lördag 31 december 2011

Nostalgia strikes with strange powers - 2011 i text och bilder

Januari


Året började hoppfullt. Jag såg januari som något slags nystart och var övertygad om att det var nu jag skulle bli en bättre människa. Ni vet, allt det vanliga. Vara gladare, promenera oftare, bli en bättre mamma och flickvän… Det gick dock inte många januaridagar innan jag började störa mig på världen. Snöröjningen som inte fungerade (och när den väl fungerade så kom det ny snö som följdes av ännu mera snökaos), vänner som var långt borta, en hjärna som var amnings-virrig, en pojkvän som hade praktik och var borta alldeles för mycket, acnebölder och fan och hans moster och plötsligt avskydde jag januari av hela mitt hjärta. Vändningen kom när jag gick på fina Jennys sjuksköterskeexamen – som en blixt från klar himmel insåg jag nämligen där och då att jag inte ville något hellre än att bli barnmorska. En rad andra fina saker hände: jag fick se världens minsta systerdöttrar för första gången, träffa underbaraste Madeleine och Christoffer och Frank, och hundra timmar av bebismys förstås.

Februari
Vide fick sina första smakportioner, Jesper fick ett timvikariat på sin praktikplats och livet kändes väl helt okej, förutom att det fortfarande var vinter och jag tänkte alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag fyllde 23 och firade med god mat och stor familj. Jag fick för mig att jag skulle läsa en högskolekurs om barn- och ungdomslitteratur, men insåg ganska snabbt att det var onödigt att stressa upp sig över meningslösa studier mitt i all föräldraledighet. Alltså lät jag bli. Istället gick jag på anställningsintervju till ett jobb jag inte ville ha, och tackade nej när jag fick det. Grävde ner mig i saknad och ilska. Ibland är man inte riktigt klok…

Mars
Min fina Linnea kom på besök och vi spelade musik, målade, pratade och det var underbart att se hur mycket hon och Vide tyckte om varandra. Jag började ta körlektioner och befann mig i stort sett dagligen på körskolan eller bakom ratten. Håkan Juholt blev socialdemokratisk partiledare, våren började ta död på snödrivorna och jag var hoppfull. Men så hände Japankatastrofer med jordbävningar och krånglande kärnkraftverk, vår privatekonomi började strula, jag hade lite för många bollar i luften samtidigt och jag tappade tron på att någonting någonsin skulle ordna sig igen. Så melodramatiskt, kan jag tycka i efterhand. Jag och Jesper firade i alla fall en väldigt fin 6-årsdag med barnvakt över natten för första gången.

April
Den första april satte jag mig i en fräsig bil, körde till Eskilstuna och sladdade runt på en halkbana. Dagen därpå gjorde jag högskoleprovet och slog min tidigare poäng med hästlängder. Jag läste The Secret och snöade in på lagen om attraktion. Använde den dock på fel sätt under min första uppkörning och kuggade på grund av en löjlig (ickeexisterande, vill jag fortfarande hävda) 30-skylt. Jag grät floder, åkte till Norrköping och laddade batterierna. Kom tillbaka, gjorde om uppkörningen och klarade den galant. Lyckan var total. Andra fina saker: Håkan Hellström i Flygeln, vårkvällar på balkongen, Norwegian Wood på bio med Ida, ny frisyr (nåja) och en valborgsmässoafton i Norberg.

Maj
Jag bestämde mig för att jag skulle sluta göra saker så förbannat svårt, både för mig själv och för andra. Huruvida det verkligen föll sig som jag hade tänkt, det är en helt annan femma. Jag spenderade alldeles för mycket tid med att tänka fel tankar. Emellanåt försökte jag dock ta vara på vårvärmen (som snarare var sommarvärme ett tag) genom att ta långa promenader i blommiga klänningar och lyssna på I’m from Barcelona (Och Veronica Maggio, men den detaljen vill jag helst förtränga om vi säger så). Vide började krypa också, och det var som ett slag i magen att tiden går alldeles på tok för fort. Jag tröttnade på bloggkrångel och bestämde mig för att starta en ny blogg (och här är vi ju nu!). Jag gjorde också ett halvhjärtat försök att bli kvitt mitt sockerberoende. Inga kommentarer där. 

Juni
Jesper jobbade konstant, kändes det som. Jag påbörjade mina 3 (tre!) sommarkurser i ett sista desperat försök att skrapa ihop högskolepoäng för att kunna få studiemedel till hösten. Jag var ett vrak. Jag har vid ett par tillfällen liknat det vid en fördröjd förlossningsdepression (bara sisådär 8 månader försent). Jag var bitter, jag var ledsen, och under en period kunde jag inte glädjas över mitt barn. Vide vagnvägrade, jag satt inomhus hela dagarna, väntade på att Jesper skulle komma hem och såg sommaren flyga förbi utanför fönstret. Ungefär. Jag och Vide åkte själva till Norrköping över midsommar, och där bröt jag ihop totalt. Juni var en vidrig månad och jag vill aldrig må så dåligt igen. Jag och Jesper avslutade dock månaden med en ensamdag i Stockholm. Det var guld värt!

Juli
Bra början! Jag såg min antagligen sista The Ark-konsert någonsin, och i samband med det kom finaste Marina hit. Vi spelade vinylskivor, drack rödvin och skrattade tills det blev morgon. Definitivt en av årets höjdpunkter! Annars var det en hel del elände i juli också. Min minsta systerdotter A opererade hjärtat. Människor i min närhet svek varandra oförlåtligt. Min acne kom tillbaka med besked och jag var en hårsmån ifrån att få börja med Roaccutan igen. Anders Behring Breivik sköt ihjäl ett 80-tal ungdomar i Norge. Dessutom var jag fortfarande lite av ett vrak. Men så fick jag ett positivt antagningsbesked, jag glömde bort allt annat och lyckan var total. Ida och Jonathan kom hem från Spanien. Vide började gå på två ben och jag var i något slags chocktillstånd och konstant livrädd för att han skulle slå ihjäl sig. (Men okej, rätt så rejält stolt över min genialiska son var jag allt).

Augusti
Här någonstans började allt vända för mig. Jag började komma ur min största mentala svacka någonsin. Vissa saker som legat och gnagt i mig i över ett års tid började lösa sig. Ekonomin började ordna upp sig (nåja... allt är relativt). Under en kort period trodde jag att jag hade fått typ cancer eller aids och skulle dö, men det visade sig vara en sjukt icke-realistisk släng av hypokondri (med en viss inblandning av hormonrubbningar då). Vi våldgästade Madeleine och Christoffer och Frank igen och förfärades över Teletubbies på tvn. Jag hade en supermysig fikastund med Åsa. Sommaren avslutades med ett fantastiskt Popaganda och jag var… lycklig. Dagen därpå började jag sjuksköterskeprogrammet på MDH.

September
 
Att börja plugga alltså. Hur förklarar man vad en sådan sak kan göra med en människa? Jag fann plötsligt mig själv ta plats. Jag som aldrig tagit plats tidigare. Någonsin. Jag träffade så underbara människor (Amanda, Anna och Sindia – tack för alla skratt!) och för första gången någonsin så kände jag till 100% att jag hamnat rätt. Jag välkomnade höstsolen och virvellöv med öppna armar. Lämnade in en hemtenta 4 (fyra!) dagar innan deadline och det var väl ungefär det slutgiltiga beviset på min mentala förändring. Livet var fantastiskt.

Oktober

Vide fyllde 1 år. Jag förstod ingenting. I början av året var han en liten gnurgel som låg och knorrade i vår soffa, och plötsligt var han ett BARN, som både promenerade och dansade och kunde säga sitt namn. Stort liksom. Jag lyckades få tag på biljetter till Paul McCartney, och det var lite för surrealistiskt och alldeles på tok för stort för att jag ens skulle kunna känna lycka över det. Istället grävde jag ner näsan i världens flummigaste kurs, störde ihjäl mig på min ineffektiva studiegrupp och hade ungefär ett seminarium i veckan, och alla handlade om vårdteoretiker. Konstant frustration över detta, men också enormt mycket glädje, bland annat i form av vinkvällar med fina norrlänningar och det faktum att jag trots allt lärde mig väldigt mycket under den här tiden. Konstigaste händelsen i oktober var att Vide började på förskolan. Det är ju bara stora barn som går på förskola liksom.

November
November flög nästan förbi obemärkt. Fort gick det! Jag har inte så mycket fina minnen från november. En barnläkare som kommenterade min mage och trodde att jag var gravid (jag både skrattade och grät), Vides första magsjuka (rättare sagt: hela familjens första magsjuka), tentaplugg, mailvirus och så vidare. Inget allvarligt, men definitivt inte några guldkantsminnen. Utom möjligtvis det faktum att jag äntligen hittade en taklampa till vårt vardagsrum efter ungefär 1½ års intensivt letande…

December
Till en början: intensivt tentaplugg. Jag uppfattade knappt omvärlden. Men plötsligt var tentan över, den gick över förväntan. Och då var det ju dags för Paul McCartney i Globen, denna underbara händelse som jag mer eller mindre hade trängt bort i ett par månaders tid, till förmån för skolan alltså. Herrejävlar, är väl ungefär det enda jag kan säga om det. Jag kommer aldrig att behöva gå på en enda konsert igen, för ingenting kan någonsin vara lika fantastiskt. Jag blev dock brutalt nedtagen på jorden igen när den här familjen åkte på sin andra magsjuka på mindre än en månad. Men, jag återhämtade mig uppenbarligen från den också. Julen firades i Norrköping, med på tok för mycket mat och fullkomlig cirkus med min galna men fina familj. Den senaste veckan har varit… obeskrivlig. Och jag tror att vi nöjer oss med att säga så.

