söndag 15 mars 2015

Alve.

För 17 dagar sedan kom han äntligen, vår lille Alve. Jag är så kär i den här lilla individen så ni kan inte förstå! 


Jag har tänkt knåpa ihop en liten förlossningsberättelse (för min egen skull mest) men under tiden tänker jag att jag fyller i samma lista som jag fyllde i när jag fått Vide:

När fick du reda på att du var gravid? 
Den 26 juni 2014. Det var Cityfestival i Västerås och jag och Jesper gick på bio och såg "The fault in our stars" och det regnade massor när vi promenerade hem och jag var genomblöt men så lycklig.

Hur gammal var du?
26.

Mådde du mycket illa?
JA! Från vecka 6 till vecka 18 var det ett rent helvete att gå till jobbet och tömma stomipåsar och gudvetallt. Sen var det lugnt ett tag, men så kom illamåendet tillbaka igen i vecka 30 eller så. Hemskt.

Hade du mycket halsbränna?
Ja alltså... Om vi säger såhär: på förlossningen klagade jag mer över halsbrännan än över värkarna. Jag åt både Gaviscon, Omeprazol och Novalucol hela graviditeten men inget hjälpte något vidare. 

Var du känslig?
Ja och nej. Inte värre än vanligt tror jag? (Och definitivt inte värre än hur jag blev när ungen väl var ute, haha)

Hade du mycket foglossning?
Ja. Den värsta sorten var den när det kändes som om någon försökte såga loss blygdbenet med en slö kniv. Jag minns ett specifikt tillfälle då var på väg hem från garaget och hade kanske 50 meter kvar, och jag på allvar trodde att jag skulle behöva ringa Jesper så att han kunde komma och bära hem mig - det var omöjligt att ta ett enda steg! (Lyckades till slut ta mig hem, mer eller mindre dubbelvikt av smärta. De där 50 metrarna tog nästan 20 minuter att gå...)

När kände du bebisens första sparkar? 
Jag tror att jag var i vecka 14? 

Var du ofta orolig? 
Till en början var jag så inställd på att det inte skulle bli någon bebis, var av någon anledning övertygad om att det skulle sluta i missfall, så jag var knappt ens orolig. Jag höll mig rätt distanserad tills jag hade sett skruttungen på ett ultraljud efter vecka 12. SEN, när jag började inse att det nog skulle bli en bebis trots allt, då blev jag orolig. Det var sammandragningar och det var minskade fosterrörelser och det var risk för stor bebis och gudvetallt. Men det gick ju bra till slut! 

Sparkade bebisen mycket? 
Ohja. Med undantag för några dagar i vecka 33 eller så, då åkte vi in till förlossningen för att kolla upp det. DÅ blev det liv i luckan igen, och sedan dess var det fortsatt high-life.

När började du läcka bröstmjölk?
Läckte aldrig några mängder, men märkte av nån droppe i vecka 37-38 nånting.

Fick du bristningar?
Nej.

Blödde du någon gång?
Nej.

Hur många ultraljud gjorde du?
Tre. Ett privat i vecka 12+, rutinultraljudet i vecka 17+ och sen ett vaginalt ultraljud i vecka 25 för att kolla livmodertappen pga alla sammandragningar. 

Hur ville du att din förlossning skulle se ut? 
Jag ville bara att den skulle gå bra. Hade inga föreställningar direkt, för det blir ju aldrig som man tänkt. Men jag ville vara säker på att hinna in i alla fall, det var det viktigaste. 

Vilket BB födde du på? 
Förlossningen i Västerås.

Hur började din förlossning? 
Med overksamma förvärkar i tre dygn innan jag åkte in och blev igångsatt med amniotomi.

Hur många timmar tog din förlossning? 
6,5 timme efter igångsättning. 

Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? 
Vaginalt.

Hur mycket öppen var du när du kom in? 
Två centimeter :( Men sen gick det fort! Öppnades från 6-10 cm på en kvart... 

Vilken smärtlindring tog du? 
Lite lustgas (30%) en kort stund. Annars inget. 

Dragen med sugklocka? 
Nej.

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 
Nästan två timmar! Värkarna var för täta och för korta tydligen. 

Blev det komplikationer? 
Nej. Alve mådde hur bra som helst, kom ut med apgar 10 på en gång! Rätt ovanligt vad jag förstått. 

Var du rädd för något? 
Jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Jag var så trött! 

Skrek du? 
Njä. Det var nog mer hulkande än skrik tror jag.

Fick du sys? 
Litegrann bara.

Vem var med på förlossningen? 
Jesper, min klippa. Hade aldrig klarat det utan honom. Hade en osedvanligt bra barnmorska och undersköterska också, så jag kände mig verkligen i trygga händer. 

Vilken vecka födde du i? 
39+2.

Vad var vikt och längd på bebisen? 
3850g och 50cm.

Blev det en pojke eller flicka?
Pojke!

Vad fick barnet heta?
Alve Bernt Gösta.

Var allting värt det?
"För dig ska jag göra det tusen gånger om"

Ammar du? 
Ja. 

Hur gammal är barnet nu? 
17 dagar.

Vad tyckte du om förlossningen? 
Det var en väldigt bra förlossning, även om jag önskar att jag hade hållt mig lite mer cool...

