2012

Januari.
Jag höll på att drunkna i anatomiplugg, blev raggad på i datorsalen av en afrikan som trodde att jag pluggade till läkare (och som flydde fältet när han insåg att jag bara skulle bli sjuksköterska. Elitistisk much?). Jag höll mig ovanför ytan med hjälp av mittiveckan-middagar med rödvin, tända ljus och fina vänner. Jag misslyckades med tentan och fick därmed årets första mentala käftsmäll. Tog med Ida & Jonathan till Norrköping och njöt av att äntligen få visa dem var jag kommer ifrån.

Ja, och så följde jag ju strömmen och köpte en iPhone också. Icke att förglömma.

Februari.
Vide åt sin första semla (han blev nog mest lycklig av att få obegränsad tillgång till kladd med grädde. Särskilt gott var det väl inte i alla fall.), jag gick på anställningsintervju, lärde mig massor om mikrobiologi (och älskade varje minut av det), ställde till med födelsedagsfest för första gången sedan mellanstadiet och blev en sentimental 24-åring. Jag lät Jesper, Ida och Jonathan tvinga med mig ut på Mälarens is och hyperventilerade större delen av tiden (JA jag är en feg liten lort).

Februari fortsatte med att Vide blev magsjuk tre (!) gånger inom loppet av två veckor, och mitt i allt kräkande skulle jag skriva mikrobiologitenta och påbörja 5 veckors praktik på hospice. Det gick som smort.

Mars.
Jag spenderade hela mars med att praktisera på världens finaste vårdavdelning. Jag utvecklades otroligt mycket som människa och blev fullständigt övertygad om att jag valt rätt utbildning. Ja, jag fick se en död människa för första gången i mitt liv, och människor som var så sjuka att man inte kan föreställa sig det om man inte varit med. Självklart var det känslosamt, på gott och ont, men mer rätt kunde jag inte ha hamnat. Efter fem veckor tog dock alla känslor ut sin rätt på min kropp och jag kollapsade totalt. Men det var det värt.

Annat värt att nämna: jag skaffade mittbena för att se ut som Yoko Ono, jag lyssnade inte på något annat än Markus Krunegårds nya album, Vide slutade med napp, jag stoltserade med mina första egenhändigt planterade blomlådor, jag och Jesper firade en löjligt misslyckad 7-årsdag, och Vides fina lilla kusin Elvin kom äntligen till världen.

April.
Jesper började på sitt nya jobb. Jag gjorde om anatomitentan (och klarade den!), såg Jesus Christ Superstar på Göta Lejon och blev fullkomligt tagen av upplevelsen. Jag skojar inte när jag säger att jag drömde oanständiga drömmar om Ola Salo och nördade ner mig totalt i The Ark under hela våren. Jag var outhärdlig. Annars hade vi konstant besök av hantverkare som lade nytt golv och tapetserade och gud vet vad, jag åkte till Norrköping och köpte läsglasögon och jag läste världens tråkigaste och flummigaste kurs (kvalitativ metodteori). Vide hade en fantastisk period och vi lekte utomhus och plockade blommor och åt glass och hade det allmänt fint och mysigt.

Maj.
Jag antar att det var här allting började vända ordentligt, i och med mitt beslut att tacka ja till ett jobb på kommunens nattpatrull. Det var möjligtvis årets största misstag. Men mer om det senare. Innan jag började jobba hann jag lära mig att känna mig bekväm i läppstift, lära mig lyftteknik, gå upp 3 kg på kort tid, läsa Hungerspelen (och bli pinsamt förtjust) titta på Mamma Mu och Kråkan i all evinnerlighet och jag och Jesper fick bli fadderförälder till Elvin. Det var kanske det finaste jag har fått vara med om.

Juni.
Jag började jobba. Det gick bra till en början. Jag jobbade några nätter här och där, och en dag fick jag hoppa in på larmet (händelsevis lyckades jag pricka in den dagen då alla västeråsgymnasister tog studenten. Gissa om det var roligt att köra bil inne i stan den dagen?). Midsommarafton spenderade jag själv större delen av dagen eftersom Jesper jobbade och Vide var hos sin farmor. När Jesper slutade gick vi dock till Lögarängen och hängde med fint folk i ett par timmar. Någon tog en bild där vi såg ut som John och Yoko typ.