Sammanfattningsvis kan jag känna att 2011 var en emotionell berg- och dalbana utan dess like. Topparna var högre, men dalarna var också djupare än tidigare år. Men höstens intågande var definitivt en vändpunkt och jag hoppas att 2012 kommer att fortsätta i samma anda. Jag kommer inte att avlägga några nyårslöften - jag har aldrig kunnat hålla dem ändå. Men jag är övertygad om att 2012 kommer att vara ett år fyllt av lycka och kärlek. Och jag ska göra allt jag kan för att kunna omfamna de känslorna på det sätt de förtjänar att omfamnas.

Gott nytt år, fina ni!

fredag 30 december 2011

I get a feeling when I look at you, wherever you go now I wanna be there too

Jag vaknade till ett meddelande om ett finfint tentaresultat. VG närmare bestämt. Jag tjöt rakt ut av lycka, och skrämde nog livet ur min stackars son när jag svängde honom i luften, runt runt i någon form av segerdans. Nej, särskilt rädd blev han nog inte. Han skrattade nästan lika mycket som jag. Knasig morsa. Men det var en fantastisk känsla.

De där fantastiska känslorna verkar för övrigt avlösa varandra på löpande band just nu. Jag måste ha hamnat på världens mest positiva frekvens (lagen om attraktion, försök motbevisa det, den som kan!) och nog tusan känns det som att det måste vara en bra utgångspunkt för ett nytt år.

På tal om det nya året: jag filar lite på en årskrönika över det gamla. Och vi får väl se, någonstans mellan anatomiplugg, familjemys och rödvinsfläckar borde den kanske kunna bli klar. Hoppas kan man alltid.

torsdag 29 december 2011

Oh drinking cheap wine to bossanova, you're a supernova in the sky



(bild lånad från http://graphicsfairy.blogspot.com)

Och bara för att alla ville veta:
julen och de senaste dagarna har varit fina och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt som rör sig i mitt huvud. Ni vet, ibland blir tankarna och känslorna lite för stora och komplett omöjliga att sätta ord på, hur gärna man än skulle vilja. Det är nog lika bra att låta bli. Hjärtat är bara en muskel och så vidare. (Men om det nu är sant - hur kan det rymma så mycket kärlek?)

onsdag 28 december 2011

If you want to see the world that's in me, you should know I'll always need him.

För en tid sedan efterfrågade fina Emeli en liten video på mig och gitarren. "Yeah right" tänkte jag och lät självkritiken flöda. Skulle jag verkligen visa alla hur hopplöst dålig jag är på att spela gitarr? Fy så pinsamt. Men så gick veckorna, och så tänkte jag att... Äsch. Det är lika bra att vara ärlig från början, så att ni inte får någon slags bild av att jag är bättre än jag egentligen är. Det kan ju bli ännu pinsammare. Dessutom är det kul att spela, och varför ska jag egentligen bry mig om vad andra människor tycker?

Och så, mina vänner, kommer det sig att ni (och särskilt Emeli) får en liten glimt av hur det kan se ut när jag försöker spela Laurel Musics No One Wants Forever. (Ursäkta kvaliteten och såvidare).


If you want to be alone here with me
You must understand my weakness
It's the way that he left me
And bereft me of my love without a warning
Without mourning, almost yawning


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


If you want to see the world that's in me
You should know I'll always need him
It's the way that I met him
There's no way that I could possibly forget him
Like he got me (and forgot me)


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


No one wants forever anymore
And no one wants to be there like I know I might have been
No one wants endeavour like before

lördag 24 december 2011

Have yourself a merry little christmas, let your heart be light

Norrköpingsjul. Fint liv och så vidare.
Egentligen har jag ingen tid att blogga, men så tänkte jag att en julhälsning vore på sin plats, trots allt.

Så: ha det nu så gott, fina människor. Ät och drick gott, umgås med nära och kära, men glöm för guds skull inte att se efter alla brinnande ljus och ta det lugnt i trafiken om ni reser! Ge nu inte stackars katastroftänkande Sandra ännu mer att oroa sig över, okej? Okej. :)

God jul på er!

tisdag 20 december 2011

Well I know just as little about perfection

Min mage och jag är INTE bästa vänner för tillfället. Vi kan säga så.

Idag var jag på en halv föreläsning om hjärtat. Sjukt intressant och jag sörjer att jag missade andra halvan. Jag gick hem, sov en liten stund innan jag tvingade iväg mig själv till stan för lite sistaminutenjulklappsshopping (fint ord!) och en liten fika med Ida och Jonathan. Trevligt ändå, trots en grälsjuk mage. I övrigt har jag pluggat (eller mest legat på soffan med boken bredvid och låtsats plugga snarare. Men det räknas väl?) och sjungit grodsånger med Vide (som för övrigt kiknar av skratt när man kör upp grodhanddockan i ansiktet på honom och fladdrar lite. Hysteriskt roligt!)

Imorgon är det sista föreläsningen innan jul + lite egen julavslutning med fina pluggtjejor. Prima liv!

fredag 16 december 2011

Reconsider me baby come on

Barnet sover. Ljusen är tända. Vi dricker apelsinläsk ur vinglas och jag tänker att kanskekanske överlevde jag även den här veckan, trots allt. Ganska fin känsla ändå.

However. Man kan säga att jag legat på latsidan när det gäller pluggandet efter den senaste veckan av missade föreläsningar, så i helgen tänker jag försöka ta igen en del av det. Jag ser verkligen fram emot att försöka lära mig själv hur kroppens celler och nervsystem fungerar. Ohja.

torsdag 15 december 2011

Del #2

Jag glömde visst att ta i trä igår, för endast två timmar efter att föregående inlägg publicerats så brakade helvetet löst för både mig och Finaste. För andra gången den senaste månaden har vi alltså sprungit i skytteltrafik mellan toaletten och sängen halva natten och jag tror inte att det blir mer ironi än så. Ska det verkligen vara på det här viset? Är det ens värt att ha barnet på förskola? Jag kan stå ut med förkylningar och feber, men magsjuka? Nej, det är för vidrigt. Nu får det vara nog med sådant ett tag tycker jag.

onsdag 14 december 2011

I can't believe it's happened to me


Mjaha. Sedan i måndags har vi haft lite sjukstuga hemma IGEN. Jag är minst sagt trött på det här med förskolebaciller. Än så länge har det dock bara varit videungen som mått dåligt, så jag hoppas på att vi andra slipper undan den här gången.

På tal om sjukdom: i februari börjar jag min praktik på en avdelning som minst sagt framkallar blandade känslor hos mig. Jag är både förväntansfull och fullständigt livrädd.

måndag 12 december 2011

I thought I knew you, what did I know?

(Bild lånad från http://beatlesmagazine.blogspot.com)

Nu har jag försökt forma orden i mitt huvud sedan i lördagskväll, men det finns faktiskt ingen möjlighet för mig att försöka förklara hur det var, hur jag kände. Inga ord kan göra upplevelsen rättvisa och ingen kommer någonsin att förstå (utom möjligen Marina och Moa) men jag tänker försöka ändå. För det finns inte en chans i världen att jag tänker låta den där kvällen  passera obemärkt i den här bloggen.

Paul McCartney. Ni vet, när folk frågar vem som är ens favoritbeatle (obligatorisk fråga i musiksammanhang verkar det som) har jag nog ändå alltid svarat John. Inte för att Paul på något sätt varit dålig (verkligen inte, han har alltid kommit på en väldigt god andraplats) men för att jag alltid upplevt att han har varit en aning intetsägande medan John alltid hade... mer att säga. Om man ska överdriva lite (för det är ju trots allt så att jag alltid haft svårt att bestämma mig i den där frågan. Det har nog aldrig varit klockrent enkelt.).

I lördags andades vi plötsligt samma luft. Visserligen tillsammans med sisådär 13000 andra människor, men ändock... Samma luft. Endast sisådär 50 meter emellan oss. Ingenting hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle känna när han, Sir Paul McCartney, äntrade scenen och drog igång Magical Mystery Tour med sin Hofner-bas. Hur jag skulle gråta när han berättade om 60-talskonflikterna i USA, om kampen om de svartas rättigheter, och sedan spelade Blackbird (möjligtvis kanske världens vackraste låt, och ännu vackrare efter att ha fått veta vad den handlade om). Hur hela Globen började vibrera av applåder och golvstamp när han hyllade sina vänner John och George. Hur jag skrek av lycka när han spelade I'm looking through you. Hur jag drabbades av akut feberfrossa och rös av välbehag när A day in the life gick över till Give peace a chance samtidigt som ett gigantiskt peace-tecken uppenbarade sig bakom honom. Hur han fick en arenakonsert att kännas lika intim som en liten pubspelning. Hur han, trots sina nästan 70 år, sjunger ännu bättre än han gjorde på 60-talet. Hur mitt hjärta gick sönder när jag insåg att 2 timmar och 45 minuter av ren och skär lycka slutligen var över. Hur jag gått omkring i ett konstant rus av förälskelse i 2 dygn.