När kommer nästa barn? 
Nu vet man ju aldrig såklart, men jag tror inte att det blir fler. Även om jag får lite panik av tanken på att detta är sista gången med en nyföding... Det är ju så mysigt! 

torsdag 15 januari 2015

Ytligt trams


Jag har gått runt nästan en hel graviditet och mått dåligt över min kropp. Jag hade tänkt mig att jag skulle bli en av de där kvinnorna som liksom strålar under graviditeten, jag hade bestämt mig för att ta hand om mig själv och SE TILL att jag blev en av dem. Den här gången skulle jag inte gå upp 14 kg och känna mig som en finnig äcklig flodhäst i pojkvännens mjukisbyxor. Typ.

Det där sket sig ju ganska snabbt. Första 18 veckorna mådde jag obeskrivligt illa och jobbade heltid på en tung avdelning samtidigt. Lämnade ganska lite lust till att träna och ta hand om mig själv. Försökte tänka lite på vad jag stoppade i mig, men brydde mig inte så mycket i ärlighetens namn. Ville bara klara mig undan att kräkas. Men ful kände jag mig. Ful och misslyckad. 
Sedan kom sammandragningarna som gjorde att jag inte kunde gå ens ett varv runt huset utan att halvdö av smärta. Blev mer eller mindre sängliggande resten av graviditeten. Plus hormonacnen på detta, som inte blev bättre oavsett hur många acneprodukter jag lade pengar på. Kul. Ännu mer ful och misslyckad. 

Jag har alltså mått dåligt över kroppen ända tills alldeles nyligen. Nyligen ställde jag mig på vågen och insåg att jag bara gått upp 8 kg i vecka 33 (i samma vecka förra gången låg vikten på 13 kg plus). Och det gav mig en liten tankeställare. Jag tror att jag gått runt och FÖRUTSATT att jag ser lika hemsk ut som jag gjorde förra gången, bara för att det inte blev som jag tänkt mig i början. 
Men ju mer jag granskade min kropp desto mer insåg jag nu att jag tycker den är rätt fin nu. Visst har jag lagt på mig en del, det är ju ofrånkomligt. Tyvärr sitter mycket av det i ansiktet. Men resten av kroppen ser inte så himla tokig ut ändå. Jag går inte runt i Jespers mjukisbyxor och munkjacka, jag har mina vanliga kläder (bortsett från några gravidplagg som jag blivit tvungen att köpa). Jag försöker anstränga mig och sminka mig emellanåt. Kort sagt: jag tycker att jag är rätt fin och "som vanligt" - bara lite större mage.

Och då fick jag nästan som ett slag i magen - den här graviditeten är snart slut och jag har slösat bort 3/4 av den på att gå runt och tycka illa om min kropp. Min kropp som ska föda fram en liten bebis, en helt ny liten människa. 

Vad fan?! 

Så jag har slutat med det. Nu mår jag bra istället. Det är tungt emellanåt, men en inbillad känsla av FULHET ska definitivt inte få göra det ännu tyngre. Sådetså.

Slut på ytligt trams. 

måndag 5 januari 2015

Vi har skuggorna bakom oss trots allt


2015 ska jag...

- föda barn
- vara en gladare person
- börja springa och träna igen
- måla mera tavlor
- flytta
- inte tröstäta så fort jag blir ledsen
- plocka upp gitarren 
- bli mer självsäker i min yrkesroll
- äta mindre socker
- äta mindre kött
- sjunga mer
- vara en pigg och bra förälder

Framförallt ska jag omge mig med människor som ger energi istället för att ta den ifrån mig. Jag ska sluta bry mig om människor som inte bryr sig om mig, och jag ska finna glädje i att göra det JAG vill göra utan att bry mig om vad andra människor tänker om mig. 

Jag har en bra känsla inför det här året. Bring it on! 

tisdag 30 december 2014

2014



1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 
Jag tog sjuksköterskeexamen efter att ha pluggat halvt ihjäl mig hela våren. Fick göra en hel del nya jobbrelaterade grejer som jag aldrig gjort förut. Varit gravid samtidigt som jag heltidsjobbat var också rätt nytt för mig... 

2. Höll du några av dina nyårslöften? 
Jag tror inte att jag hade några? Jo, att jag skulle klara utbildningen, trots att precis allting gick emot mig. Och det höll jag! 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte för första gången i alla fall. Tror jag inte? 

4. Dog någon som stod dig nära? 
Jespers morfar dog, och även om jag naturligtvis inte stod honom nära på samma sätt som Jesper, så blev det ändå en sorg även för mig. Sedan är ju nackdelen med att jobba på en palliativ vårdenhet, att de patienter man kommer riktigt nära också ska dö... 

5. Vilka länder besökte du? 
Inga. 

6. Är det något du saknade år 2014 som du vill ha år 2015?
Socialt umgänge. Och en lite mer fysiskt tilltalande kropp, om man får vara ytlig. 

7. Vilket datum från år 2014 kommer du alltid minnas, och varför? 
5 juni, då jag äntligen tog min efterlängtade examen! 

8. Vad var din största framgång i år? 
Jamen att jag tog examen. Att jag ryckte upp mig och pluggade in två terminer på en gång. Att jag skrev den förbannade uppsatsen själv, och lyckades, trots att min handledare en månad innan deadline sa till mig att det var tidsmässigt omöjligt. Jag tror inte att någon egentligen trodde att jag skulle klara det. Allra minst jag själv. Jag kommer aldrig sluta vara stolt över den prestationen.  

