Because ridicule is no shame, it's just a way to eclipse hate. It's just a way to put my back straight, it's just a way to remain sane

Vi kan börja på högstadiet. Det var trots allt först där som min musiksmak började bli intressant.
För att komma till slutpoängen så måste jag dock berätta om lite halvjobbiga, självutlämnande högstadieminnen. Jag hoppas att ni står ut, för det leder slutligen mot en av mina absolut största musikupplevelser.

Högstadiet alltså. Jag var en tyst liten mus som varken hördes eller syntes. Eller jo, syntes gjorde jag nog, för jag var... inte som alla andra. Milt uttryckt. Just då märkte jag inte så mycket av det. Det faktum att jag aldrig blev tilltalad (utom ett fåtal gånger, och då var det mer något slags vi-tycker-synd-om-dig-så-nu-anstränger-vi-oss-motvilligt-och-hoppas-att-ingen-ser-oss-grej), det faktum att folk pratade om mig bakom min rygg, det faktum att jag spenderade alla raster ensam i ett fönster eller i ett hörn på skolgården... Det var ingenting jag reflekterade särskilt mycket över, introvert och disträ som jag var. Det är först på senare år som jag insett att beteendet hos de flesta av mina klasskamrater faktiskt föll in under kategorin mobbing. Det var inga doppa-huvudet-i-toaletten-historier, inga sparkar, inga glåpord, det var aldrig ens någon som retades genom att slänga min mössa i en gyttjepöl, sådär som man hör om och associerar till när man hör uttrycket. Det var en form av tyst mobbing som pågick utan att jag ens märkte av det förrän jag blev vuxen. Ganska snyggt gjort av dem, får jag ju erkänna.

Jag tror att det här var en av anledningarna till att jag började engagera mig i kyrkan (det, och det faktum att jag tyckte att en av konfirmandledarna var söt). Jag var ensam, helt enkelt. Och här kommer min poäng. I maj 2003 åkte vi nämligen på en utflykt med svenska kyrkan till Gransnäs, där det pågick något som kallades för Musikfest, kort och gott. Och där, mina vänner. Där såg jag The Ark för första gången.

Jag hade väl hört talas om dem, jag hade hört några av deras hits på radion, men jag hade aldrig fattat grejen. Inte förrän jag stod där. Det var sent på kvällen, kanske snarare mitt i natten, och jag frös som jag aldrig frusit i hela mitt liv. Jag stod långt bort från scenen och förväntade mig ingenting, jag ville bara åka hem och sova. Och så dök Ola Salo upp på scenen. Han pratade och sjöng om fantastiska saker, som slog mig rakt i hjärtat. Do do do do do what you wanna do, don't think twice, do what you have to do. Jag blev kär. Det var en förälskelse som aldrig någonsin rostar, hur många melodifestivaler eller The Voice-program Ola än medverkat i efter det. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur han förändrade mitt liv över en natt. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur jag gick genom skolkorridorerna efteråt och fann något slags tröst i att jag faktiskt inte behövde någon av de där människorna. Jag hade ju Ola. Jag hade ju Musiken.

So baby, baby, dry your eye and stay with me now for a while

Jag tror att jag kommit på boven i dramat när det gäller mitt (obefintliga) bloggande. Twitter och Instagram har en tendens att ta över vardagsskriverierna - det är ju så mycket enklare. Jag är en lat människa, det är väl bara så.

För att komma tillbaka till bloggen så har jag mer eller mindre bestämt mig för att lägga till en ny kategori. The Soundtrack Of My Life. Delvis inspirerad av Lisa som gjorde något liknande för några veckor sedan (det har jag redan nämnt tror jag), men lite mer sporadiskt kanske. Jag tänker mig att det blir tillfällen att berätta små anekdoter ur mitt liv, samtidigt som jag får ge musiktips till er, samtidigt som jag får skriva något lite roligare än vad jag lärt mig i skolan eller ätit till frukost. OCH förhoppningsvis blir det lite roligare att blogga igen. Win-win-win-situation alltså.  Om ni finns kvar. Jag hoppas att ni finns kvar.