Och favoritbeatle idag?
Men gissa tre gånger...

torsdag 8 december 2011

Får du ro då och då bland alla tentor och poäng? Det är så lätt att gå på, det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen


Lite såhär har det sett ut de senaste dagarna. Men nu jäklar ger jag upp. Det jag eventuellt inte kan, det kommer jag ändå inte att lära mig ikväll. Sådetså.

Nu tänker jag äta fiskbullar och försöka sova ordentligt, för imorgon gäller det. (Tidigt som attan).

lördag 3 december 2011

Ett tomt fodral, för ingen frågar nånsin mig om min gitarr som är så tung, den ger mig blåsor och den plågar mig, påminner mig om att jag aldrig har gjort rätt för mig, att jag aldrig lärt mig spela på den

Jag sa ju mer eller mindre att det skulle bli en liten bloggpaus här, förutsatt att det inte hände något radikalt. Och vet ni? Det gjorde det idag. Idag har jag nämligen dammat av gitarren!

Det här med mitt gitarrspelande - jag spelar ungefär aldrig längre. Mest för att jag blir less på mig själv. Det är helt enkelt inte roligt att spela när man aldrig utvecklas. Å andra sidan kan man kanske inte förvänta sig att man ska utvecklas om man aldrig spelar. Det har blivit något av en ond spiral över det hela. Så gitarren har mer eller mindre stått och samlat damm de senaste två åren. Tills idag.

Jag tog upp den. Dammade av den lite. Spelade Damien Rices Cannonball och ska jag berätta en sak? Det var så himla roligt! Jag vidhåller fortfarande bestämt att jag inte kan spela - men för första gången på länge så gjorde det ingenting! Nu ömmar mina fingrar (mina förhårdnader har försvunnit under mitt långalånga uppehåll), men det är en trevlig smärta. Det här vill jag verkligen återuppta.

Bild från senaste gången jag spelade. Ungefär ett år sedan tror jag bestämt, att döma av storleken på mina enorma amningsbröst (ursäkta olämplighetsgraden i denna bildtext för övrigt, men jag är lite fascinerad själv).

fredag 2 december 2011

I wanna talk to you, I wanna shampoo you

Jamen se där! Praktisk examination avklarad och godkänd. Nog känner man sig lite fånig när man ska stå och "tvätta" någon med tvättlappar och borsta någons tänder och förklara hur, alltmedan lärarna antecknar och ett 10-tal personer sitter och observerar. Men det kunde varit värre.

Härmed isolerar jag mig och går in i tentaplugg-mode. Vårdteoretiker, metaparadigm, kulturanpassad vård och genusperspektiv. Allt är ett enda stort virrvarr. Om exakt en vecka kanske jag är vid socialt medvetande igen. Såvida inget radikalt händer så hörs vi då, om inte förr. Håll tummarna!

torsdag 1 december 2011

Straight to the sky, then into the clouds

Idag fyllde min Finaste 24 år.


Det firades med julkalender (jag är hoppfull, den verkar bra i år!), tända ljus, presenter, sushi och pluggfri dag. Det sistnämnda kan ha varit en dålig idé med tanke på morgondagens praktiska examination och en vecka kvar till tenta, men jo, jag tycker att det var värt det. Han är värd det. Grattis min älskade!

And nothing can stop us, nothing forever
Nothing can stop us if we stick together

(The Sound of Arrows - Into the clouds. Lyssnalyssna!)

tisdag 29 november 2011

En lista. Igen.

 Och så tänker jag att "Jaa! En lista, det var längesedan!"
(Men mest har jag bara tråkigt i väntan på att få sova).


1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?Åh. För 10 år sedan gick jag i sjuan. Lyssnade alldeles för mycket på musikallåtar och spenderade i princip all min tid med att läsa böcker och tycka synd om mig själv.
2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?För ett år sedan satt jag i soffan och ammade, mest. Och åt Ahlgrens bilar och mjölkchoklad. Och kände mig lite ensam men ändå obeskrivligt lycklig. Ungefär.
3) FEM SNACKS DU GILLAR?
- Kakor! 
- Smågodis. 
- Chips. 
- Marsipanchoklad. 
- Glass.
4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL?
Men jag kan ju hela texten till de flesta sånger jag tycker om.
Men okej:
 
Lars Winnerbäck - Kom
Pelle Carlberg - I love you, you imbecile
Speedmarket Avenue - Way better now
Laurel Music - No one wants forever
The Beatles - Norwegian wood
5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MILJONÄR?
- Åka runt i Storbritannien
- Köpa ett litet hus
- Vara ledig
- Skänka lite mer pengar till välgörenhet än jag redan gör
- Betala tillbaka alla CSN-lån
6) FEM DÅLIGA VANOR?
- Jag är fruktansvärt lat.
- Jag dricker ofta för mycket cola. (Har blivit bättre på att låta bli dock!)
- Jag har förvisso slutat bita på naglarna, men i gengäld river jag bort dem istället.
- Jag skjuter upp eller förtränger viktiga tråkiga saker som jag måste göra.
- Jag har en tendens att stanna uppe lite för länge på kvällen.
7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
- Ha TV-seriemaraton på dvd.
- Lyssna på musik.
- Kramas med min lilla familj.
- Träffa fina vänner och fika eller dricka vin eller vad som helst.
- Läsa böcker.

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:Nu ska man väl aldrig säga aldrig. En gång i tiden sa jag att jag aldrig skulle sätta på mig ett par stuprörsjeans. Guess what...?
Men hur som helst:

- Något med alltför mycket guldpaljetter på
- Lackleggings
- Vad som helst som går i aprikosnyans. (Passar inte min hudfärg!)
- Uggs
- Päls

-

Nåja. Inte en fantastiskt rolig lista kanske.
Godnatt!

Skynda dig skynda dig bråttom bråttom

Idag kände jag mig som värsta sortens stressmamma på Vides förskola. Jag hade klätt av honom ytterkläderna och skulle gå in med honom på avdelningen, när en av förskollärarna kommer ut i kapprummet med ett annat barn.
A: Jaha, oj, vi skulle precis gå ut!
Jag: Hoppsan Vide! Vi som precis har klätt av oss!
A: Hur gör vi nu då...?
Lång tystnad.
A: Ja, Vide kan väl sitta och vänta här medan jag klär på T.
Jag: Nejmen så bra!
Videpuss, hejdåvink, springiväg.

I efterhand undrar jag hur hon måste ha uppfattat mig egentligen. Stressad mamma? Hade jag inte kunnat stanna i fem minuter extra och hjälpa A med att få på Vide overallen igen? Eller är det "hennes jobb" som jag ska låta bli? Om jag går tillbaka och relaterar till mig själv och mitt framtida yrke så kan jag ju trots allt konstatera att jag aldrig skulle tycka att anhöriga skulle hjälpa mig med mina patienter. Eller?

Nog funderat. Nu ska jag äta pannbiffar.

lördag 26 november 2011

There is a light that never goes out

Jag har haft mina fina föräldrar på besök här idag. Underbara dag.
Vi har bland mycket annat lyssnat på julmusik, fått lite adventsordning på lägenheten OCH - och här kommer det något riktigt sensationellt - vi har äntligen hittat en taklampa till vardagsrummet, efter ungefär två års halvhjärtat letande.

Det är en fin gräns mellan gräslig och charmig, men jag vill bestämt hävda att mitt nya fynd tillhör det sistnämnda. Om inte annat så blev vardagsrummet en betydligt mysigare plats att vistas i, och det var ju liksom huvudsaken.

Det var ovanligt jobbigt när de åkte hem dock, så nu vill jag mest bara sova bort min separationsångest. Men det vill uppenbarligen inte min son göra. Krångelnätter, javisst. Grr.

fredag 25 november 2011

You are the apple of my eye


Det blev en hemskt suddig och konstig bild men jag älskar den. Känslan.
Det finns inget finare sätt att bli välkomnad på.

Lägesrapport

Hejjagbloggarintelängre.
Eller jo, det gör jag. Men inte så mycket som jag skulle vilja. Det känns som att jag spenderar ungefär all min vakna tid med näsan begravd i kurslitteratur (tenta om två veckor och jag är skräckslagen!) och övrig tid - ja den vill jag gärna spendera med att umgås med människor jag tycker om. Jag slåss dagligen med dåligt samvete över att jag inte får mer tid tillsammans med Vide. Men jag försöker intala mig att det kommer att bli lättare (och att de allra flesta föräldrar antagligen tampas med samma problem. Jag är inte sämre än någon annan, även om min bristande självkänsla protesterar högljutt varje gång jag tänker den tanken).

