She cut your hair and from your lips she drew the Hallelujah

Idag har jag klippt bort Vides poplugg. Den hängde sådant ner i ögonen på honom, så det var onekligen dags, även om jag drabbades av lite hjärtsnörp med saxen i handen. Men vet ni vad? Det visade sig att jag dör Stora Sötdöden även av den här Jonathan Lejonhjärta-frisyren. En mors kärlek, ni vet.

Före:

Efter:

Förlåt

ett förlåt som vill ut
men min stolthet har
fastnat i halsen
blockerar allt

vi dansade i vemod
den där kvällen när
livet skrattade ut oss
och du viskade att du fått
slut på idéer

(jag hade en kvar men
du hade redan fallit till föga för
tillvaron)

min soldatbroder
du som aldrig varit rädd, du
lade ditt svärd på gruset, krympte
och gömde dig i min bröstficka

kanske ses vi aldrig igen men
jag bär dig vid mitt hjärta ännu.
 

I don't wanna start complaining, but you know there's always rain in my heart

Den här jämngråa torsdagen har jag spenderat på högskolan. Först i biblioteket med Amanda där vi förfärades över litteratur från 1960-talet som var, låt oss uttrycka det milt, inte alltför snäll mot det romska folket. Hela eftermiddagen spenderades i ett metodrum, där jag lärde mig förflyttningsteknik och varvade mellan att leka vårdare och totalt invalid. Helt okej!


-


Är det tiden på året som gör mig sentimental för övrigt?
Lyssnar på Eldkvarns Konfettiregn igen och igen
och det finns ingen hejd på känslostormarna verkar det som.


Vårt korthus föll ihop
Vår tid en kort affär
Men jag hittar ännu bitar
Från vårt konfettiregn
Jag såg Karlavagnen klart inatt igen

Där ser du själv hur högt du når

Tjoho! Jag blev visst godkänd på första hemtentan och det känns så obeskrivligt skönt. Det ska jag fira genom att läsa Kulturgrammatik, titta på senaste Zeitgeist-filmen, dricka lite för mycket te och äta godis. Jag menar, det är ju ändå onsdag.

When we walked the streets of Norrköping

Det gör alltid lika ont i mig att åka därifrån. Min hemstad. Min familj. Mitt hjärta.

Staden fylld av värme och gemenskap, som får Västerås att mest likna ett otrevligt och högst anonymt köldhål. Jag hoppas så innerligt att vi snart ses igen.

-

Bra bilmusik kan göra avfärden lite lättare dock. Det här skrålade vi (jag) till idag:

Skiva #1

The Black Keys - Countdown

Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose

Chapel Club - All The Eastern Girls

Crosby, Stills, Nash & Young - Woodstock

Dean Martin - Gentle On My Mind

Dum Dum Girls - Just a Creep

Fleet Foxes - Helplessness Blues

Frank Sinatra - Moon River

Fool's Gold - Lantern

The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today

Girls - Honey Bunny

Jens Lekman - Black Cab

Noah And The Whale - Life Is Life

Seapony - What you see

The Stone Roses - Waterfall

Skiva #2

Serenades - Walking Home

Ben Kweller - Sundress

Eldkvarn - Konfettiregn

Hello Saferide - The Quiz

The Magnetic Fields - You Must Be Out Of Your Mind

Morrissey - You Have Killed Me

Suburban Kids With Biblical Names - Rent A Wreck

The Vaccines - If You Wanna

Laurel Music - Into The Blue

Lars Winnerbäck - Stockholms Kyss

Håkan Hellström - Shelley

Girls - End Of The World

Anna Ternheim - New York, New York

Arcade Fire - Intervention

The Ark - Singing 'bout The City

French Films - You Don't Know

The Killers - All These Things That I've Done

Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecille

-

Fint värre!

Mad world

Idag är jag upprymd för att jag klarat av ännu ett seminarium och dessutom råkat provocera någon genom att känna avsky mot Anders Behring Breivik. Fullkomligt logiskt? Nja?

Nu: sömn. Imorgon: Norrköping. Wiie!

Det är ingen vanlig dag

Nej det är verkligen ingen vanlig dag, för idag fyller nämligen världens finaste Frank 1 år! Tillsammans med Vide är han den charmigaste och sötaste unge jag vet. Grattis finaste! <3

Slipping through my fingers all the time

Idag var en stor dag. Ni förstår, detta var nämligen dagen då min lilla Videung blev en liiite större Videung, dagen då han började på förskolan. Och jag var inte där.

