Jag har gått runt nästan en hel graviditet och mått dåligt över min kropp. Jag hade tänkt mig att jag skulle bli en av de där kvinnorna som liksom strålar under graviditeten, jag hade bestämt mig för att ta hand om mig själv och SE TILL att jag blev en av dem. Den här gången skulle jag inte gå upp 14 kg och känna mig som en finnig äcklig flodhäst i pojkvännens mjukisbyxor. Typ.
Det där sket sig ju ganska snabbt. Första 18 veckorna mådde jag obeskrivligt illa och jobbade heltid på en tung avdelning samtidigt. Lämnade ganska lite lust till att träna och ta hand om mig själv. Försökte tänka lite på vad jag stoppade i mig, men brydde mig inte så mycket i ärlighetens namn. Ville bara klara mig undan att kräkas. Men ful kände jag mig. Ful och misslyckad.
Sedan kom sammandragningarna som gjorde att jag inte kunde gå ens ett varv runt huset utan att halvdö av smärta. Blev mer eller mindre sängliggande resten av graviditeten. Plus hormonacnen på detta, som inte blev bättre oavsett hur många acneprodukter jag lade pengar på. Kul. Ännu mer ful och misslyckad.
Jag har alltså mått dåligt över kroppen ända tills alldeles nyligen. Nyligen ställde jag mig på vågen och insåg att jag bara gått upp 8 kg i vecka 33 (i samma vecka förra gången låg vikten på 13 kg plus). Och det gav mig en liten tankeställare. Jag tror att jag gått runt och FÖRUTSATT att jag ser lika hemsk ut som jag gjorde förra gången, bara för att det inte blev som jag tänkt mig i början.
Men ju mer jag granskade min kropp desto mer insåg jag nu att jag tycker den är rätt fin nu. Visst har jag lagt på mig en del, det är ju ofrånkomligt. Tyvärr sitter mycket av det i ansiktet. Men resten av kroppen ser inte så himla tokig ut ändå. Jag går inte runt i Jespers mjukisbyxor och munkjacka, jag har mina vanliga kläder (bortsett från några gravidplagg som jag blivit tvungen att köpa). Jag försöker anstränga mig och sminka mig emellanåt. Kort sagt: jag tycker att jag är rätt fin och "som vanligt" - bara lite större mage.
Och då fick jag nästan som ett slag i magen - den här graviditeten är snart slut och jag har slösat bort 3/4 av den på att gå runt och tycka illa om min kropp. Min kropp som ska föda fram en liten bebis, en helt ny liten människa.
Vad fan?!
Så jag har slutat med det. Nu mår jag bra istället. Det är tungt emellanåt, men en inbillad känsla av FULHET ska definitivt inte få göra det ännu tyngre. Sådetså.
Slut på ytligt trams.