9. Största misstaget? 
Jag gjorde ett jobbrelaterat misstag som lyckligtvis slutade väl, men jag ville bara sjunka genom jorden och aldrig komma fram igen. Andra misstag: KANSKE var det inte helt genomtänkt att bli gravid direkt när jag börjat nytt jobb. Det är inget jag ångrar, men det hade varit skönt att ta sig igenom den första tiden på en nu arbetsplats utan att samtidigt behöva kämpa emot ett konstant våldsamt illamående... 

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? 
Gravidillamående from hell, ett antal jobbiga megaförkylningar och så dessa prematura sammandragningar som gjort mig sjukskriven hela hösten och vintern. 

11. Bästa köpet?
Känns inte som att jag har köpt så mycket? 

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Tråkiga saker, mat och hyra och diesel. Och lite bebisgrejer faktiskt, sista veckan på året :) 

13. Undrade du något i år?
Jag undrade massor. Sista halvåret har det främst handlat om huruvida jag verkligen är gjord för att bli tvåbarnsmor. 

14. Vilket var årets största i-landsproblem? 
Ångesten när jag insåg att gamla arbetskamrater ska gräva i mitt underliv om några veckor...

15. Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Ett positivt graviditetstest. Vide och Jesper. Underbara sommardagar tillsammans alla tre. Framgångar. 

16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2014?
Oj. Markus Krunegårds album "Rastlöst blod", tror jag. 

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Ledsnare tror jag. Det har varit så mycket stress och komplikationer att jag emellanåt glömt hur man gör när man skrattar. Fast när jag har varit glad har jag å andra sidan varit RIKTIGT glad. 

18. Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. Skrattat. Orkat. 

19. Vad önskar du att du gjort mindre? 
Varit ledsen och bitter över andra människor. 

20. Hur tillbringade du julen? 
Hos Jespers syster. Stillasittande.

21. Vilken var årets skrattfest? 
Har nog inte haft så många sådana i år...

22. Blev du kär i år? 
Lite nykär kanske. 

23. Hur många one night stands? MASSOR! Eller inte.

24. Favoritprogram på TV? 
Grey's anatomy. Downton abbey. Så mycket bättre. 

25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? 
Nej hatar gör jag verkligen inte. Besviken och bitter kan jag absolut vara ibland, men jag tror mer på kärlek än på hat. Även om jag går sönder emellanåt. 

26. Bästa boken du läste i år? 
Någonting av John Green eller Louise Boije af Gennäs kanske. 

27. Största musikaliska upptäckten? 
Inte upptäckt så mycket nytt i år... 

28. Något du önskade dig och fick? En examen, ett jobb, en graviditet.

29. Något du önskade dig men inte fick? 
En BRA graviditet utan krångel. Men hej, man kan inte få allt! Och det kommer ju vara värt det till slut! 

30. Årets bästa film? 
The fault in our stars? 

31. Vad gjorde du på din födelsedag? 
Jag och Jesper åt utelunch på stan minns jag, men annars hände väl inte så mycket? Jesper jobbade kväll så jag hade ensamkväll med Vide och kände mig rynkig och gammal. Typ. 

32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mycket. Det har varit ett sjukt intensivt år. På gott och ont skulle jag väl säga. Men jag önskar att jag hade haft vänner som stått brevid i allt det jobbiga. Jag har känt mig fruktansvärt ensam i år. Det hade definitivt kunnat vara bättre. 

33. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?
Första månaderna: sjukhuskläder. Sista månaderna: gravidkläder. 

34. Vad fick dig att må bra? 
Jesper och Vide. Hade aldrig klarat det här året utan dem. 

35. Vilken kändis var du mest sugen på? 
För en gångs skull har jag varit rätt ointresserad. Men Ola Salo är väl ganska stående. Och Love Antell! (Det var ju en dream come true att de var med i så mycket bättre samtidigt!)

36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? 
Allt! Det har varit ett sjukt politiskt år, med val hit och dit, och sverigedemokrater som blir vansinnigt stora och alliansen son beter sig som tjuriga snorungar i sandlådan. Jonas Sjöstedt har varit den enda vettiga människan i en rad av idioter, känner jag. 

37. Vem saknade du? 
Vänner. 

38. De bästa nya människorna du träffade? 
Fina jobbarkompisar! 

39. En värdefull läxa du har lärt dig i år? 
Att lyssna på kroppen när den faktiskt säger ifrån. 

40. Citera tre sångtexter som summerar ditt år:
"I miss you I'm pregnant, I miss you I'm pregnant again"
"Success is my only motherfucking option, failure's not!"
"Det är bara kärnavfall som är för evighet, bästa vänner kan gå rakt åt varsitt håll"

måndag 8 december 2014

Har du några lögner kvar att pudra dina svar?


Det här med bloggeriet verkar ju dödsdömt. Jag skyller på Twitter och instagram som på något sätt fått agera ventil när bekvämligheten tagit över. 