Jag satt med min studiegrupp och försökte få ner flummiga begrepp på papper, fick migrän, gick hem och sov. Alltmedan min älskade unge lallade runt och skrattade bland helt nya leksaker, snodde barnvagnar från andra barn, lyssnade fascinerat på sång-och-fruktstunden och var allmänt fantastisk.

Behöver jag säga att jag är lite bitter över att jag missade det?

Slagen hjälte

Oktober och jag håller din hand för hårt

Idag har jag promenerat, diskat, gått omkring i extas över en fantastisk idé, lyssnat på en ganska fin playlist, planerat in en preliminär Norrköpingsresa och totalt ignorerat det faktum att jag borde läsa om vårdteoretiker och försöka förstå mig på deras flummiga begrepp inför torsdagens seminarium.

Dessutom har jag suttit med Vide i famnen och bara kramats (gissa om han är i världens mysigaste ålder just nu?) och läst Just Kids av Patti Smith och blivit besviken för att jag trodde att den skulle vara bättre. Jag hatar när sådant händer.

You and I hadn't even met 24 days ago, I must have been so low and I didn't even know

Det var en fin kväll igår. Amandas lägenhet med några av de finaste sjuksköterskorna-to-be, ganska mycket vårdprat, en del politikprat, poänglös humor, A Hard Day's Night (apropå poänglös humor), intressanta spotifylistor, julmusik, eventuellt något glas vin för mycket... Åh. Vad jag tycker om dem!

-

Idag har jag tonvis med plugg att ta itu med, så om en stund byltar jag på mig the infamous lårstrumpor, Jespers stickade storkofta med alvluvan (världens bästa!), en gigantisk halsduk och drar mig genom höstluften mot högskolan. Och eftersom det är lördag och min nyupptäckta favoritgodisaffär råkar ligga så lägligt på vägen, så blir det kanske eventuellt något litet stopp där också.

Och ja, meningarna blir ovanligt långa idag, men vissa dagar är det ju bara så.

Everybody gonna dance around tonight

JAG SKA SE PAUL MCCARTNEY!

Jag har inte vågat ta ut något i förskott (med rätta, för biljetterna sålde väl slut på bara några minuter) men min största levande legend kommer till Sverige i december och jag kommer att vara där!

Som ni kanske förstår är jag i chocktillstånd. Återkommer när mitt hjärta har slutat dansa lindyhop bakom mina revben.

Inte bra men helt okej

Jag har tandvärk, är stel i hela kroppen och håller på att sakta frysa ihjäl.
Men det gör inte så förbaskat mycket.

Det läskiga seminariet är nämligen avklarat (och det var inte så läskigt ändå), nya insikter kommer på löpande band, jag har spinnat (och förundrats över vilka konstiga ställen på kroppen som kan producera svett. Trevliga observationer, må jag säga), oooch nu tar jag helg (och jag älskar att det har blivit lite av ett internskämt).

Tack och bock!

We're ugly but we have the music

Idag tog jag min knästrumpefascination till en helt ny nivå. Det blev snarare någon form av lårstrumpor av det hela. Jag är inte säker på om det var sådär överdrivet fashionabelt egentligen, men eftersom det här inte på något vis är en modeblogg så gör det ju ingenting. Och det var åtminstone varmt och skönt.

Vänliga hälsningar,

/HonSomAlltidFryserOmLåren

Dead leaves and the dirty ground when I know you're not around

Vad händer? Jag har alltid (nåja, de senaste 8-10 åren eller så) sett bloggande/nätdagboksskrivande som en naturlig del i min vardag. Mitt sätt att bearbeta mina tankar. Jag har alltid varit mån om att ha ett arkiv att bläddra tillbaka i, för att inga minnen/tankar/vardagstramserier ska gå förlorade. Och plötsligt går det inte längre. Jag får inte fram något alls, och bloggen förblir ouppdaterad. Det känns sorgligt. Jag vill inte att den här hösten ska gå förlorad i mitt minne, det händer alldeles för mycket värdefulla saker just nu och jag vill minnas dem!

Så hej&hå, bort med allt vad prestationsångest heter! Nu skriver jag bara, oavsett om det blir intressant att läsa eller inte. Sådetså.