Juli.
Juli var en helvetesmånad ur jobbsynpunkt. Vi jobbade om varandra hela tiden, så vi träffades nästan aldrig mer än korta stunder. Jag vantrivdes något fruktansvärt på nattpatrullen, inte så mycket för jobbet i sig, utan för alla vidriga, lågintelligenta bitterfittor som jag tvingades arbeta med (ursäkta språket, men hade ni träffat dem hade ni hållit med mig). De tryckte ner mig tills jag bröt ihop totalt, jag hade ont i magen varje gång jag skulle gå dit, och till slut var jag tvungen att sjukanmäla mig, för att varken magen eller mitt psyke klarade av det. Jag fick en välbehövlig paus, jag och Jesper gick på bio (On the road, fantastisk film) och åt på restaurang med Ida och Jonathan. Det var en fin kväll som jag inte kommer glömma, mycket för att de fick mig att känna att jag faktiskt dög, trots allt. Jobbkärringarna hade fått mig att tvivla på den saken. Och just det, Vide fick åka till Parken Zoo i Eskilstuna också. Aporna var populära.

Augusti.
Jag sjukanmälde mig under mina sista fem jobbpass, på grund av att det helt enkelt inte kändes värt det. Det var kanske det bästa jag gjort. Jag fick nästan en hel månads semester innan skolan började. Jag började träna, målade tavlor, träffade fina vänner och kände mig lycklig. Augusti var... en lycklig månad. Jesper fick semester och vi åkte på Popaganda och till Norrköping och Köpenhamn. Det var lugnet före stormen och det var underbart.

September.
Så kom hösten och ingenting skulle bli som förut. Jag föll in i en depression, mitt och Jespers förhållande började knaka i fogarna. Vide hade sin värsta trotsperiod dittills, kastade hårda leksaker på mig och verkade avsky mig, jag hade svårt att fokusera på skolan trots rolig patologikurs. Det blev många sena kvällar på högskolan och trots att det var svårt och jobbigt och trots att jag inte kunde tänka eller fungera överhuvudtaget så blev det ändå en fristad. Hemma ville jag inte vara. Ett par roliga saker som hände var att jag spontanåkte (ensam) till Stockholm och såg Peter Pan på Intiman, samt att fina Julia kom och hälsade på. Vi bakade jitterbuggkakor och det var så himla fint att se henne igen.

Oktober.
Jag gjorde min praktiska examination och klarade den trots att jag blev tilldelad det svåraste momentet (tyckte jag). Jag och Jesper bråkade mer eller mindre konstant och jag började känna att jag inte ville vara med längre. Jag tror jag nådde botten när jag började gråta på ett seminarium efter en hemsk morgon som fortsatte via sms. Det var sorgligt på så många nivåer, och jag trodde aldrig att vi skulle lyckas ta oss ur det. Oktober var ett bottenlöst hål av ilska, sorg och panikattacker och jag önskar att jag kunde radera dess existens. Inga bilder härifrån.

November.
Det var inte lätt, men någonting var ju tvunget att göras. November var, på många sätt, lika sorglig som oktober, men på slutet ljusnade det när jag äntligen tog tag i mig själv. Jag fick en panikattack och svimmade i tentasalen, vilket slutligen fick mig att boka en läkartid. Läkaren konstaterade att jag led av depression och paniksyndrom och jag fick antidepressiv medicin utskriven. Till en början var jag skeptisk, men jag tror att det var det bästa som kunde hänt mig just då. Annat som hände: jag skrev en patologitenta med feber (och klarade den!), jag klarade läkemedelsberäkningen trots svimningsattacken, vi åkte till Stockholm och såg Markus Krunegård på Cirkus (magiskt!) och min äldsta storasyster fyllde 40 och bjöd på saffranspasta. Helt okej.

December.
Jag mådde så illa av medicinen att jag inte kunde fungera normalt, men i övrigt var december en riktigt fin månad. Jag började känna mig gladare igen, snön föll och låg kvar och för en gångs skull tyckte jag om det. På lucia bakade jag världens godaste saffransbullar (jo, det är sant, JAG lyckades baka dem, helt själv!), jag fick en kväll och natt ensam för mig själv för första gången sedan innan Vide föddes (och jag njöt som bara den!). Vi såg The Hobbit på bio tillsammans med Johan och Jenny, sedan blev det jul och vi firade först i Norrköping och sedan i Västerås (men jag satt mest i en fåtölj och tyckte synd om mig själv eftersom jag var dödssjuk i världens elakaste förkylning). Nyår var lugn och fin hemma hos oss, tillsammans med Amanda och Sofia. Jag var fortfarande trött och lite sjuk, men lycklig över att 2012 äntligen var slut och ett nytt, förhoppningsvis finare år kunde ta sin början.