måndag 27 augusti 2012

No one here but us and the sound

I helgen tog fem små västeråsare sitt pick och pack och förflyttade sig mot huvudstaden. Där gick nämligen Popaganda av stapeln. Jag var förkyld, opepp på deras ointressanta line-up och övertygad om att jag skulle gå omkring med ett kroniskt regnmoln över mig hela helgen. Men se på fan, jag hade fel.

Bortsett från en regnskur på fredagseftermiddagen så sken solen hyfsat frekvent, Deportees och Patrick Wolf var ena riktiga överraskningar, Damien Rice bjöd på en magisk, jätteakustisk 'Cannonball' med tillhörande allsång, och Love Antell fick en hel publik att vilja vara "jävla kommunister" (löjligt snygg var han också). Sällskapet var raktigenom underbart och jag har ätit så goda vegoburgare den här helgen att jag riktigt kände trädkramaren i mig hoppa fram och sjunga lovsånger till deras ära.

För att göra en lång och fin historia kort:
Popaganda var utan tvekan sommarens höjdpunkt.
(Inte för att det var svårt, med tanke på hur den här sommaren har varit, men ändå. Ändå.)







tisdag 14 augusti 2012

Så får du mig ändå

Idag blev jag hyschad av min son när jag spelade gitarr och sjöng.
Himla unge.

Jag är för övrigt nykär i den här låten.
(Och i livet. Och i allt och alla.)

Vi ska vara fria
Men varför och från vem?
Vi ska spela svåra
Och aldrig längta hem
Jag gör ett misstag
Och jag gör det med flit
Jag spelar chanslöst
och ber dig komma hit

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

Om du trollar bort mig långt från dig och
lurar hem mig med dina sämsta tricks
Så får du mig ändå

Och tro att du har tröttnat på mig
Ring mig sen och ångra dig igen
Så får du mig ändå

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

...

/Emil Jensen

måndag 13 augusti 2012

Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra?

Nattjobbet är äntligen över, och jag får tid och framför allt LUST att göra saker som gör mig glad igen. Måla tavlor, spela gitarr, träffa fina vänner, sjunga för min son, krama min pojkvän... Jag har till och med börjat träna litegrann. Det hade man aldrig kunnat tro, eller hur? Mitt hjärta slår lite för många slag ibland, och emellanåt känner jag mig som en riktig tönt, men är det inte så det ska vara? Just nu njuter jag bara för fullt av att inte behöva omge mig med lågintelligenta bitterfittor hela nätterna, och om det resulterar i lite galenskaper så får det väl vara så. Jag har väntat hela sommaren på att få leva. Nu har jag äntligen tid.

tisdag 7 augusti 2012

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake

Känslan av misslyckande är ganska överväldigande just nu.

-

Självömkan är dock inte någon överdrivet charmig egenskap, har jag hört. Härmed ska jag därför bannlysa allt vad självömkan heter från mitt liv. Fanskapet är inte välkommet längre.