Idag kände jag mig som värsta sortens stressmamma på Vides förskola. Jag hade klätt av honom ytterkläderna och skulle gå in med honom på avdelningen, när en av förskollärarna kommer ut i kapprummet med ett annat barn.
A: Jaha, oj, vi skulle precis gå ut!
Jag: Hoppsan Vide! Vi som precis har klätt av oss!
A: Hur gör vi nu då...?
Lång tystnad.
A: Ja, Vide kan väl sitta och vänta här medan jag klär på T.
Jag: Nejmen så bra!
Videpuss, hejdåvink, springiväg.
I efterhand undrar jag hur hon måste ha uppfattat mig egentligen. Stressad mamma? Hade jag inte kunnat stanna i fem minuter extra och hjälpa A med att få på Vide overallen igen? Eller är det "hennes jobb" som jag ska låta bli? Om jag går tillbaka och relaterar till mig själv och mitt framtida yrke så kan jag ju trots allt konstatera att jag aldrig skulle tycka att anhöriga skulle hjälpa mig med mina patienter. Eller?
Nog funderat. Nu ska jag äta pannbiffar.
1 kommentar:
Det där blir man aldrig klok på... och oftast beror ju allt lite på hur bråttom man har. Och för mig beror det alltid på hur jag ska lämna för att ungen min inte ska bli ledsen (som han så ofta blir).
Skicka en kommentar