A little fall of rain can hardly hurt me now

Igår tog jag och min partner in crime, Amanda, en välbehövlig och ganska onyttig tisdagskväll efter en sinnessjuk dag i Eskilstuna (kvantitativ metodteori - inte my cup of tea, särskilt inte när fellow kurskamrater hakar upp sig på oväsentliga detaljer om jävla kvartiler i en halvtimme), och gick på bio. Les Misérables, och SOM jag har längtat efter att få se den ända sedan jag fick höra att man skulle göra en filmversion. Jag blev inte besviken. Jag fylldes av både bubbelglädje och hjärtesorg och jag gick hem alldeles förälskad i hela upplevelsen och utan musik i öronen för en gångs skull. Mäktigt.

-

Idag har vi suttit på skolbiblioteket hela dagen, och så slogs jag plötsligt av insikten att jag har gått halva utbildningen nu. Det är dags att förbereda för C-uppsats och det som alltid har känts så långt borta blir plötsligt så smärtsamt påtagligt. Jag vet inte vart tiden har tagit vägen och jag vet inte hur det är meningen att jag ska kunna allt jag måste kunna, men jag vet att jag måste klara det. Jag kommer att klara det. Ämnet för uppsatsen är på idéstadiet men jag gillar och tror på den. Det är både ångest och upprymdhet på en och samma gång.

-

Och i dina ögon kommer jag aldrig att vara good enough.