Elda upp mitt hus, gör det ikväll, så det finns nåt som glöder

Idag är jag sur, tjock, ful och lider av total avsaknad av pluggmotivation. Fredagens tenta kommer att gå åt helvete och jag kan inte ens säga att "Nåja, jag var i alla fall snygg". Fan.

Men det är sommar! Världen är lite vackrare än vanligt och jag tänker klamra mig fast vid det glädjeämnet tills knogarna vitnar. In your face, skitdag!

It takes a fool to remain sane

Jag är urusel på det här med bloggeriet just nu. Antagligen en kombination av för mycket att göra, för många tankar, för trött, för ledsen, för glad, för oinspirerad (ett förhatligt ord för övrigt), och... Ingen lust, kort och gott.

Egentligen vill jag inte ursäkta mig, jag har ju sagt till mig själv att det här inte är rätt plats för prestationsångest, att den här bloggen skulle vara fri från sånt. Jag skulle skriva vad jag ville och inte bry mig om hur det blev, det var det som var tanken. Att jag just nu inte har något att skriva om borde inte vara ett ångestmoment. Men ändå sitter jag här med panik, för jag inser att våren 2012 inte dokumenteras, den kommer att glömmas bort, bli ett svart hål i mitt minne. Och det ger mig en form av existentiell ångest som DEFINITIVT inte borde uppkomma ur en nedrans blogg (eller bristen därav, snarare).

Så. Nu ska jag försöka bli bättre på det här igen. I maj har jag till exempel blivit erbjuden jobb och tackat ja till att jobba i hemtjänstens nattpatrull, jag har promenerat med Vide och vinkat till diverse fåglar i en damm, jag har försökt vänja mig vid att bära läppstift (och börjar nästan lyckas, tro det eller ej), jag har glömt att anmäla mig till en tenta i kvalitativ metodteori och får således vänta tills i höst med att göra den. Jag har druckit vin med fina vänner, tittat på regnet som öst ner, jag har sovit men ändå inte känt mig utvilad, jag har på allvar börjat noja över att ha fått någon form av cancersjukdom eftersom jag mår så konstigt jämt. Jag har förundrats över vilken fantastisk son jag och Jesper lyckats skapa, jag har tittat på Mamma Mu och Kråkan sju ziljoner gånger, jag har fått ett turkosblommigt kök, lärt mig att alkohol påverkar hormonet ADH och gör att vi kissar mer (fascinerande eftersom jag alltid trott att det hade andra orsaker). Jag har varit arg och ledsen på att jag anstränger mig så mycket utan att få något för det, jag har lärt mig lyftteknik, gått upp i vikt, suttit bredvid en kräkande Jesper i en bil, blivit sjukligt nyförälskat besatt av Ola Salo (detta inkluderar både ett frenetiskt youtube-nörderi och några väldigt intensiva och högst oanständiga sexdrömmar) och haft ett fantastiskt dansögonblick med Vide som jag kommer att spara i mitt hjärta för alltid, och ikväll har jag dessutom fått en så fin förfrågan att jag började gråta. Man kan säga att bara första halvan av maj har bjudit på både högt och lågt. Förhoppningsvis kommer jag ihåg det nu också.

(visst ville ni verkligen veta allt detta? Visst visst visst?)

Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

Idag har jag köpt tantgardiner på Coop Forum, varit på skolan och hämtat ut ett par tentor (blandade känslor men övervägande positivt ändå), hämtat Vide på förskolan (och blivit varm i hjärtat när han fick syn på mig, utbrast "mamma!" släppte allt och kom springandes mot min famn. Lilla älsklingsgubben), diskat bort ett stort diskberg, ätit skräpmat i sängen... Jag har inte ens retat mig nämnvärt på att det (som vanligt för årstiden) ska tittas på hockey kvällarna i ända.

En himla fin måndag helt enkelt.

Här vajar slipsarna över liken på gatorna

Kan man inte gå ut och demonstrera så får man göra vad man kan hemifrån. I mitt och Vides fall innebär det att lyssna på Florence Valentin med balkongdörren öppen. Jag tror att granntanten ovanför oss är överlycklig över vårt politiska engagemang. Eller inte.