Men jag saknar den ibland. Bloggen. Saknar att kunna skriva saker som inte riktigt platsar inom 140-teckens-ramen. 

Det har hänt mycket sedan jag tittade in här senast. Jag pluggade halvt ihjäl mig i våras, två terminer samtidigt. Och det lönade sig uppenbarligen - jag tog min förbaskade sjuksköterskeexamen till slut. Vem hade kunnat tro det när det kändes som mörkast? Jag har jobbat och jobbat och precis lagom hunnit bli varm i sjuksköterskeuniformen när jag blev sjukskriven på heltid. För jo, så blev det ju också - jag blev gravid mitt i alltihop. Visserligen planerat, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda denna graviditet skulle bli jämfört med förra. Illamående i 18 veckor och när det precis hade lugnat ner sig så drog sammandragningarna igång istället. Med dem kom oron om hotande förtidsbörd och att jobba blev uteslutet. 

Och där är vi nu. Jag vilar hela dagarna och längtar efter mars, efter bebisen. Vill slippa känna mig som en strandad val, tjock och ensam, och är så vansinnigt spänd på att få se vad det är för liten person som gömmer sig där under mina revben. ❤️ 

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta blogga eller om det här endast blev en statusuppdatering i engångsformat. Bekvämligheten kanske segrar även i fortsättningen. Men tanken finns där. Vi får se vad som händer. 

tisdag 4 mars 2014

It's been a long, long time

Hej och hå vad tiden går.
Ni som följer mig på Twitter och instagram vet väl säkert att jag tar examen i juni, och att jag redan blivit lovad jobb som sjuksköterska. Det är så stort att jag knappt kan förstå det själv.

Jag har ju tipsat om skyltmax.se tidigare, och jag var verkligen jättenöjd med min undersköterskeskylt därifrån, men nu behöver jag en ny. Och de är ju så snälla på det där stället att jag får min egendesignade skylt gratis om jag bloggar om dem. Så här har ni mig - en liten sell-out men en väldigt nöjd sådan.

fredag 3 januari 2014

Kom sommarnätter under stjärnor kom



Vet ni, jag är så vansinnigt trött på allt det här gråa. Januari brukar alltid kännas som en rätt bra månad annars, det vänder och blir ljusare och man har alla dessa storslagna planer på hur man ska bli en bättre människa och så vidare. Men i år... Har världen någonsin varit såhär grå tidigare? 

Jag längtar efter sommar, bara ben, pollenchock&stjärnfall, sol, utflykter, fräknar och ändlösa sommarnätter. Med ett nytt krunegård-album som soundtrack. Kom igen nu januarifebruarimars, spring iväg nu! 

torsdag 2 januari 2014

Blogg-HLR

Jo jag har inte bloggat sen i typ juni men det är klart att vi kör en sån här lista i år igen. Ett litet återupplivningsförsök kan man väl kosta på sig när det nu blivit 2014 och allt...


