onsdag 25 juli 2012

My sweet sweet heartkiller

I lördags lyckades de till slut knäcka mig med sina elakheter. Jag kom hem, bröt ihop i Jespers famn och kunde inte gå tillbaka, utan var tvungen att sjukanmäla mig. Det kändes som ett stort misslyckande just då, men jag tror att jag behövde det. Smida mina vapen, samla mina trupper, för att kunna komma tillbaka och vara en starkare Sandra, en som inte låter sig bli trampad på av människor som egentligen bara är små och bittra. Enda problemet är väl att de lyckas infiltrera mina tankar även när jag är ledig...

I förrgår fick jag en välbehövlig andningspaus från eländet. Jag och Jesper gick på bio (On The Road, se den!) och mötte sedan upp Ida och Jonathan för ett restaurangbesök på Varda. Det blev den finaste kvällen på mycket länge och jag är så glad att jag har dem. Människor som får mitt fladderhjärta att slå några extra slag, som får mig att glömma allt tråkigt, om så bara för en kväll. Det är värdefullt, och jag hoppas att de vet om det.

Inatt går jag tillbaka, med en viss panikkänsla i bröstet, men med det där berömda tunnelljuset i blicken. Jag ska klara det här nu. Jag ska.

fredag 20 juli 2012

Tyck synd om mig nu

Jag vet, det börjar bli tjatigt men JAG VET VERKLIGEN INTE HUR JAG SKA KLARA AV DET HÄR! Jag börjar förlika mig med jobbet som sådant, det är bara att close your eyes and think of England, tänka på att det blir kul när lönen kommer. Men det jag inte kan förlika mig med, är arbetskamraterna. Särskilt två av dem. Särskilt en. Som verkar ha ett exakt likadant schema som jag, och därför slipper jag den aldrig. Den här helgen ska vi jobba på samma bil, och jag känner att jag verkligen inte kan se hur jag ska klara av det, av flera olika anledningar. Jag är inte en människa som har samarbetssvårigheter, jag kan jobba med nästan vem som helst. Men den här människan... saknar motstycke, så kan vi säga. Och nej, det känns inte rätt att skriva om det här i en offentlig blogg, men jag håller på att krevera inombords och om jag inte får ventilera skiten någonstans så kommer jag att dö, ungefär så känns det.

Jag försöker känna tacksamhet över att överhuvudtaget ha ett jobb att gå till. Över att inte behöva oroa mig för ekonomin, över att få arbetslivserfarenhet och så vidare. Men är det verkligen värt det? Är det värt att ha konstant ont i magen, känna sig förnedrad och trampad på, inte kunna sova trots utmattning, att inte orka med sin egen familj? Allt detta på grund av ett jävla jobb? Jag är världens sämsta mamma och flickvän just nu, och det gör så förbannat ont i mig. De förtjänar inte det här. Fan, JAG förtjänar inte det här. (Och då är jag ändå självhatets drottning.)

Och det värsta av allt? Jag har inget val.

(Hej tidernas mest självömkande, utlämnande och hysteriska blogginlägg... Vi får se hur länge det dröjer innan du blir raderad.)

söndag 15 juli 2012

Jag är en vampyr, jag suger och spyr

Bara för att skriva om något annat än min avskyvärda arbetsplats för en gångs skull:

- Lejonkungen 2 är en vidrig film. Gör inte samma misstag som jag - låt inte era barn se den. Risken finns att de fastnar för den, och då sitter man där och skäms och har ont i magen över att man låter barnet titta på en film med i det närmaste rasistiska värderingar. Usch.

- Stolthet är en jobbig grej, för man vet aldrig riktigt när det är läge att svälja den. Och den smakar så förbannat illa.

- Jag tycker nog att Popaganda borde kunna ta och släppa fler akter, så att jag inte behöver gå runt med känslan av att ha köpt grisen i säcken.

- Min nya dygnsrytm börjar kännas lagom vampyrlöjlig. Jag vill sova på natten och vara vaken på dagen. Hur svårt ska det behöva vara?

Brinn pengar brinn

Efter en snabb huvudräkning kommer jag fram till 14. 14 nätter, 140 timmar kvar. Kanske är det överkomligt ändå, trots att magen skriker NEJNEJNEJ, kanske är det faktiskt så att jag kommer att skratta åt eländet den dagen då pengarna rullar in på kontot. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls spenderade hela fredagsnatten åt att paniksöka efter sistaminutenjobb på arbetsförmedlingens hemsida, istället för att sova. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls lyssnar på "kärleken väntar" enbart för att höra den trösterika raden
/du orkar ta dig igenom det här,
du räcker till så var den du är/
Eller, om inte annat, så kanske jag kan låtsas att jag tar till mig av den.

Kanske.

fredag 13 juli 2012

En bra kväll förändrar ingenting

Fyra lediga nätter och även om det bara är för fyra nätter så kan jag känna mig lite som en människa igen. Jag läser, jag skriver (påbörjar ett projekt som jag lovat mig själv att slutföra. Vi kan säga att det handlar om kvantitet före kvalitet, för övnings skull), jag bakar tigerkakor med varierande resultat, jag lånar bil och kör familjen till Eskilstuna för att gå på zoo, gå på zoo, gå på zoo zoo zoo, jag sjunger för min son, jag går i förändringsfunderingar, jag får spontant systerdotterbesök, jag tacklar Vides trotsutbrott, jag försöker skaka av mig gamla hjärnspöken, jag tänker att nu nu nu ska allt bli bra, nu ska jag orka ta tag i mig själv...

Men så uppmärksammar jag det där som egentligen ligger och skaver i mig konstant.

Det är bara fyra nätter. Sedan måste jag tillbaka. Och jag vantrivs.

torsdag 5 juli 2012

När jag faller, orkar du för två?

Efter en jobbnatt där precis allt som möjligtvis kunde gå fel gjorde det... då vill man inte komma hem till två sjuka karlar. Det vill man bara inte.

Fast egentligen handlar det nog inte om just den här natten. Livet just nu - ett jävla pussel där någon har slarvat bort för många bitar. Inget går ihop. Jag är så trött, så ledsen och så uppgiven att jag bara vill sätta mig ner i ett hörn och gråta (och jag gör det nog, alldeles för ofta). Jag fungerar inte som jag ska just nu.
Jag ska resa mig. Det gör jag alltid. Men jag kan behöva din hjälp.

Stå ut med mig, jag behöver dig.