I skrivande stund sitter jag i en datorsal på högskolan och försöker banka in Barnkonventionen och Watsons 10 omvårdnadsfaktorer i huvudet. Nog för att jag älskar den här utbildningen, men just detta moment finner jag faktiskt inte överdrivet skoj. Just nu längtar jag bara efter de medicinska kurserna där allt är svart eller vitt, rätt eller fel. Jag är så djävulskt trött på gråzoner.

När jag kommer hem ska jag krama Vide, titta på fredagsbarnprogram (Hos Vicki är en oslagbar favorit hos den unge herrn i huset), äta hälsovådliga mängder godis och njuta av att det äntligen är helg.

måndag 21 november 2011

Four strong winds that blow lonely, seven seas that run high


Jag fick en Fröken Söt-skjorta av Finaste idag.
Jag blev obeskrivligt glad och överraskad.

Sedan gick jag till skolan och tentapluggade i en datorsal tillsammans med ett gäng illaluktande killar som tyckte att det var en fantastisk idé att sitta och rapa, trumma med händerna i bordet på det där irriterande jag-är-så-rastlös-så-därför-ska-alla-andra-också-lida-sättet, samt skrika till varandra på någon vedervärdigt dålig variant av engelska.
Då blev jag inte lika glad.

(Men det gör inte så mycket, för jag har ju åtminstone en fin skjorta. Och en fin pojkvän. Och Neil Young. Inte fy skam!)

Now you're from Barcelona too

Mjaha. Det verkar som om jag högst omedvetet råkat skicka spam-mejl till folk. På spanska.

Antingen har jag ett undermedvetande som lärt sig spanska och som dessutom skickar konstiga meddelanden när mitt "riktiga" medvetande sover - ELLER så har jag fått virus på mailen. Vilket alternativ det än är så kan jag nog inte få det att upphöra, så härmed ber jag er att helt enkelt inte öppna den sortens knasiga mail.

Comprende?

söndag 20 november 2011

Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin

Idag tröttnade jag på november. Jag klädde mig i hjärtmönstrade strumpbyxor och röd kappa, slängde den kycklinggula Kånken-ryggsäcken på ryggen och gjorde promenaden mot högskolan lite färggladare.

Där blev det tentaplugg med Amanda och ett gäng skönsjungande pojkar i bakgrunden (som bland annat sjöng om fladdrande tyllgardiner). Ganska trevligt må jag säga! Mats Paulson skulle varit stolt. Fast i ärlighetens namn blev det nog inte så mycket tentaplugg gjort. Det var mer några timmar av åh-nu-har-vi-inte-setts-på-en-vecka-så-vi-har-massor-med-prat-att-ta-igen. Ungefär. Leininger och de andra sköna vårdteoretikerna kan man ju alltid prata om en annan dag.

Imorgon hoppas jag för övrigt på att Vide äntligen kan få komma tillbaka till förskolan för första gången på sisådär 10 dagar. Vi behöver verkligen få ordning på rutinerna igen. Frågan är hur den unge herrn kommer att reagera på det nu när han varit hemma så länge. Återstår att se...

fredag 18 november 2011

När det äntligen är över

Det finns så otroligt många ställen där jag hellre skulle spendera min tid än på badrumsgolvet. Men man får visst inte alltid välja?

Nu tänker jag lägga de senaste dagarnas hemskheter bakom mig och försöka få i mig något ätbart. Om magen tillåter, vill säga. Jag är 3 kg smalare och under andra omständigheter skulle jag väl vara överlycklig. Men nu vill jag bara att det ska vara över så att jag får äta igen.

Och just det: vitpepparkorn fungerar inte. Bara så att ni vet.

tisdag 15 november 2011

Du sa rädslan den går över, men den där oron stannar kvar

Jag har kräkfobi. Den har varit värre, en gång i tiden förstörde den nästan mitt liv. Nuförtiden har jag oftast rädslan under kontroll. Ända tills någon i min närhet börjar kräkas okontrollerat. Då kommer paniken tillbaka. Som idag.

Älskade barnet har kräkts konstant i ungefär 4-5 timmar nu och jag kämpar mot alla mina inre instinkter som fullkomligen skriker åt mig att fly fältet. För jag vill inte vara med om detta. Mammahjärtat klarar inte av det, emetofoben i mig klarar inte av det... Men av någon anledning flyr jag inte. Jag gråter av panik, jag har svalt 15 vitpepparkorn, men jag flyr inte. Ett litet steg för människan, ett enormt steg för Sandra.


(Vilken sjuksköterska jag kommer att bli va? Men jag vet att jag kommer att bli kvitt den här irrationella rädslan. Jag är redan på god väg.)

måndag 14 november 2011

Rödvinsfläckar

Ikväll trotsar jag allt mitt bättre vetande, går emot en av mina bloggprinciper och ger er en gammal novell. 2009 var året. Var snälla nu...



I samma ögonblick som han uttalade orden, visste jag att jag skulle kapitulera. Jag skulle släppa allt jag hade för händer, sedan skulle jag springa tills mina lungor kollapsade, springa tills mina ben vek sig under min nedbrutna otränade kropp. Allt för att hinna med 18.22-tåget som skulle föra mig bort från min trista fredagskvällstillvaro, in i hans otrygga famn där jag aldrig skulle känna mig säker på att få stanna. Men jag spelade med. För syns skull.
- Jag är ensam, började han. Som vanligt.
- Jaha. Så tråkigt.
- Kom hit!
- Önskar att jag kunde, men jag hade tänkt räkna lite kvantfysik just ikväll.
- Du vet inte ens vad kvantfysik är för något.
Jag kunde höra hur han log i telefonen.
- Jag hade kunnat veta, mumlade jag.
- Jag snor ihop lite mat och en flaska vin. Kom hit.
- Nja...
Men jag hade redan bestämt mig, med pekfingret och långfingret intrasslade i telefonsladden. Jag skulle aldrig kunna säga nej till honom.
- Jag har något gammalt kakpaket någonstans. Jag är beredd att dela med mig, lockade han med honungsröst.
Några sekunders tystnad. En djup suck av underkastelse.
- 18.22 var det va?

Förloppet var alltid detsamma. Han ringde och jag kom. Som ett skott. Inget mer med det. Eller? Han fick sitt ligg, jag förblev suktande efter en kärlek med utgånget datum. Jag vet inte ens hur det började. Eller vem försöker jag lura? Jag vet precis hur det började.

-

Majsol. Syréndoft. Prunkande blommor i övre medelklassens trädgårdar. Lättklädda flickor överbefolkade staden, skyltande med sina solariebruna ben. Det var omöjligt att undgå det faktum att det var vår. Och vår betyder ju, som vi alla vet, många fulla människor på stadens torg, människor som förälskar sig hej vilt åt höger och vänster och låter förälskelsehormonerna flyga fritt, likt pollen.
  Jag var aldrig någon festartyp. Jag föraktade människorna som sprang omkring i sina höga moderatklackar på Stureplan (eller motsvarande) och sökte oförtjänad uppmärksamhet. Enligt mig hade de ingenting innanför pannbenen, och det fanns inte en chans i världen att jag tänkte beblanda mig med den sortens rötägg. End of story!
  Problemet var att den här vårdagen var just den dagen som Sussie, min halvgalna vän från gymnasietiden, skulle träffa Sitt Livs Kärlek. Det var åtminstone hennes argument när hon försökte tvinga med mig ut i vimlet av majfirande fyllbultar den här specifika fredagskvällen. Jag vet inte om ni blivit utsatta för den sortens argument någon gång, men jag kan berätta att det är svårt att säga nej till en tjej som varit singel i två år när hon börjar prata om Sitt Livs Kärlek. Man gör det bara - för det är sådant som vänner ska vara till för, tydligen.
  Det nervösa Första-Dejten-Paret hade bestämt träff på en typisk innekrog i staden. Min roll var helt enkelt att finnas där i vimlet, minglande bland alla moderatklackar, redo att på given signal dra hem Sussie om hon 1) blev för full för att stå, 2) insåg att Hennes Livs Kärlek i själva verket var ett Gigantiskt Praktpucko, eller 3) plötsligt utvecklade mörkröda fläckar i rumpan på sina vita jeans.
  Sussie visste mycket väl hur obekväm jag var i den sortens situationer. Och i rättvisans namn kunde man inte ta miste på hennes samvetskval när hon slängde skuldmedvetna blickar åt mitt håll ett par gånger i halvtimmen. Men jag tittade ändå bort. Jag ville aldrig vara en torrboll, men jag hade vissa svårigheter att förlåta henne för att jag satt alldeles ensam i en bar med ett glas vin framför mig som någon annan gammal nucka, alltmedan hon under rodnande former levererade kvitterskratt på löpande band åt Kärleken.