1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag har förlöst bebisar, gjort en massa sjuksköterskerelaterade grejer som venprovtagning, observerat en operation, osv. Har också sprungit 7 km nonstop och köpt bil. 
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade något januarilöfte som gick ut på att inte dricka Cola eller äta onyttigt på hela januari. Jag höll det typ, med ett litet snedsteg bara.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Rätt många halvbekanta, enligt Facebook i alla fall. Och Johan och Jenny såklart, men de var ju föräldrar redan innan...
4. Dog någon som stod dig nära? Min farbror snubblade i trappan och dog. Vi var inte jättenära, men jag tog det rätt hårt. Det var så oväntat och så onödigt och så skrämmande hur livet bara kan ta slut av en sådan sak. 
5. Vilka länder besökte du? Bara Sverige.
6. Är det något du saknade år 2013 som du vill ha år 2014? En sjuksköterskeexamen.
7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid minnas, och varför? Inget, för en gångs skull.
8. Vad var din största framgång i år? Jag vågade vara obekväm och tjatig och sökte jobb på neonatalavdelningen som inte var utannonserat och fick det! Att jag fick jobb på förlossningen var också en overklig framgång. 
9. Största misstaget? Att skjuta upp farmakoterapitentan till sista tillfället var ju idiotiskt. Och att jag slutade träna regelbundet så fort det blev höst. Typiskt dumt. Och att jag lät min psykoterapeut friskförklara mig fast jag inte var det minsta frisk.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag var sjuk nästan hela hösten. Det var feber och förkylningar men framförallt en läskig ihållande yrsel som gjorde att jag blev övertygad om att jag fått en hjärntumör. Vet fortfarande inte vad som är fel.
11. Bästa köpet? Har faktiskt inte köpt så mycket i år. Det skulle vara glasögonen då.
12. Vad spenderade du mest pengar på?Glasögonen. Och tråkiga saker som mat och hyra och sånt.
13. Undrade du något i år? Om någonting betyder någonting egentligen.
14. Vilket var årets största i-landsproblem? Att jag blev tilldelad praktikplats i Köping och därför "var tvungen" att köpa bil...
15. Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag fick jobben jag sökte. När folk sa fina saker till mig. När Vide var fin och snäll. Ljusa sommarkvällar. Jens Lekman. 
16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2013? Hela Nord & Syds album. 
17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? I stort var jag nog gladare, även om hösten var jävligare än vanligt.
18. Vad önskar du att du gjort mer? Tränat. Skrattat. Älskat. Pluggat.
19. Vad önskar du att du gjort mindre? Obsessat över småsaker. Hetsätit chips och godis. Varit bitter.
20. Hur tillbringade du julen? I Norrköping med familjen.
21. Vilken var årets skrattfest? Klagomål från tvätteriet att förlossningspersonalen stoppar moderkakor i fickorna. 
22. Blev du kär i år? Alltså nej. Nykär kanske. 
23. Hur många one night stands? MASSOR! Eller inte.
24. Favoritprogram på TV? Oj. The walking dead, Modern family, Girls, Orange is the new black, Glee (!), Grey's anatomy.... Det mesta såg jag i och för sig på netflix.... 
25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Nej, jag försöker låta bli att hata. 
26. Bästa boken du läste i år? Sista Testamentet av James Frey.
27. Största musikaliska upptäckten? Nord & Syd.
28. Något du önskade dig och fick? En större lägenhet.
29. Något du önskade dig men inte fick? En godkänd c-uppsats.
30. Årets bästa film? Men Gud jag vet inte. Känn Ingen Sorg kanske? 
31. Vad gjorde du på din födelsedag? Skrev artikelmatriser. Några dagar senare hade jag något slags fest som slutade med att gästerna drack rödvin ur vår fruktskål och sjöng Nu Grönskar Det. Det var kul! 
32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mycket. Men jämfört med 2012 har det ändå varit ett bra år, så jag borde inte klaga.
33. Hur skulle du beskriva din stil år 2013? Identitetskris. 
34. Vad fick dig att må bra? Träning, SSRI i kombination med terapi, min familj, vissa vänner.
35. Vilken kändis var du mest sugen på? Ola Salo. Alltid. Och kanske Andrew Lincoln också. 
36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Lyssna på "fått nåt i ögat" med Emil Jensen, it pretty much sums it up. 
37. Vem saknade du? Allt och alla.
38. De bästa nya människorna du träffade? Vissa av kollegorna på förlossningen och neo.
39. En värdefull läxa du har lärt dig i år? Skjut för fan inte upp tentor.
40. Citera en sångtext som summerar ditt år: "And the sleeping pills don't help me and the medicine makes it worse, I went to the psychiatric emergency fot help, they said 'take slem of these, and take some of these too'" (Det var väl själva fan vad svårt det ska vara att bli tagen på allvar av primärvården om man inte är uppenbart fysiskt halvdöd typ....)

torsdag 6 juni 2013

I feel like a sellout

Jag brukar ju inte hålla på med produktplacering och smygreklam precis, men såhär är det: skyltmax.se bjuder på en egendesignad namnskylt om man bloggar och länkar till dem. Och jag behöver en namnskylt till jobbet. Win-win.

måndag 3 juni 2013

I'm such a Florence, a real Florence Nightingale

För den som eventuellt började tvivla: jag lever!

...Men det är nätt och jämnt. Praktik, jobb, plugg och familj på en och samma gång - har väl en arbetsbörda på ca 200% och jag (som ju är en relativt lat och bekväm person) är inte fenomenal på att hantera den sortens stress. Men hej, jag gör så gott jag kan och tro på fan - jag tror jag är på väg att fixa det! (Sen kan man ju säga vad man vill om att jag tydligen sätter på mig kläder ut&in OCH bak&fram utan att märka det själv...)

Vill ni veta en hemlis?
Jag gnäller rätt mycket men faktum är att jag gillar det.

tisdag 5 mars 2013

För bra för att vara sant

Han undrar var hennes fingrar kan va
Om de inte dansar på mig
Då är de någon annanstans
Precis som om de aldrig fanns
Kanske de inte fanns?
För bra för att vara sant

-

Det känns som att allt händer på en gång.
Ena stunden sitter jag och har panik över att det inte löst sig med sommarjobb trots att det löst sig för ungefär alla andra, skickar ut desperata mail till diverse avdelningar och tänker att alla hatar mig. Panikar lite till över en stundande 8-veckorspendling till Köping, förstår inte hur jag ska ha varken tid eller råd eller ork till att skumpa runt på en buss två timmar varje dag.

Nästa stund har jag fått drömjobbet på förlossningen (!!!!) och blivit tvungen att tacka nej till två intervjuer och ett jobberbjudande (angenämt problem, men ändock) OCH blivit med bil, bara sådär.

Två stora ångestmoment förvandlades till barnslig lycka på mindre än en vecka.
Helt okej.

fredag 1 februari 2013

The fault in our stars

"Jag är kär i dig och jag tänker inte förneka mig det enkla nöjet att säga sådant som är sant. Jag är kär i dig och jag vet att kärleken bara är ett rop i tomheten och att glömskan är oundviklig och att vi alla är dömda att dö och att det kommer en dag då all vår möda blivit till stoft och jag vet att solen kommer att svälja den enda jorden vi någonsin kommer att ha och jag är kär i dig."

- John Green

måndag 28 januari 2013

Oh, I'll never dance with another

Vet ni hur lång tid det gått sedan jag lyssnade på The Beatles sist? Vi pratar månader - många månader - utan mina älskade liverpoolpojkar och idag tar jag igen det. Åh, jag önskar att jag kunde telepatera den känslan till er alla.