Idag har jag lyssnat på en fantastiskt intressant föreläsning om barn och vårdande av barn, nästan börjat gråta mitt framför ögonen på föreläsaren (öh, föräldrahormoner, räcker det inte nu?), ätit en halv kexchoklad efter att ha trånat efter den i ungefär två veckor eller så, försökt läsa Bilbo - en hobbits äventyr men somnat i soffan, pratat bort en timme i telefon med mina fina föräldrar, lyssnat på White Stripes, läst årets stora nyhet och nästan slutat andas, tyckt synd om Vide som håller på att få fler tänder (besvärliga den här gången), kramat honom lite extra mycket, kramat Jesper lite extra mycket, och gillat livet helt enkelt. Måndagströttheten till trots.

Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut

Vet ni vad som är läskigt?
Att vara på högskolan en söndag, lamporna är släckta och det finns inte en jävel utom jag i byggnaden (möjligtvis någon annan liten ambitiös student som är lika puckad som jag, som begraver sig i tentaplugg i något litet avlägset grupprum) och det enda som hörs är mina egna fotsteg som ekar i trapphuset, mina egna fingrar på tangenterna som plötsligt låter som något majestätiskt slagverk i den för övrigt tomma datorsalen, mina egna ord som studsbollar innanför skallbenet.

Det finns något ytterst obekvämt i det här med att plötsligt vara ensam på ett ställe som vanligtvis myllrar av människor. Särskilt skolor, av någon anledning. Spöklikt. Obekvämt.

The sound of silence

Det finns några av er vars bloggar jag plötsligt inte längre kan kommentera.
Det gäller er blogger-användare (bland många andra: Madeleine, Emeli och Jenny) som har kommentarsfält som liksom är en ruta och en vit drop-down-meny (heter det ens så? Herregud, märker ni hur dålig jag är på allt som har med sådant här att göra?) - kommentaren försvinner när jag trycker på "skicka". Jag har provat från flera olika datorer, och det går helt enkelt inte. Ni vars bloggar har pop-up-fönster (så heter det väl i alla fall?) fungerar däremot galant.

(Ville bara upplysa er om detta, om ni undrar varför det varit lite tyst på sistone, samt ge förslag på en liten ändring så att jag kan få kommentera era fina bloggar igen.)

(Uj vilket svammel-inlägg. Jag borde inte få tillgång till ett tangentbord när jag är såhär trött och snurrig.)

Sparkar höstlöv med min son, gud välsigne hans små fötter där de går

Som sagt. Hösten är fantastisk.

Efter att vi (äntligen) köpt ordentliga skor till Vide så kunde vi ge oss ut i gräset och skogsdungen utanför huset, sparka lite löv och känna doften av höst. Och den doftade för övrigt exakt som jag minns den från barndomen. Det förändras liksom inte. Jag tycker att det är fint.

-

Idag har jag för övrigt lyssnat på föreläsning om människa och hälsa, ätit kinabuffé med finaste pluggänget, skrattat nästan hälsovådligt mycket, fastnat i engelsk kurslitteratur och häpnat över detta faktum (engelska har alltid varit mitt paradämne, så döm om min förvåning när det tog över 20 minuter att läsa två sidor Nursing Theory. Inte okej.), nojat litegrann över eventuell hjärntumör (ett tag hann jag tänka att jag var hypokondrisk, men det stämmer inte riktigt, jag är bara jäkligt pessimistisk av naturen tror jag), äntligen fått tummen ur och köpt en liten mini-Kånken till Vide inför förskolestarten, samt dött Stora Sötdöden när han provade den på.

Så kan det vara.

525600 minutes, how do you measure, measure a year?

För ett år sedan låg jag i en sjukhussäng med ett litet knyte på bröstet och fattade ingenting. Jag var totalt utmattad efter 9 timmars värkarbete, men lyckligare än någonsin tidigare.

Det var helt enkelt den vackraste stunden i livet. Åtminstone fram tills dess. Kärlek i dess renaste form, på en nivå jag aldrig hade kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar.

Och idag är det ett helt år sedan. Mycket har hänt sedan vi låg i den där sjukhussängen. Många lika underbara stunder har passerat. Det där lilla knytet har blivit tre gånger så stort. Han går, han springer, han säger sitt eget namn. Han gosar, han busar, han skrattar (världens renaste, finaste skratt). Och om två veckor börjar han förskolan. Min lilla bebis har blivit en liten pojke, en liten person. Det är ofattbart och så himla himla stort.

Grattis på 1-årsdagen, min älskade lilla Vide!

"Tårtan var väl fin, men den smakade ju inte kalops precis..."