Så plötsligt stod han där. Jag vet att det är den största klyschan i modern skönlitteratur, eller modern berättarkonst överhuvudtaget. Så fort någon, vem som helst, ska beskriva hur en huvudperson träffat en viktig nyckelperson för berättelsen, används frasen "Plötsligt stod han där" lite för flitigt. Dessvärre var det precis så det var. Klyschigt så in i bängen, hela situationen. Ensam heltokejvackermennågotmalplacerad indiekvinna i en bar, och så räddaren i nöden: ett lika malplacerat popsnöre i glasögon och urtvättad t-shirt med Velvet Underground-tryck. Vad tusan gör han på ett sådant här ställe?

- Vilket jävla ställe. Har du något emot att jag sätter mig här? frågade han artigt men brydde sig inte om att vänta på svar innan han drog ut en stol åt sig.
- Ett liveband skulle nog göra susen. Eller en lobotomi, mumlade jag ner i mitt rödvinsglas.
Han iakttog mig med ett klurigt leende en lång stund innan han verkade ha bestämt sig för om huruvida jag var en bitterfitta eller en jämlike.
- Hur kommer det sig att du valde att gå hit? Av alla ställen liksom? frågade han till slut, och jag kunde inte låta bli att skratta högt.
- Inser du hur förutsägbart det här är? Vi har ändå bara sagt ungefär tre ord till varandra. Kom till saken: du går in på en sliskig bar. Du ser en tjej som inte ser ut som alla odrägliga Stureplanskopior som den här sortens barer livnär sig på i vanliga fall, och du tänker "Aha! Vi är de enda vettiga människorna i det här ytliga träsket av solariebrännor och märkesjeans, hon är inte precis det vackraste jag skådat men hon duger nog för en natt", är det inte så?
- Du tycker att jag verkar vettig alltså?
Blåblickar. Smultronleende. Jag kommer av mig.
- Det sa jag väl inte? fick jag fram efter någon sekunds tvekan.
- Det fanns helt klart en antydan.
- Äh. Svara mig istället. Var det inte så du tänkte?
- Jo. Med en liten modifikation. Du hade rätt i det mesta, utom det faktum att jag faktiskt tycker att du är bland det vackraste jag skådat.
- Ha! Är du på riktigt?
Han lutade sig lite närmre innan han viskade på bästa filmstjärnemanér:
- Så många förolämpningar som du levererat under de senaste två minuterna skulle jag vanligtvis ha vänt på klacken vid det här laget. Varför tror du att jag sitter kvar?
Jag blev tyst. Tankarna virvlade runt i mitt salongsberusade tillstånd. Varför försöker jag stöta bort kvällens enda glädjeämne? Jag blickade mot Sussies bord där hon fortfarande satt och fladdrade med ögonfransarna mot Kärleken. Hon ser inte ut att behöva min hjälp. Ska jag...?
- Du gillar Velvet Underground ser jag? Jag har en ovanlig utgåva av Velvet Underground and Nico på vinyl hemma... började jag lite diskret med blicken nervöst fastnaglad vid hans tröja.
- Åh fan? Är det den där man kan skala bort skalet på Andy Warhol-bananen?
- Vill du se den?
- Jag trodde att förutsägbarhet och sköna omskrivningar inte var något för dig?
- Du har rätt. Jag börjar om. Vill du följa med mig hem och lyssna på Velvet Underground och ägna dig åt hett, svettdrypande främlingssex med mig halva natten?
Han skrattade. Jag skickade ett sms till Sussie, vi hämtade våra jackor. På bordet vid vilket vi nyss suttit, vittnade två halvtomma vinglas om att vår historia hade börjat. Föga anade jag då hur den skulle sluta.

lördag 12 november 2011

I väntan på en lång kall vinter

Den här förbannade gråheten står mig upp i halsen, kylan påminner om att vintern är i antågande och jag må ha kommit över mina aggressioner mot hösten men vintern och jag är fortfarande inte vänner.

onsdag 9 november 2011

You can't put a price on comedy

Hos barnläkaren:
 - Åhå! Har mamma en bebis i magen?
- Eh, NEJ DET HAR HON INTE HON ÄR SÅHÄR TJOCK ÄNDÅ!

(Publicerar detta  i hopp om att jag en vacker dag ska kunna bläddra tillbaka i arkivet och skratta hjärtligt åt eländet. Kanske en dag. Vem vet?)

måndag 7 november 2011

Tell me why I don't like Mondays

Jag är egentligen inte en arg människa. Inte heller har jag egentligen några som helst samarbetssvårigheter. Men idag gick något lite överstyr och jag blev så arg att jag kokade, för att sedan brista ut i ett uppgivet gapskratt. Det finns faktiskt gränser för vad jag kan stå ut med när det gäller andra människor.

Lyckligtvis blev den här dagen ganska fin ändå. Jag tog en sväng på stan och hittade fina randiga vantar till både mig och Vide, små söta lila Videtofflor, och - hör och häpna - jag ramlade visst in på bokhandeln och köpte några pocketböcker också. (Det var faktiskt längesedan sist! Jag lovar!)



- I närheten av solen av Hanna Wallsten
- Gåvan av Cecilia Ahern
- Det är så logiskt, alla fattar utom du av Lisa Bjärbo
- Som om av Ulrika Kärnborg

Har dessutom bevittnat hur min älskade lilla pyjamaspojke dansat runt, steppat och gjort piruetter på bästa Fred Astaire-manér (den lilla 1-åringen har en lovande karriär inom showbiz framför sig må jag säga) OCH nu har jag precis satt i mig en bit av Jespers kyckling-fetaost-oliv-paj som var helt gudomligt god.
Jamen ni hör ju. Vem kan fortsätta vara arg efter en sådan dag liksom?

söndag 6 november 2011

Som en barndomsjul

De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att längta efter julen. Jag vill dra fram julpynt, sätta upp julstjärnor i fönstren, mysa ner mig bland täcken och titta på brittiska julfilmer i stil med Love Actually, lyssna på She & Hims julalbum (spotifylänk!), baka lussekatter med obligatoriska russin trots att det egentligen inte är gott, klura på julklappar och vara hemlighetsfull (bara för att två dagar senare vräka ur mig ett "äsch, jag kan inte hålla mig längre, öppna julklappen nu istället!"), lyssna på gamla amerikanska julsånger med Frank Sinatra, Bing Crosby, Ella Fitzgerald och Dean Martin, lägga in egen sill, griljera julskinka och gå och tjuvsmaka i tid och otid...

Och jag älskar att julen återigen börjar bli sådär barnsligt magisk för mig. Det finns oräkneligt många fördelar med att ha barn, och den återfunna julmagin är definitivt en av dem.

Förra julen.

(Men nog är det lite tidigt att börja jullängta redan? Skärpning Sandra - vänta tills november är slut åtminstone!)

torsdag 3 november 2011

En liten blog award

Jag fick en såndäringa blog award från Emeli, och eftersom hon är en av mina absoluta favoritbloggare så höll jag på att gå upp i atomer av glädje och värme.

Frågorna kanske jag ska svara på också:

1. Varför började du blogga?
Jag tror att min allra första blogg startades 2005. Jag var nykär i Jesper och satt på hans rum i Norberg och väntade på att han skulle komma hem från jobbet och hade följaktligen löjligt tråkigt. Därefter har jag haft en rad olika bloggar, både nischade och mera dagboksliknande historier. Men Regnsjuk startades i maj i år, helt enkelt för att jag var trött på allt vad prestationsångest hette. Jag ville inte behöva sitta och fundera över vad jag kunde skriva och inte. Tanken var att jag nu skulle skriva enbart för mig själv och strunta helt och hållet i vilka som läste. Det är väl tanken fortfarande. Jag bloggar mest för att jag vill ha ett arkiv att bläddra tillbaka i. Men också för att jag är lite beroende... :)

2. Vilka bloggar följer du?
Många! Jag är lite av en bloggjunkie tror jag. Några av dem jag gillar allra mest finns i listan till höger.

3. Favoritfärger?
Your favorite colour is that of red wine, som Camera Obscura skulle uttrycka det. Jag är verkligen helsåld på vinrött just nu. Och mörk-turkos-ish. Vill ha allt i de färgerna.

4. Favoritfilm?
Jag kan aldrig svara på den här frågan längre. Det finns för många!

5. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Någon gång i framtiden ska jag åka runt i Storbritannien i en månad eller så. Det finns så himla många platser där som jag vill besöka. I övrigt skulle väl någonstans i Afrika vara coolt. Och Indien. (Det som hindrar mig är väl min dumma magsjukefobi...)

Och den här awarden vill jag skicka vidare till
Lissie, Amanda, Hanna, Jos och Kristin. För att ni är så förbaskat bra och snälla.

onsdag 2 november 2011

Walking aimlessly

Och efter en överjävlig dag måste det självfallet komma en fin dag, hur skulle det annars se ut?

Idag har jag och Amanda powerpointat oss, kapat ett grupprum av Markus & co, ätit Happy Meal på McDonalds, flanerat planlöst, köpslagit om halsdukar och haft det allmänt fint. Sådana dagar behövs också såhär i novembermörkret.