Annars har jag sovit på tok för länge (men vaknat till den eminenta upplevelsen av en tvådagarsnackspärr som försvunnit spårlöst över natten - hurra!), promenerat med Ida, tränat litegrann, diskat och bakat och det var alldeles som att dagen bara försvann utan att jag hann förstå vad som hände. Jag som hade tänkt hinna plugga också. Oh well, så kan det gå. Jag har haft alldeles för många tråkdagar för att gnälla över en dag som faktiskt gick fort, för ovanlighetens skull.


onsdag 23 januari 2013

A little fall of rain can hardly hurt me now

Igår tog jag och min partner in crime, Amanda, en välbehövlig och ganska onyttig tisdagskväll efter en sinnessjuk dag i Eskilstuna (kvantitativ metodteori - inte my cup of tea, särskilt inte när fellow kurskamrater hakar upp sig på oväsentliga detaljer om jävla kvartiler i en halvtimme), och gick på bio. Les Misérables, och SOM jag har längtat efter att få se den ända sedan jag fick höra att man skulle göra en filmversion. Jag blev inte besviken. Jag fylldes av både bubbelglädje och hjärtesorg och jag gick hem alldeles förälskad i hela upplevelsen och utan musik i öronen för en gångs skull. Mäktigt.

-

Idag har vi suttit på skolbiblioteket hela dagen, och så slogs jag plötsligt av insikten att jag har gått halva utbildningen nu. Det är dags att förbereda för C-uppsats och det som alltid har känts så långt borta blir plötsligt så smärtsamt påtagligt. Jag vet inte vart tiden har tagit vägen och jag vet inte hur det är meningen att jag ska kunna allt jag måste kunna, men jag vet att jag måste klara det. Jag kommer att klara det. Ämnet för uppsatsen är på idéstadiet men jag gillar och tror på den. Det är både ångest och upprymdhet på en och samma gång.

-

Och i dina ögon kommer jag aldrig att vara good enough.

lördag 19 januari 2013

Darling, don't look so sad


Ibland kan man behöva lite pepp. På promenaden, på gymmet, när man ska diska, eller när man helt enkelt är lite nere i skorna och behöver plockas upp en stund. (Och med "man" menar jag naturligtvis mig själv, men kanske känner ni igen er). Musik är, enligt mig, ett av de absolut bästa sätten att orka det där lilla extra (det kan också få en att vilja ge upp och dö om man har otur, men det är en annan historia).

Så hur som helst. Jag gjorde en liten lista för att sparka igång mig själv lite häromdagen. Jag tyckte det fungerade ganska bra om jag får säga det själv (januarisolen och gnistrande snön hjälpte nog till litegrann förstås, men jag vill ändå tro att det var listan som gjorde det mesta). Kom Igen Sandra heter den, och ni är naturligtvis välkomna att lyssna och kanske bli lite peppade ni också (även om ni inte heter Sandra. Så, nu ska jag sluta missbruka parenteser).

Här finns den. Lyssna och njut!

fredag 18 januari 2013

People, give me work and money!

Nu har jag äntligen fått tummen ur och sökt jobb inför sommaren, både i Västerås och i Norrköping. Det var ett ångestmoment på så många nivåer, men nu när det är gjort känns det bra. Nu håller jag bara alla tummar jag har, vibrerar på en positiv frekvens och koncentrerar all min positiva energi på förlossningen, förlossningen, förlossningen. Det vore verkligen en dröm. (Och är det någon gång jag borde leva som jag lär med det där The Secret-dravlet så är det väl när det handlar om en dröm?)

Ni kan gärna få skicka lite positiv energi ni också, om ni vill.

onsdag 16 januari 2013

Du är allt nu, Huckleberry, nu är du allt


Saker jag är besatt av just nu:

- Snygga textrader som "Vi dansar bättre utan kläder / basgången från Gud och dina händer"
- Tropicanas blodapelsinjuice. Räddaren i nöden i pluggpaniken.
- Pontus de Wolfes album. Räddaren i nöden under sentimentala snötäckta mörkerpromenader.
- Videskratt, Videkramar och Videpussar. Vide överhuvudtaget.
- Hallonfrysli (hallon, vaniljyoghurt och müsli). Skolcafeterians enda lyckträff.
- Hallon överhuvudtaget. Det enda som får mig att känna att frukt kan vara godis.
- Instagram. Stalkern i mig älskar att se vad ni gör om dagarna. På ett ickeläskigt vis.
- Känslan av att jag duger. Synd att den kommer så sällan.
- Spotifylistor. För att blandband slits ut.
- Stjärnor. Kanske är det bara gasmoln, men magiskt är det likförbannat.
- Jesper. För att han älskar mig även när han hatar mig.

måndag 14 januari 2013

Och när folk ser oss säger de: där finns ett ljus som aldrig går ut


Jag går hemåt i snön, halkar på en isfläck och under ett kort ögonblick förnimmer jag känslan av att mitt sinne är lika klart som stjärnhimlen i januarikvällen. Ögonblicksminnen avlöser varandra på löpande band medan jag försöker parera fallet. Blickar, ord, tårar, sorg och skratt. Dina händer som sträcker sig efter mina. Kontaktytan bränns men bränt barn vill in i elden och

jag faller inte mer.

