Skynda dig skynda dig bråttom bråttom

Idag kände jag mig som värsta sortens stressmamma på Vides förskola. Jag hade klätt av honom ytterkläderna och skulle gå in med honom på avdelningen, när en av förskollärarna kommer ut i kapprummet med ett annat barn.
A: Jaha, oj, vi skulle precis gå ut!
Jag: Hoppsan Vide! Vi som precis har klätt av oss!
A: Hur gör vi nu då...?
Lång tystnad.
A: Ja, Vide kan väl sitta och vänta här medan jag klär på T.
Jag: Nejmen så bra!
Videpuss, hejdåvink, springiväg.

I efterhand undrar jag hur hon måste ha uppfattat mig egentligen. Stressad mamma? Hade jag inte kunnat stanna i fem minuter extra och hjälpa A med att få på Vide overallen igen? Eller är det "hennes jobb" som jag ska låta bli? Om jag går tillbaka och relaterar till mig själv och mitt framtida yrke så kan jag ju trots allt konstatera att jag aldrig skulle tycka att anhöriga skulle hjälpa mig med mina patienter. Eller?

Nog funderat. Nu ska jag äta pannbiffar.

Slipping through my fingers all the time

Idag var en stor dag. Ni förstår, detta var nämligen dagen då min lilla Videung blev en liiite större Videung, dagen då han började på förskolan. Och jag var inte där.

Jag satt med min studiegrupp och försökte få ner flummiga begrepp på papper, fick migrän, gick hem och sov. Alltmedan min älskade unge lallade runt och skrattade bland helt nya leksaker, snodde barnvagnar från andra barn, lyssnade fascinerat på sång-och-fruktstunden och var allmänt fantastisk.

Behöver jag säga att jag är lite bitter över att jag missade det?

Slagen hjälte

Livets ironi, hallonsmoothie och festivalplaner

På tal om att livet har en tendens att skratta mig rakt i ansiktet:
Idag fick Vide en förskoleplats till oktober. Men inte på den förskolan vi var på igår.

Jag är besviken. Och det stör mig, för jag vill vara GLAD för att det faktiskt har ordnat sig med barnomsorg, från exakt det datumet vi ville. Det är ju helt suveränt egentligen. Och egentligen är nog det här stället precis lika bra. Men det känns... jobbigt. Jag blev verkligen förälskad i Vildmarken igår. Började hoppas alldeles för mycket... Men äsch. I'll get over it. Nu ska jag vara glad över att det har ordnat sig istället. Sådetså.

-

Men en bra sak på riktigt:
Idag har jag träffat söta Åsa från vår föräldragrupp. Vi fikade (hallonsmoothie!) och tiden bara flög iväg, så trevligt var det. Olyckligtvis (för mig) bor hon och hennes familj i USA nu i några månader framöver. Men när de kommer hem hoppas jag att vi kan ses lite mer och att Vide och Ella får chansen att bekanta sig med varandra - det skiljer bara 4 dagar mellan dem!

-

(Och imorgon åker vi till Stockholm! ARCADE FIRE! Serenades. Säkert. Henrik Berggren. Those Dancing Days. Och en massa annat fint. Vet ni när jag var på festival senast? Arvika08. Det är på tok för längesedan.)

Birds

Nu har vi besökt en förskola som f.ö.r.h.o.p.p.n.i.n.g.s.v.i.s. blir Vides förskola i oktober. Det verkade så otroligt underbart. Utomhuspedagogik som profilering, rymliga lokaler, fin personal. Jag blir lite sjuk av att hoppas såhär förtvivlat. Besvikelsen kommer att bli enorm om vi inte får platsen. Enorm.

-

(För övrigt har Serenades släppt sitt debutalbum idag och det är helt fenomenalt. Nu ser jag verkligen fram emot att se dem på Popaganda i helgen. Är det någon mer som ska dit förresten?)