Imorgon ska jag, helt ensam, lämna Vide på förskolan för första gången. Hej Sandra med separationsångesten liksom, hur ska detta gå? Hur ska jag kunna hantera om han blir ledsen när jag går? Det här med att bara vinka hej då och sedan vända ryggen till... Det har aldrig varit min grej.

Mitt hjärta.

tisdag 1 november 2011

One of those days

Ungefär såhär känns det idag...
(Och hade jag hittat en video till låten så hade ni fått den, men det ville sig visst inte. Ungefär som allt annat idag.)

Tired of impressing, tired of proving
myself to people that I thought already knew me
Tired of showing off, tired of trying
Nothing's for sure and nothing's for granted
Tired of taking back instead of having
Tired of giving with you, never sharing
Tired of coming home after working
To an empty house with no one to talk to

Tired of nights with none of us sleeping
I'm tired in the mornings, tired in the evenings
Tired of telling myself "you can do it"
Talking to myself just as if I knew things

Tired of spending time with my cellphone
And messages you sent me ages ago
Nostalgia strikes with strange powers
Step by step and hour by hour
Things I used to know ain't easy no more
Step by step is how I go on
I try to remember how I thought
How I did when I was on top of things

Relieved to see another morning sun
Day by day is how I go on
Night by night they come to me
The demons to remind me of great grief
Of how I earned all this
Of how the reason to all this is me me me
Even if I never disagree
Sometimes it's more than I can take
And I break and I break and I fall apart
After night comes light then another night
It starts again the poisoning of my mind
It starts again the slowing of time
The ease of things just happening
It's gone gone gone, It's never been more gone
Giving up, giving up, really giving up
Could stop all this but I can't

No matter how many times you tell me
No matter how hard you try to convince me
I can't stop, I can't stop, I can't stop, I can't
Oh tears tears tears, more worthless tears
They do nothing but tear down what I've built
I've always seen the end of all bad things
But this time is the first time
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
But I can't!
Laakso - I can't stop

söndag 30 oktober 2011

She cut your hair and from your lips she drew the Hallelujah

Idag har jag klippt bort Vides poplugg. Den hängde sådant ner i ögonen på honom, så det var onekligen dags, även om jag drabbades av lite hjärtsnörp med saxen i handen. Men vet ni vad? Det visade sig att jag dör Stora Sötdöden även av den här Jonathan Lejonhjärta-frisyren. En mors kärlek, ni vet.

Före:

Efter:

fredag 28 oktober 2011

Förlåt


ett förlåt som vill ut
men min stolthet har
fastnat i halsen
blockerar allt

vi dansade i vemod
den där kvällen när
livet skrattade ut oss
och du viskade att du fått
slut på idéer

(jag hade en kvar men
du hade redan fallit till föga för
tillvaron)

min soldatbroder
du som aldrig varit rädd, du
lade ditt svärd på gruset, krympte
och gömde dig i min bröstficka

kanske ses vi aldrig igen men
jag bär dig vid mitt hjärta ännu.
 

torsdag 27 oktober 2011

I don't wanna start complaining, but you know there's always rain in my heart

Den här jämngråa torsdagen har jag spenderat på högskolan. Först i biblioteket med Amanda där vi förfärades över litteratur från 1960-talet som var, låt oss uttrycka det milt, inte alltför snäll mot det romska folket. Hela eftermiddagen spenderades i ett metodrum, där jag lärde mig förflyttningsteknik och varvade mellan att leka vårdare och totalt invalid. Helt okej!


-


Är det tiden på året som gör mig sentimental för övrigt?
Lyssnar på Eldkvarns Konfettiregn igen och igen
och det finns ingen hejd på känslostormarna verkar det som.


Vårt korthus föll ihop
Vår tid en kort affär
Men jag hittar ännu bitar
Från vårt konfettiregn
Jag såg Karlavagnen klart inatt igen

onsdag 26 oktober 2011

Där ser du själv hur högt du når

Tjoho! Jag blev visst godkänd på första hemtentan och det känns så obeskrivligt skönt. Det ska jag fira genom att läsa Kulturgrammatik, titta på senaste Zeitgeist-filmen, dricka lite för mycket te och äta godis. Jag menar, det är ju ändå onsdag.

söndag 23 oktober 2011

When we walked the streets of Norrköping


Det gör alltid lika ont i mig att åka därifrån. Min hemstad. Min familj. Mitt hjärta.
Staden fylld av värme och gemenskap, som får Västerås att mest likna ett otrevligt och högst anonymt köldhål. Jag hoppas så innerligt att vi snart ses igen.

-

Bra bilmusik kan göra avfärden lite lättare dock. Det här skrålade vi (jag) till idag:

Skiva #1
The Black Keys - Countdown
Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose
Chapel Club - All The Eastern Girls
Crosby, Stills, Nash & Young - Woodstock
Dean Martin - Gentle On My Mind
Dum Dum Girls - Just a Creep
Fleet Foxes - Helplessness Blues
Frank Sinatra - Moon River
Fool's Gold - Lantern
The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today
Girls - Honey Bunny
Jens Lekman - Black Cab
Noah And The Whale - Life Is Life
Seapony - What you see
The Stone Roses - Waterfall

Skiva #2
Serenades - Walking Home
Ben Kweller - Sundress
Eldkvarn - Konfettiregn
Hello Saferide - The Quiz
The Magnetic Fields - You Must Be Out Of Your Mind
Morrissey - You Have Killed Me
Suburban Kids With Biblical Names - Rent A Wreck
The Vaccines - If You Wanna
Laurel Music - Into The Blue
Lars Winnerbäck - Stockholms Kyss
Håkan Hellström - Shelley
Girls - End Of The World
Anna Ternheim - New York, New York
Arcade Fire - Intervention
The Ark - Singing 'bout The City
French Films - You Don't Know
The Killers - All These Things That I've Done
Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecille

-

Fint värre!

torsdag 20 oktober 2011

Mad world

Idag är jag upprymd för att jag klarat av ännu ett seminarium och dessutom råkat provocera någon genom att känna avsky mot Anders Behring Breivik. Fullkomligt logiskt? Nja?

Nu: sömn. Imorgon: Norrköping. Wiie!

Det är ingen vanlig dag


Nej det är verkligen ingen vanlig dag, för idag fyller nämligen världens finaste Frank 1 år! Tillsammans med Vide är han den charmigaste och sötaste unge jag vet. Grattis finaste! <3

måndag 17 oktober 2011

Slipping through my fingers all the time

Idag var en stor dag. Ni förstår, detta var nämligen dagen då min lilla Videung blev en liiite större Videung, dagen då han började på förskolan. Och jag var inte där.

Jag satt med min studiegrupp och försökte få ner flummiga begrepp på papper, fick migrän, gick hem och sov. Alltmedan min älskade unge lallade runt och skrattade bland helt nya leksaker, snodde barnvagnar från andra barn, lyssnade fascinerat på sång-och-fruktstunden och var allmänt fantastisk.

Behöver jag säga att jag är lite bitter över att jag missade det?


Slagen hjälte

söndag 16 oktober 2011

Oktober och jag håller din hand för hårt


Idag har jag promenerat, diskat, gått omkring i extas över en fantastisk idé, lyssnat på en ganska fin playlist, planerat in en preliminär Norrköpingsresa och totalt ignorerat det faktum att jag borde läsa om vårdteoretiker och försöka förstå mig på deras flummiga begrepp inför torsdagens seminarium.

Dessutom har jag suttit med Vide i famnen och bara kramats (gissa om han är i världens mysigaste ålder just nu?) och läst Just Kids av Patti Smith och blivit besviken för att jag trodde att den skulle vara bättre. Jag hatar när sådant händer.

lördag 15 oktober 2011

You and I hadn't even met 24 days ago, I must have been so low and I didn't even know

Det var en fin kväll igår. Amandas lägenhet med några av de finaste sjuksköterskorna-to-be, ganska mycket vårdprat, en del politikprat, poänglös humor, A Hard Day's Night (apropå poänglös humor), intressanta spotifylistor, julmusik, eventuellt något glas vin för mycket... Åh. Vad jag tycker om dem!

-

Idag har jag tonvis med plugg att ta itu med, så om en stund byltar jag på mig the infamous lårstrumpor, Jespers stickade storkofta med alvluvan (världens bästa!), en gigantisk halsduk och drar mig genom höstluften mot högskolan. Och eftersom det är lördag och min nyupptäckta favoritgodisaffär råkar ligga så lägligt på vägen, så blir det kanske eventuellt något litet stopp där också.

Och ja, meningarna blir ovanligt långa idag, men vissa dagar är det ju bara så.

fredag 14 oktober 2011

Everybody gonna dance around tonight


JAG SKA SE PAUL MCCARTNEY!

Jag har inte vågat ta ut något i förskott (med rätta, för biljetterna sålde väl slut på bara några minuter) men min största levande legend kommer till Sverige i december och jag kommer att vara där!

Som ni kanske förstår är jag i chocktillstånd. Återkommer när mitt hjärta har slutat dansa lindyhop bakom mina revben.

torsdag 13 oktober 2011

Inte bra men helt okej

Jag har tandvärk, är stel i hela kroppen och håller på att sakta frysa ihjäl.
Men det gör inte så förbaskat mycket.

