When we walked the streets of Norrköping

Det gör alltid lika ont i mig att åka därifrån. Min hemstad. Min familj. Mitt hjärta.

Staden fylld av värme och gemenskap, som får Västerås att mest likna ett otrevligt och högst anonymt köldhål. Jag hoppas så innerligt att vi snart ses igen.

-

Bra bilmusik kan göra avfärden lite lättare dock. Det här skrålade vi (jag) till idag:

Skiva #1

The Black Keys - Countdown

Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose

Chapel Club - All The Eastern Girls

Crosby, Stills, Nash & Young - Woodstock

Dean Martin - Gentle On My Mind

Dum Dum Girls - Just a Creep

Fleet Foxes - Helplessness Blues

Frank Sinatra - Moon River

Fool's Gold - Lantern

The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today

Girls - Honey Bunny

Jens Lekman - Black Cab

Noah And The Whale - Life Is Life

Seapony - What you see

The Stone Roses - Waterfall

Skiva #2

Serenades - Walking Home

Ben Kweller - Sundress

Eldkvarn - Konfettiregn

Hello Saferide - The Quiz

The Magnetic Fields - You Must Be Out Of Your Mind

Morrissey - You Have Killed Me

Suburban Kids With Biblical Names - Rent A Wreck

The Vaccines - If You Wanna

Laurel Music - Into The Blue

Lars Winnerbäck - Stockholms Kyss

Håkan Hellström - Shelley

Girls - End Of The World

Anna Ternheim - New York, New York

Arcade Fire - Intervention

The Ark - Singing 'bout The City

French Films - You Don't Know

The Killers - All These Things That I've Done

Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecille

-

Fint värre!

Chasing cars

Jag stör mig på folk i allmänhet och folk som kör bil i synnerhet. Varförvarförvarför har ni så fruktansvärt bråttom? Varförvarförvarför måste ni göra helt sinnessjuka omkörningar trots att en annan kör helt enligt hastighetsbestämmelserna? Okej om jag hade kört i 70 på en 90-väg, då kan jag förstå om ni tycker att det går lite långsamt. Men när jag snarare kör i 92 på samma 90-väg? Varför? Vad är det som är så viktigt att hinna fram till, så viktigt att ni måste ta de enorma riskerna ni tar vid en olämplig omkörning?

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det sitter faktiskt människor i bilarna ni kör om och i bilarna ni möter. Det är inte bara plåtburkar på hjul. I vår bil satt min 10 månader gamla son och skrattade åt sin pappas tokigheter i baksätet, när någon tyckte att det var en bra idé att göra en omkörning. En sådan galen omkörning att jag var tvungen att bromsa för att det inte skulle bli en seriekrock med mötande trafik. Jag blir kallsvettig av att tänka på att min son hade kunnat sluta skratta där och då.

Jag kanske är lite präktig av mig. Fröken Jag-Håller-Minsann-Alltid-På-Hastighetsbestämmelserna. Men det gör jag inte enbart för att slippa böter - jag gör det också för att jag aldrig skulle kunna överleva att ha ett dött barn på mitt samvete. Så... Hur tänker ni? Vad är det som är så viktigt att hinna fram till?

-

Hursomhelst. Norrköping var fint men kaotiskt och jag hann inte hälften av allt jag ville hinna med. Men jag fick i alla fall umgås med fina familjen, och det var ju faktiskt det viktigaste.

Vide med sin morfar.

Vide på promenad med mormor och morfar.



Nu: sen middag, Grey's anatomy, lite godis och sedan välbehövlig sömn. Finfint.

Tystnad, tunnel, avfart

Jag är alldeles för harig för att köra bil i monstruösa regnoväder. När vindrutetorkarna inte hänger med och vägen är alldeles översvämmad och jag inte ser ett jota - då blir jag rädd på riktigt.

Idag var första gången jag körde bil ensam med Vide i baksätet. Han var väldigt duktig större delen av tiden, men på hemvägen blev jag tvungen att skriksjunga Sjörövarfabbe för att han skulle fortsätta i samma lugna anda. Jag kände mig verkligen som en supermorsa när jag lyckades hålla koll på vägen genom regnovädret, hålla alla trafikregler i huvudet samtidigt som jag kom ihåg alla sjörövarverserna och alla sjösjukevändor ner i kajutan hit och dit. När jag kom hem och hade lyckats parkera bilen (som jag för övrigt backade in, Jonathan) var jag överlycklig över att inte ha kört ihjäl någon idag heller.

Om du var här, om jag var där

Nu är vi tillbaka i Västerås igen och jag har kramp i "gas-foten" efter att ha kört hela vägen. Otränad bilförare - javisst! Men bra gick det och jag kan stolt pricka av den längsta bilfärden hittills i mitt inte-så-långa bilförarliv. (Och jag älskar det! Friheten! Att få välja musik helt själv! Mmmm!)

I handskfacket hittade vi en gammal Kent-blandskiva som vi brände för flera år sedan. Och det slog mig att jag, för första gången sedan de släppte Tillbaka till samtiden, faktiskt känner för att lyssna på dem igen. Jag tröttnade rejält ett tag, och den tröttheten har hållt i sig i nästan 4 år. Det var på tiden att någonting hände på den fronten. Nu är det Kent för hela slanten ikväll. Och jag tycker, faktiskt, om det.