måndag 14 november 2011

Rödvinsfläckar

Ikväll trotsar jag allt mitt bättre vetande, går emot en av mina bloggprinciper och ger er en gammal novell. 2009 var året. Var snälla nu...



I samma ögonblick som han uttalade orden, visste jag att jag skulle kapitulera. Jag skulle släppa allt jag hade för händer, sedan skulle jag springa tills mina lungor kollapsade, springa tills mina ben vek sig under min nedbrutna otränade kropp. Allt för att hinna med 18.22-tåget som skulle föra mig bort från min trista fredagskvällstillvaro, in i hans otrygga famn där jag aldrig skulle känna mig säker på att få stanna. Men jag spelade med. För syns skull.
- Jag är ensam, började han. Som vanligt.
- Jaha. Så tråkigt.
- Kom hit!
- Önskar att jag kunde, men jag hade tänkt räkna lite kvantfysik just ikväll.
- Du vet inte ens vad kvantfysik är för något.
Jag kunde höra hur han log i telefonen.
- Jag hade kunnat veta, mumlade jag.
- Jag snor ihop lite mat och en flaska vin. Kom hit.
- Nja...
Men jag hade redan bestämt mig, med pekfingret och långfingret intrasslade i telefonsladden. Jag skulle aldrig kunna säga nej till honom.
- Jag har något gammalt kakpaket någonstans. Jag är beredd att dela med mig, lockade han med honungsröst.
Några sekunders tystnad. En djup suck av underkastelse.
- 18.22 var det va?

Förloppet var alltid detsamma. Han ringde och jag kom. Som ett skott. Inget mer med det. Eller? Han fick sitt ligg, jag förblev suktande efter en kärlek med utgånget datum. Jag vet inte ens hur det började. Eller vem försöker jag lura? Jag vet precis hur det började.

-

Majsol. Syréndoft. Prunkande blommor i övre medelklassens trädgårdar. Lättklädda flickor överbefolkade staden, skyltande med sina solariebruna ben. Det var omöjligt att undgå det faktum att det var vår. Och vår betyder ju, som vi alla vet, många fulla människor på stadens torg, människor som förälskar sig hej vilt åt höger och vänster och låter förälskelsehormonerna flyga fritt, likt pollen.
  Jag var aldrig någon festartyp. Jag föraktade människorna som sprang omkring i sina höga moderatklackar på Stureplan (eller motsvarande) och sökte oförtjänad uppmärksamhet. Enligt mig hade de ingenting innanför pannbenen, och det fanns inte en chans i världen att jag tänkte beblanda mig med den sortens rötägg. End of story!
  Problemet var att den här vårdagen var just den dagen som Sussie, min halvgalna vän från gymnasietiden, skulle träffa Sitt Livs Kärlek. Det var åtminstone hennes argument när hon försökte tvinga med mig ut i vimlet av majfirande fyllbultar den här specifika fredagskvällen. Jag vet inte om ni blivit utsatta för den sortens argument någon gång, men jag kan berätta att det är svårt att säga nej till en tjej som varit singel i två år när hon börjar prata om Sitt Livs Kärlek. Man gör det bara - för det är sådant som vänner ska vara till för, tydligen.
  Det nervösa Första-Dejten-Paret hade bestämt träff på en typisk innekrog i staden. Min roll var helt enkelt att finnas där i vimlet, minglande bland alla moderatklackar, redo att på given signal dra hem Sussie om hon 1) blev för full för att stå, 2) insåg att Hennes Livs Kärlek i själva verket var ett Gigantiskt Praktpucko, eller 3) plötsligt utvecklade mörkröda fläckar i rumpan på sina vita jeans.
  Sussie visste mycket väl hur obekväm jag var i den sortens situationer. Och i rättvisans namn kunde man inte ta miste på hennes samvetskval när hon slängde skuldmedvetna blickar åt mitt håll ett par gånger i halvtimmen. Men jag tittade ändå bort. Jag ville aldrig vara en torrboll, men jag hade vissa svårigheter att förlåta henne för att jag satt alldeles ensam i en bar med ett glas vin framför mig som någon annan gammal nucka, alltmedan hon under rodnande former levererade kvitterskratt på löpande band åt Kärleken.

Så plötsligt stod han där. Jag vet att det är den största klyschan i modern skönlitteratur, eller modern berättarkonst överhuvudtaget. Så fort någon, vem som helst, ska beskriva hur en huvudperson träffat en viktig nyckelperson för berättelsen, används frasen "Plötsligt stod han där" lite för flitigt. Dessvärre var det precis så det var. Klyschigt så in i bängen, hela situationen. Ensam heltokejvackermennågotmalplacerad indiekvinna i en bar, och så räddaren i nöden: ett lika malplacerat popsnöre i glasögon och urtvättad t-shirt med Velvet Underground-tryck. Vad tusan gör han på ett sådant här ställe?