Det läskiga seminariet är nämligen avklarat (och det var inte så läskigt ändå), nya insikter kommer på löpande band, jag har spinnat (och förundrats över vilka konstiga ställen på kroppen som kan producera svett. Trevliga observationer, må jag säga), oooch nu tar jag helg (och jag älskar att det har blivit lite av ett internskämt).

Tack och bock!

tisdag 11 oktober 2011

We're ugly but we have the music

Idag tog jag min knästrumpefascination till en helt ny nivå. Det blev snarare någon form av lårstrumpor av det hela. Jag är inte säker på om det var sådär överdrivet fashionabelt egentligen, men eftersom det här inte på något vis är en modeblogg så gör det ju ingenting. Och det var åtminstone varmt och skönt.




Vänliga hälsningar,
/HonSomAlltidFryserOmLåren

måndag 10 oktober 2011

Dead leaves and the dirty ground when I know you're not around

Vad händer? Jag har alltid (nåja, de senaste 8-10 åren eller så) sett bloggande/nätdagboksskrivande som en naturlig del i min vardag. Mitt sätt att bearbeta mina tankar. Jag har alltid varit mån om att ha ett arkiv att bläddra tillbaka i, för att inga minnen/tankar/vardagstramserier ska gå förlorade. Och plötsligt går det inte längre. Jag får inte fram något alls, och bloggen förblir ouppdaterad. Det känns sorgligt. Jag vill inte att den här hösten ska gå förlorad i mitt minne, det händer alldeles för mycket värdefulla saker just nu och jag vill minnas dem!

Så hej&hå, bort med allt vad prestationsångest heter! Nu skriver jag bara, oavsett om det blir intressant att läsa eller inte. Sådetså.

Idag har jag lyssnat på en fantastiskt intressant föreläsning om barn och vårdande av barn, nästan börjat gråta mitt framför ögonen på föreläsaren (öh, föräldrahormoner, räcker det inte nu?), ätit en halv kexchoklad efter att ha trånat efter den i ungefär två veckor eller så, försökt läsa Bilbo - en hobbits äventyr men somnat i soffan, pratat bort en timme i telefon med mina fina föräldrar, lyssnat på White Stripes, läst årets stora nyhet och nästan slutat andas, tyckt synd om Vide som håller på att få fler tänder (besvärliga den här gången), kramat honom lite extra mycket, kramat Jesper lite extra mycket, och gillat livet helt enkelt. Måndagströttheten till trots.

söndag 9 oktober 2011

Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut

Vet ni vad som är läskigt?
Att vara på högskolan en söndag, lamporna är släckta och det finns inte en jävel utom jag i byggnaden (möjligtvis någon annan liten ambitiös student som är lika puckad som jag, som begraver sig i tentaplugg i något litet avlägset grupprum) och det enda som hörs är mina egna fotsteg som ekar i trapphuset, mina egna fingrar på tangenterna som plötsligt låter som något majestätiskt slagverk i den för övrigt tomma datorsalen, mina egna ord som studsbollar innanför skallbenet.

Det finns något ytterst obekvämt i det här med att plötsligt vara ensam på ett ställe som vanligtvis myllrar av människor. Särskilt skolor, av någon anledning. Spöklikt. Obekvämt.

torsdag 6 oktober 2011

The sound of silence

Det finns några av er vars bloggar jag plötsligt inte längre kan kommentera.
Det gäller er blogger-användare (bland många andra: Madeleine, Emeli och Jenny) som har kommentarsfält som liksom är en ruta och en vit drop-down-meny (heter det ens så? Herregud, märker ni hur dålig jag är på allt som har med sådant här att göra?) - kommentaren försvinner när jag trycker på "skicka". Jag har provat från flera olika datorer, och det går helt enkelt inte. Ni vars bloggar har pop-up-fönster (så heter det väl i alla fall?) fungerar däremot galant.

(Ville bara upplysa er om detta, om ni undrar varför det varit lite tyst på sistone, samt ge förslag på en liten ändring så att jag kan få kommentera era fina bloggar igen.)

(Uj vilket svammel-inlägg. Jag borde inte få tillgång till ett tangentbord när jag är såhär trött och snurrig.)

tisdag 4 oktober 2011

Sparkar höstlöv med min son, gud välsigne hans små fötter där de går


Som sagt. Hösten är fantastisk.
Efter att vi (äntligen) köpt ordentliga skor till Vide så kunde vi ge oss ut i gräset och skogsdungen utanför huset, sparka lite löv och känna doften av höst. Och den doftade för övrigt exakt som jag minns den från barndomen. Det förändras liksom inte. Jag tycker att det är fint.

-

Idag har jag för övrigt lyssnat på föreläsning om människa och hälsa, ätit kinabuffé med finaste pluggänget, skrattat nästan hälsovådligt mycket, fastnat i engelsk kurslitteratur och häpnat över detta faktum (engelska har alltid varit mitt paradämne, så döm om min förvåning när det tog över 20 minuter att läsa två sidor Nursing Theory. Inte okej.), nojat litegrann över eventuell hjärntumör (ett tag hann jag tänka att jag var hypokondrisk, men det stämmer inte riktigt, jag är bara jäkligt pessimistisk av naturen tror jag), äntligen fått tummen ur och köpt en liten mini-Kånken till Vide inför förskolestarten, samt dött Stora Sötdöden när han provade den på.


Så kan det vara.

måndag 3 oktober 2011

525600 minutes, how do you measure, measure a year?

För ett år sedan låg jag i en sjukhussäng med ett litet knyte på bröstet och fattade ingenting. Jag var totalt utmattad efter 9 timmars värkarbete, men lyckligare än någonsin tidigare.


Det var helt enkelt den vackraste stunden i livet. Åtminstone fram tills dess. Kärlek i dess renaste form, på en nivå jag aldrig hade kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar.

Och idag är det ett helt år sedan. Mycket har hänt sedan vi låg i den där sjukhussängen. Många lika underbara stunder har passerat. Det där lilla knytet har blivit tre gånger så stort. Han går, han springer, han säger sitt eget namn. Han gosar, han busar, han skrattar (världens renaste, finaste skratt). Och om två veckor börjar han förskolan. Min lilla bebis har blivit en liten pojke, en liten person. Det är ofattbart och så himla himla stort.

Grattis på 1-årsdagen, min älskade lilla Vide!




"Tårtan var väl fin, men den smakade ju inte kalops precis..."

torsdag 29 september 2011

Overall I think we did a good job




Vet ni? Idag avslutades min första kurs på sjuksköterskeprogrammet. Gruppuppgiften är inlämnad, hemtentan är färdigskriven och ska lämnas in så fort jag skrivit ut den. Det känns obeskrivligt skönt. Men det sorgliga är att min fantastiska grupp nu måste splittras. Vi intog den sista gruppfikan ute i sommarvärmen och det var faktiskt nästan lite vemodigt. Nästa kurs börjar på måndag och då blir det nya grupper. Hur ska det gå...?

onsdag 28 september 2011

Det är så lätt att gå på, det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen

Åh, en sådan ruskigt effektiv dag! (Märker ni att jag låter som de där hurtbullarna som alltid ska basunera ut både i bloggar och på facebook hur otroooligt duktiga de är som både har tränat och tvättat och storhandlat och bakat bröd och städat toaletten innan en annan ens har vaknat? Nå, så effektiv har jag inte varit, jag lovar.)

Men däremot är jag lite imponerad över mig själv. Imorse satt jag framför datorn med ungefär 3 skrivna rader på hemtentan och slet mitt hår över att jag inte fick grepp om frågorna. Jag tog en paus, gick med Vide till BVC för 1-årskontroll och plågade honom med elaka sprutor och skojfriska läkare. Gick sedan till högskolan och satte mig, förväntade mig att jag skulle bli flintskallig av allt hårslitande. Och så bara - poff! Hemtentan nästan klar, och det gick på ett par timmar när jag väl tog tjuren vid hornen. Sånt gillar jag!

-

(Men hej dagboksblogg! Har jag verkligen inget intressant att komma med?)

tisdag 27 september 2011

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement

Idag vaknade jag och trodde att jag skulle dö. Huvudvärk på den nivån är inte att leka med. Följaktligen spenderades den här tisdagen i huvudsak i sängen. Efter en promenad i eftermiddagssolen med världens finaste killar, kändes det dock något lättare att andas.




Nu sitter jag i köket och iakttar Jesper i smyg när han rör om i grytorna, lyssnar på Lars Winnerbäck (fick en nytändning efter helgens TV-program - jag har alltid tyckt att den mannen är fantastisk, men det var alldeles som att jag hade glömt och plötsligt blev påmind.) och ska väl alldeles strax ta tag i den där omöjliga hemtentan igen. (Hejvärldenslängstamening!)


Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
Där är himlen lite närmre för mig
Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
Dit kan jag gå och sakna dig
Dit kan jag gå och sakna dig

måndag 26 september 2011

Lite slit är jag värd, några fraser är jag värd

Oj. Det blev visst en liten oplanerad bloggpaus.
Livet kom väl litegrann emellan och jag kan inte klaga precis.