2012

Januari.
Jag höll på att drunkna i anatomiplugg, blev raggad på i datorsalen av en afrikan som trodde att jag pluggade till läkare (och som flydde fältet när han insåg att jag bara skulle bli sjuksköterska. Elitistisk much?). Jag höll mig ovanför ytan med hjälp av mittiveckan-middagar med rödvin, tända ljus och fina vänner. Jag misslyckades med tentan och fick därmed årets första mentala käftsmäll. Tog med Ida & Jonathan till Norrköping och njöt av att äntligen få visa dem var jag kommer ifrån.


Ja, och så följde jag ju strömmen och köpte en iPhone också. Icke att förglömma.

Februari.
Vide åt sin första semla (han blev nog mest lycklig av att få obegränsad tillgång till kladd med grädde. Särskilt gott var det väl inte i alla fall.), jag gick på anställningsintervju, lärde mig massor om mikrobiologi (och älskade varje minut av det), ställde till med födelsedagsfest för första gången sedan mellanstadiet och blev en sentimental 24-åring. Jag lät Jesper, Ida och Jonathan tvinga med mig ut på Mälarens is och hyperventilerade större delen av tiden (JA jag är en feg liten lort).


Februari fortsatte med att Vide blev magsjuk tre (!) gånger inom loppet av två veckor, och mitt i allt kräkande skulle jag skriva mikrobiologitenta och påbörja 5 veckors praktik på hospice. Det gick som smort.

Mars.
Jag spenderade hela mars med att praktisera på världens finaste vårdavdelning. Jag utvecklades otroligt mycket som människa och blev fullständigt övertygad om att jag valt rätt utbildning. Ja, jag fick se en död människa för första gången i mitt liv, och människor som var så sjuka att man inte kan föreställa sig det om man inte varit med. Självklart var det känslosamt, på gott och ont, men mer rätt kunde jag inte ha hamnat. Efter fem veckor tog dock alla känslor ut sin rätt på min kropp och jag kollapsade totalt. Men det var det värt.



Annat värt att nämna: jag skaffade mittbena för att se ut som Yoko Ono, jag lyssnade inte på något annat än Markus Krunegårds nya album, Vide slutade med napp, jag stoltserade med mina första egenhändigt planterade blomlådor, jag och Jesper firade en löjligt misslyckad 7-årsdag, och Vides fina lilla kusin Elvin kom äntligen till världen.

April.
Jesper började på sitt nya jobb. Jag gjorde om anatomitentan (och klarade den!), såg Jesus Christ Superstar på Göta Lejon och blev fullkomligt tagen av upplevelsen. Jag skojar inte när jag säger att jag drömde oanständiga drömmar om Ola Salo och nördade ner mig totalt i The Ark under hela våren. Jag var outhärdlig. Annars hade vi konstant besök av hantverkare som lade nytt golv och tapetserade och gud vet vad, jag åkte till Norrköping och köpte läsglasögon och jag läste världens tråkigaste och flummigaste kurs (kvalitativ metodteori). Vide hade en fantastisk period och vi lekte utomhus och plockade blommor och åt glass och hade det allmänt fint och mysigt.




Maj.
Jag antar att det var här allting började vända ordentligt, i och med mitt beslut att tacka ja till ett jobb på kommunens nattpatrull. Det var möjligtvis årets största misstag. Men mer om det senare. Innan jag började jobba hann jag lära mig att känna mig bekväm i läppstift, lära mig lyftteknik, gå upp 3 kg på kort tid, läsa Hungerspelen (och bli pinsamt förtjust) titta på Mamma Mu och Kråkan i all evinnerlighet och jag och Jesper fick bli fadderförälder till Elvin. Det var kanske det finaste jag har fått vara med om.


Juni.
Jag började jobba. Det gick bra till en början. Jag jobbade några nätter här och där, och en dag fick jag hoppa in på larmet (händelsevis lyckades jag pricka in den dagen då alla västeråsgymnasister tog studenten. Gissa om det var roligt att köra bil inne i stan den dagen?). Midsommarafton spenderade jag själv större delen av dagen eftersom Jesper jobbade och Vide var hos sin farmor. När Jesper slutade gick vi dock till Lögarängen och hängde med fint folk i ett par timmar. Någon tog en bild där vi såg ut som John och Yoko typ.


Juli.
Juli var en helvetesmånad ur jobbsynpunkt. Vi jobbade om varandra hela tiden, så vi träffades nästan aldrig mer än korta stunder. Jag vantrivdes något fruktansvärt på nattpatrullen, inte så mycket för jobbet i sig, utan för alla vidriga, lågintelligenta bitterfittor som jag tvingades arbeta med (ursäkta språket, men hade ni träffat dem hade ni hållit med mig). De tryckte ner mig tills jag bröt ihop totalt, jag hade ont i magen varje gång jag skulle gå dit, och till slut var jag tvungen att sjukanmäla mig, för att varken magen eller mitt psyke klarade av det. Jag fick en välbehövlig paus, jag och Jesper gick på bio (On the road, fantastisk film) och åt på restaurang med Ida och Jonathan. Det var en fin kväll som jag inte kommer glömma, mycket för att de fick mig att känna att jag faktiskt dög, trots allt. Jobbkärringarna hade fått mig att tvivla på den saken. Och just det, Vide fick åka till Parken Zoo i Eskilstuna också. Aporna var populära.