- Vilket jävla ställe. Har du något emot att jag sätter mig här? frågade han artigt men brydde sig inte om att vänta på svar innan han drog ut en stol åt sig.
- Ett liveband skulle nog göra susen. Eller en lobotomi, mumlade jag ner i mitt rödvinsglas.
Han iakttog mig med ett klurigt leende en lång stund innan han verkade ha bestämt sig för om huruvida jag var en bitterfitta eller en jämlike.
- Hur kommer det sig att du valde att gå hit? Av alla ställen liksom? frågade han till slut, och jag kunde inte låta bli att skratta högt.
- Inser du hur förutsägbart det här är? Vi har ändå bara sagt ungefär tre ord till varandra. Kom till saken: du går in på en sliskig bar. Du ser en tjej som inte ser ut som alla odrägliga Stureplanskopior som den här sortens barer livnär sig på i vanliga fall, och du tänker "Aha! Vi är de enda vettiga människorna i det här ytliga träsket av solariebrännor och märkesjeans, hon är inte precis det vackraste jag skådat men hon duger nog för en natt", är det inte så?
- Du tycker att jag verkar vettig alltså?
Blåblickar. Smultronleende. Jag kommer av mig.
- Det sa jag väl inte? fick jag fram efter någon sekunds tvekan.
- Det fanns helt klart en antydan.
- Äh. Svara mig istället. Var det inte så du tänkte?
- Jo. Med en liten modifikation. Du hade rätt i det mesta, utom det faktum att jag faktiskt tycker att du är bland det vackraste jag skådat.
- Ha! Är du på riktigt?
Han lutade sig lite närmre innan han viskade på bästa filmstjärnemanér:
- Så många förolämpningar som du levererat under de senaste två minuterna skulle jag vanligtvis ha vänt på klacken vid det här laget. Varför tror du att jag sitter kvar?
Jag blev tyst. Tankarna virvlade runt i mitt salongsberusade tillstånd. Varför försöker jag stöta bort kvällens enda glädjeämne? Jag blickade mot Sussies bord där hon fortfarande satt och fladdrade med ögonfransarna mot Kärleken. Hon ser inte ut att behöva min hjälp. Ska jag...?
- Du gillar Velvet Underground ser jag? Jag har en ovanlig utgåva av Velvet Underground and Nico på vinyl hemma... började jag lite diskret med blicken nervöst fastnaglad vid hans tröja.
- Åh fan? Är det den där man kan skala bort skalet på Andy Warhol-bananen?
- Vill du se den?
- Jag trodde att förutsägbarhet och sköna omskrivningar inte var något för dig?
- Du har rätt. Jag börjar om. Vill du följa med mig hem och lyssna på Velvet Underground och ägna dig åt hett, svettdrypande främlingssex med mig halva natten?
Han skrattade. Jag skickade ett sms till Sussie, vi hämtade våra jackor. På bordet vid vilket vi nyss suttit, vittnade två halvtomma vinglas om att vår historia hade börjat. Föga anade jag då hur den skulle sluta.

9 kommentarer:

Linnea sa...

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag halvvägs någonstans kom på mig själv med att det faktiskt var din blogg befann mig i. I mitt huvud var jag helt i berättelsen. Det här skulle jag vilja läsa i bokform. På riktigt, du skriver så fruktansvärt bra och jag blev helt förälskad i ditt språk. det är ingen överdrift alls, eller ord som låter alldeles för stora. Det är sant. Sandra, jag älskar det här!

Lisa sa...

Jag är helt mållös och låter föregående talare bana väg även för det jag tänkte skriva.
Jag var där i baren och så hörde jag Velvet spela i mitt huvud.
Så fantastiskt fint du skriver! Jag vill läsa mer, mer!

Ida sa...

Vad kul att du rubbar på dina principer ibland. Jag älskar att läsa det du skriver och jag önskar att jag fick läsa dina ord oftare. Jag vill bara läsa mer.

Moa sa...

Det här är ju helt sinnessjukt. Du måste publicera mer som du skrivit, är helt tagen. Hela historien, språket, allting... så oklanderligt. Vill läsa mer!!!

AMANDA sa...

Jag visste ju redan innan att du var duktig på att skriva och formulera dig; vad är kunskap? Leininger osv.....

Detta var Så. Himla. Bra!

Marina sa...

Det är ju ingen tvekan om att jag älskar dina alster (jag brukar ta fram den fina samlingsboken jag fick av dig och läsa när jag är sådär hemskt melankolisk) Du skriver med sådan otrolig känsla och jag blev helt tagen. Jag glömde bort att jag sitter fast på en station i Vårgårda brevid ett gäng ganska sorgliga fjortisar. Du är så ofantligt duktig Sandra, tveka aldrig på det.

Lissie sa...

Jag håller med Sandra, det är kul att du frångår dina principer ibland.

"Ett liveband skulle nog göra susen. Eller en lobotomi." Du är så klockren!

Skriv mer! Kram

jos sa...

Snälla, kan du inte frångå principerna oftare?! Så otroligt bra skrivet. Hade inte tid alls att läsa egentligen men kunde inte sluta, vill läsa mer mer mer!

Åsa G sa...

Jag håller med alla tidigare. Såå bra skrivet! Du har verkligen skriftens gåva Sandra. Vill läsa mer! Kram