Det har varit en fantastiskt fin helg.
Jag har promenerat i höstsolen, druckit vin med tre galna (men fina) norrlänningar, letat mig galen efter vetenskapliga artiklar, stickat halsdukar och benvärmare istället för att plugga, men pluggat litegrann ändå såklart, kramats med Vide, tittat på finafina Winnerbäck på svt och slagits av hur fantastisk han är, hittat en vetenskaplig artikel till slut, svettats på Friskis, ätit alldeles för mycket onyttigheter, kramats med Jesper och haft ont i ryggen.

En vacker dag ska jag bli bättre på det här med bloggeriet. Lovar.

torsdag 22 september 2011

An argument with myself (Shut up! No, YOU shut up!)

Det är knappast första gången jag sitter vid köksbordet med en akademisk inlämningsuppgift framför mig, men jag hade faktiskt förträngt hur knepigt det kan vara att komma igång. Det är som ett stort garnnystan - allt hänger egentligen ihop, men lik förbaskat är det svårt att hitta en ände att börja nysta i. Men jag är ute i relativt god tid för en gångs skull. Alltid något.

-

Idag har jag för övrigt: lyssnat på programinformation och blivit lite småsugen på utlandspraktik, smitit från en huvudvärksframkallande föreläsning, fikat cheesecake med fina flickor, kramats med en glad liten videung, fått en begynnande hjärtattack när ovan nämnda videung tyckte att det var en fantastisk idé att ställa sig på soffarmstödet, motstått impulsen att tvinga ner honom därifrån, ätit världens godaste kebabrulle, diskat, lyssnat en massa på Jens Lekman och Shimmering Stars, sett Filip och Fredrik bli tokfulla i direktsänd tv, och... inte så mycket mer.

Bara för att alla ville veta liksom.

onsdag 21 september 2011

Another Wednesday evening...

Det är onsdagkväll och jag är lite uttråkad. Följaktligen kommer en sån här lista igen. Och just det, jag snodde den härifrån.
 
Vad är den äckligaste mat du vet?
Jag börjar misstänka att jag har en något störd relation till mat, för jag vill äta ungefär jämt och all mat är god! Men okej, ärtsoppa framkallar barndomsminnen som jag inte är helt tillfreds med. Och smaksatta nudlar har jag förätit mig på någon gång när vi hade lite ekonomisk kris.
 
Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet)
I jobbet? Jag har bara säsongsarbetat hittills, så jag tror jag väljer att byta ut ordet "jobb" mot "utbildning". Okej. Jag är glad att jag valde att gå samhäll-media på gymnasiet, trots att jag hade kunnat få gå musik. Jag är ganska nöjd över att jag lyckades få ihop bra gymnasiebetyg. Jag är glad över att jag bestämde mig för att hoppa av informationsdesignprogrammet på högskolan, stolt över att jag vågade välja en annan väg. Jag är överlycklig över att jag valde just sjuksköterskeprogrammet till slut.
 
Vad ångrar du i livet (om något)?
Jag ångrar alla gånger jag sårat. Medvetet eller omedvetet, jag tycker inte om att såra folk. 

Vad är det sjukaste rykte du hört om dig själv?

Jag tror inte att jag hört så många rykten om mig. Antingen är jag ointressant att skvallra om, eller så är folk duktiga på att hålla undan det. Men jag har fått höra att jag är bortskämd vid något tillfälle, och det stämmer verkligen inte.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?

Ungefär samma som alltid, skulle jag tro. Jeans och långlinne och kofta eller strumpbyxor och kjol/klänning. Och knästrumpor. Såklart.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?

Jag köper aldrig dyra kläder.

Har du någon oanad talang?

Talang? Nja. Men en sak som överraskade mig var hur bra det gick att föda barn. Jag hade väntat mig att jag skulle bryta ihop av smärta, att jag skulle få panik och skrika och be om att få kejsarsnitt, att jag skulle vara en riktig ragata mot stackars Jesper. Men det gick som en dans och jag tror att till och med Jesper blev överraskad.

Vad gjorde du i helgen?

Mina föräldrar kom hit på spontanbesök. Det var mysigt. Och så kulturnattade jag mig lite med en gammal högstadiekompis som råkade vara i Västerås just då. Det var också mysigt!

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?
Hitta en vårdvetenskaplig artikel. Påbörja individuella inlämningsuppgiften. Bjuda Anna på försenat födelsedagsfika. Läsa en himla massa kurslitteratur. Kanske träna lite om jag får tid.

Vad har du på dig just nu?
Randig tröja, alldeles för stora jeans, nitbälte, röda strumpor.

Senaste låt du lyssnade på?

Shimmering Stars - Let it be me
Bästa skönhetsknep?
Tvätta håret en gång i veckan! Seriöst, mitt hår har aldrig mått så bra som när jag slutade tvätta det hela tiden.

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?

Tänk Seth Cohen i OC ungefär.

Och fulast?
På tok för stora T-shirtar med något vedervärdigt metal-tryck på. Och bandana! Usch.

Vem saknar du?

Ingen just nu. Är mest trött och vill sova.

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?

Att alla jag bryr mig om ska få vara friska och vid liv. Jag vill aldrig behöva vara med om att förlora någon närstående.

Vilka tre personer inspirerar dig mest?
Min syster, Mia Skäringer och Haruki Murakami. Och några fler.

Bästa filmen nånsin?
Men åh, jag vet inte. Juno?

Bästa boken nånsin?
Norwegian Wood. (Haruki Murakami, the one and only)

Vilka tidningar läser du?
Aftonbladet på nätet (sporadiskt), diverse musiktidningar som Sonic, NME och Mojo, och numera får jag hem Vårdfokus i brevlådan, så den läser jag också.

Vad önskar du att du var bättre på?
Att prata med folk. Att spela gitarr. Att ta tag i saker. Att springa. Att tycka om mig själv.

Är du religiös?
Ja och nej.

Vad är din största rädsla?
Att förlora någon jag bryr mig om. Särskilt Jesper och Vide.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?
Det är ingenting jag vill skriva här. Någon måtta får det ju vara på öppenheten, även här. Det är tillräckligt smärtsamt att jag aldrig får ut orden ur huvudet, utan att jag dessutom ska behöva se dem framför mig, svart på vitt varje gång jag blickar tillbaka i arkivet... Nej ni. Så roligt ska vi inte ha.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?

En Vide har jag ju redan. Blir det fler barn så blir namnletandet ett senare problem.

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?

Åh jag vet inte. Den ska vara fin och inte gå sönder. Annars bryr jag mig inte så mycket.

De tre finaste sms du fått i år?
Jag brukar inte hänga kvar vid sms. Jag läser dem, blir glad och går vidare. Ungefär.

måndag 19 september 2011

I like your sundress

En sak som är lite... underlig:
Man tror att alla relationer man har är så jäkla speciella. Man tror att "det finns iiiinga andra som är som vi, vår relation är helt unik" och man är så himla självgod och tycker att man är så alternativ och så vidare, i all oändlighet.

Sedan läser man något kapitel gruppsykologi, och inser att alla gruppkonstellationer jag någonsin varit en del av, har varit skolboksexempel på grupprocesser. Så unikt var det!

Hursomhelst. Min fina grupp i skolan befinner sig i smekmånadsfasen, och följaktligen är de helt underbara just nu. Jag har haft sådan sjuk tur. Förlåt om jag tjatar, men jag kan inte sluta förundras över hur löjligt mycket jag trivs med den här utbildningen, redan. Det är roligt att gå till skolan. Det är roligt att plugga. När har jag någonsin känt så tidigare?

Och som jag har utvecklats som människa, efter bara tre veckor! Jag tar plats (inte på det där irriterande självhävdande viset, utan bara min plats helt enkelt, den plats jag förtjänar att ta men som jag aldrig gjort anspråk på tidigare för att jag varit för feg) och jag känner mig inte ens särskilt osäker inför det.

Kan ni tro det?
Det kan knappt jag.
Ändå känner jag i varenda liten beståndsdel av min lilla kropp att det faktiskt är sant. Och det är inte ett resultat av smekmånadsfasen (även om det såklart inte alltid kommer att vara en dans på rosor, självklart förstår jag det). Det är på riktigt. Jag gör något helhjärtat för första gången. Och jag älskar det!

(Och ja, jag är medveten om hur psykotisk jag låter. Jag har velat länge fram och tillbaka om huruvida jag verkligen ska publicera det här äckelpositiva uppsatsinlägget, men jag kom fram till att jag sprängs om jag inte gör det. Och då är ju valet ganska självklart. Dessutom gnäller jag så mycket i vanliga fall, så den här bloggen är nog i behov av en positivitetsbomb. Kanske.)

Och just det!
Ben Kweller borde ni lyssna på, om ni inte redan gjort det.


I want to start going on a morning walk
What about the days when we used to talk?
I don't need a smile from a mannequin
I just want to hold you in my hands

I do everything you want me to