Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut

Vet ni vad som är läskigt?
Att vara på högskolan en söndag, lamporna är släckta och det finns inte en jävel utom jag i byggnaden (möjligtvis någon annan liten ambitiös student som är lika puckad som jag, som begraver sig i tentaplugg i något litet avlägset grupprum) och det enda som hörs är mina egna fotsteg som ekar i trapphuset, mina egna fingrar på tangenterna som plötsligt låter som något majestätiskt slagverk i den för övrigt tomma datorsalen, mina egna ord som studsbollar innanför skallbenet.

Det finns något ytterst obekvämt i det här med att plötsligt vara ensam på ett ställe som vanligtvis myllrar av människor. Särskilt skolor, av någon anledning. Spöklikt. Obekvämt.

We were in heaven for five or six minutes, and then we passed out

Nej. Att gå på toaletten och plötsligt finna sig själv liggande på badrumsgolvet, blek som ett lakan och inte fatta någonting - det är ganska obehagligt. Jag förbannar mitt låga blodtryck och spenderar härmed resten av den här lördagen i sängen för att undvika fler svimningsattacker.

Det fina i kråksången är att jag har en alldeles ypperlig anledning att ligga och läsa Bob Hanssons Vips så blev det liv och äta lördagsgodis. Enda kruxet är väl att jag inte riktigt orkar/vågar släpa iväg min spagettikropp för att köpa det där förbannade godiset. Vilka problem man kan ha...

Jag är rädd för er.

Ibland tänker jag mig att första steget mot att bli mer social kanske skulle kunna vara att kommentera fler bloggar. Det är inte i första hand det jag menar med att jag vill bli mer social, men det kunde ju vara ett steg på vägen mot att bli social på riktigt.

Men vet ni? Jag tror att jag på allvar har lite social fobi även i bloggvärlden.

Jag försöker ibland. Bestämmer mig för att "nu ska jag minsann kommentera varenda blogg jag hamnar på med genomtänkta smarta kommentarer", men oftast finner jag bara att jag inte har något jag vill säga. Jag känner mig enbart obekväm. Stora bloggar med flera hundra bloglovin-prenumeranter skrämmer mig. Ofta är de blogginnehavarna antingen arroganta eller överpretentiösa, och sådant klarar jag mig faktiskt utan.

Men även små fina bloggar har jag svårt att kommentera. "Nej usch, kommer de tycka att jag tränger mig på nu? Jag har ju inget att komma med, lika bra att bara läsa och vara tyst". Idiotiskt? Klart som tusan att jag vet att det är idiotiskt. Alla blir väl glada av kommentarer liksom (så länge de inte är elaka såklart, men jag brukar inte ha för vana att slänga ur mig elaka kommentarer till folk.)

Det är bara att inse. Jag är folkskygg. Jag är rädd för er. Och varenda bloggkommentar jag lyckas åstadkomma är en inre kamp för mig. För att inte tala om hur det ser ut i verkligenheten. Det är ett problem, men det är ett problem jag har bestämt mig för att övervinna.

I augusti börjar jag på sjuksköterskeutbildningen. Det kommer att bli tufft på så många nivåer, men min största utmaning ligger faktiskt i att komma över min rädsla för andra människor. Men jag ska klara det. Och det ska bli så underbart skönt! För det här med att inte våga prata med folk... Det är ett jävla fängelse.

Nere vid strömmen i drömmen

Idag åker jag och Vide till Norrköping. Själva, för första gången. Jag är minst sagt nervös. Det mesta känns rätt läskigt. Resan, nätterna, det totala ansvaret som jag ju är van vid att dela större delen av tiden. Hur jag ska orka hålla humöret uppe när jag inte har någon som kan byta av emellanåt. Hur jag ska klara av vissa vetabättretyper när jag ensam måste stå upp för mitt sätt att vara förälder. Allt sånt där. Men jag tror också att det är nyttigt för oss. Eller för mig, framförallt. Jag har ganska lätt för att ta den bekväma vägen ibland. Det kan man ju inte göra hela livet. Och föräldraskap handlar ju (bland mycket annat) om att kasta sig in i saker som man tycker är rentutsagt skitläskiga.

Dessutom ska det bli underbart att spendera midsommar med min fina familj, vandra runt i industrilandskapet och bara trivas.