Augusti.
Jag sjukanmälde mig under mina sista fem jobbpass, på grund av att det helt enkelt inte kändes värt det. Det var kanske det bästa jag gjort. Jag fick nästan en hel månads semester innan skolan började. Jag började träna, målade tavlor, träffade fina vänner och kände mig lycklig. Augusti var... en lycklig månad. Jesper fick semester och vi åkte på Popaganda och till Norrköping och Köpenhamn. Det var lugnet före stormen och det var underbart.




September.
Så kom hösten och ingenting skulle bli som förut. Jag föll in i en depression, mitt och Jespers förhållande började knaka i fogarna. Vide hade sin värsta trotsperiod dittills, kastade hårda leksaker på mig och verkade avsky mig, jag hade svårt att fokusera på skolan trots rolig patologikurs. Det blev många sena kvällar på högskolan och trots att det var svårt och jobbigt och trots att jag inte kunde tänka eller fungera överhuvudtaget så blev det ändå en fristad. Hemma ville jag inte vara. Ett par roliga saker som hände var att jag spontanåkte (ensam) till Stockholm och såg Peter Pan på Intiman, samt att fina Julia kom och hälsade på. Vi bakade jitterbuggkakor och det var så himla fint att se henne igen.


Oktober.
Jag gjorde min praktiska examination och klarade den trots att jag blev tilldelad det svåraste momentet (tyckte jag). Jag och Jesper bråkade mer eller mindre konstant och jag började känna att jag inte ville vara med längre. Jag tror jag nådde botten när jag började gråta på ett seminarium efter en hemsk morgon som fortsatte via sms. Det var sorgligt på så många nivåer, och jag trodde aldrig att vi skulle lyckas ta oss ur det. Oktober var ett bottenlöst hål av ilska, sorg och panikattacker och jag önskar att jag kunde radera dess existens. Inga bilder härifrån.

November.
Det var inte lätt, men någonting var ju tvunget att göras. November var, på många sätt, lika sorglig som oktober, men på slutet ljusnade det när jag äntligen tog tag i mig själv. Jag fick en panikattack och svimmade i tentasalen, vilket slutligen fick mig att boka en läkartid. Läkaren konstaterade att jag led av depression och paniksyndrom och jag fick antidepressiv medicin utskriven. Till en början var jag skeptisk, men jag tror att det var det bästa som kunde hänt mig just då. Annat som hände: jag skrev en patologitenta med feber (och klarade den!), jag klarade läkemedelsberäkningen trots svimningsattacken, vi åkte till Stockholm och såg Markus Krunegård på Cirkus (magiskt!) och min äldsta storasyster fyllde 40 och bjöd på saffranspasta. Helt okej.


December.
Jag mådde så illa av medicinen att jag inte kunde fungera normalt, men i övrigt var december en riktigt fin månad. Jag började känna mig gladare igen, snön föll och låg kvar och för en gångs skull tyckte jag om det. På lucia bakade jag världens godaste saffransbullar (jo, det är sant, JAG lyckades baka dem, helt själv!), jag fick en kväll och natt ensam för mig själv för första gången sedan innan Vide föddes (och jag njöt som bara den!). Vi såg The Hobbit på bio tillsammans med Johan och Jenny, sedan blev det jul och vi firade först i Norrköping och sedan i Västerås (men jag satt mest i en fåtölj och tyckte synd om mig själv eftersom jag var dödssjuk i världens elakaste förkylning). Nyår var lugn och fin hemma hos oss, tillsammans med Amanda och Sofia. Jag var fortfarande trött och lite sjuk, men lycklig över att 2012 äntligen var slut och ett nytt, förhoppningsvis finare år kunde ta sin början.

söndag 13 januari 2013

Det är visst nån som är tillbaka

Det blev visst ett dramatiskt avslut på bloggåret 2012. Jag befann mig på mitt känslomässiga livs botten. Jag ville inte leva, ville definitivt inte blogga, och jag kunde inte för mitt liv se hur jag skulle kunna ta mig ur det svarta hål jag grävt åt mig själv. Jag ville inte dela med mig av det kaos som präglade hela min tankeverksamhet och på sätt och vis tror jag att det var rätt beslut just då.

Men faktum är att jag saknar det. Jag saknar att ha någonstans att klottra ner mina tankar, saknar alla fina människor som jag trots allt lärt känna genom det här fantastiska bloggfenomenet, och jag saknar att kunna bläddra tillbaka i arkivet och minnas. För trots att livet kan vara en jävla soppa, så vill jag inte vakna en dag och inte kunna minnas. Även det dåliga förtjänar att minnas, för hur ska man annars veta när det är bra?

Så jag är tillbaka. Jag vet inte på vilket sätt, jag vet inte hur länge, men jag vet att jag inte riktigt klarar mig utan. Jag har även tänkt försöka fila lite på en traditionsenlig årskrönika över 2012, helt i enlighet med min nya devis att även det dåliga är värt att minnas.

Jag hoppas att ni finns kvar någonstans därute. Jag saknar er.