En torsdag.

Ikväll lyckades jag med konststycket att få barnet att somna direkt, utan bråk. Detta är något som inte hänt på... ja. Länge. Känner mig som värsta supermorsan nu.

Imorgon är det seminarium som jag glömt att förbereda mig inför, tillsammans med en seminariegrupp som antagligen hatar mig litegrann för att... jag lyckas alltid göra mig osams med seminariegrupper helt enkelt.

Tjoho!

Steget

För dig finns jag
Finns du för mig?
Finns jag för dig?
För mig finns du

Gud, är det sant?

Det här är möjligtvis den bästa text jag hört på länge.
Det är svårt, det här med religion. Jag brukar säga som Ola Salo, att jag är djupt troende, men jag betvivlar att det finns någon annan som har exakt samma tro som jag själv. Religion som organisation har jag väldigt svårt för. Jag anser att de missuppfattat vad Gud är, och dessutom  använder Gud som någon slags ursäkt för att utöva makt och styra människor. Den här låten tar upp mycket av det. Läs och begrunda, och lyssna gärna på låten också. Mikael Wiehe, mina vänner. En mycket intelligent man.

Gud, är det sant som dom säger
Att du har ett väldigt bry
Både med killar och tjejer
Och vad dom har för frisyr
Och vad dom har för sorts kläder
Och hur dom älskar varann
Och vad dom dricker och äter
Gud, är det verkligen sant?

Gud, är det det du har för dej
Där på din himmelska tron
Att pyssla med sjalar och slöjor
Byxor och rockar och dok
Med lockar och lustiga hattar
Och längden på skägg eller kjol
Ursäkta mej Gud om jag skrattar
Men det där verkar fan inte klokt

Isen vid polerna smälter som glass
Regnskogar bränns och huggs ner
Öknarna brer sej, tar allt mera plats
Dom utdöda djuren blir fler
Krigen blir längre, och värre än förr
De’e våldtäkter, mord och tortyr
Och där sitter Himlens Herre bestört
Och pysslar med sånt som frisyr

Fattigdom, missväxt och hunger
Malaria, cancer och HIV
Haven som stiger och länder som sjunker
Och mänskor som flyr för sitt liv
Katastrofer och epidemier
För att nu  inte tala om ekonomin
Och du lägger ner energi på
Om folk äter ko eller svin

Mänskor som mobbas, förtrycks och förföljs
På grund av sin färg eller ras
Bögar och flator som stenas till döds
Eller möts av besinningslöst hat
Kvinnor som tiger och lyder sin man
Eller kuvas med sparkar och slag
Och män som ska tolka och tyda varann
Och sen säga att det är din lag

Gud, jag har svårt för att tro det
Det som dom säger om dej
Gud, slå nu näven i bordet
Säg att det ej är ok
Att präster, rabbiner
Och mullor, braminer
Påvar, prelater
Medicinmän, imamer
Påstår att du är en fjant
Säg att de hycklar och ljuger
Säg att det inte är sant
Säg att du härmed förbjuder
Lögn och förtryck i ditt namn

I've been waiting for this so long

Jag är en fruktansvärt dålig student. Till och med nu, när jag läser ca roligaste kursen i världen (patologi, det ger näring åt min hypokondriska läggning, men OJ vad jag gillar det) så lyckas det alltid hända saker som gör att jag inte pluggar så mycket som jag borde och, faktiskt, vill. Är det inte en krångelmage så är det dåligt mammasamvete eller dåligt flickvänssamvete eller fint väder eller för mycket disk eller något annat fånigt. Kommande dagar tänker jag spendera på högskolan med en hel hög med böcker, och NÅDE MIG om jag hittar på fler ursäkter nu.

-

Jag mår ganska bra ändå.

-

(Det här med att börja blogga igen efter ett evighetslångt uppehåll... Hur gör man?)

Över sundet

Köpenhamn. En himla fin stad måste jag säga. Gatorna omkring Strøget Vesterbro, Nyhavn och Christiania har utforskats. Men störst av allt var Søndermarken. Det kändes nästan heligt att gå omkring i den fantastiskt vackra, nästintill magiska, parken där Winnerbäck gick runt och inspirerades. (Jag förstår honom verkligen.)

I Köpenhamn kan man bland annat råka ut för tusentals människor som plötsligt invaderar gatorna på IN-LINES, nyfikna och tjuvkikande hotellgrannar, Hare Krishna-tåg till maten... Man kan också råka ut för att människor försöker prata obegripligt med en, samtidigt som man står som ett fån och försöker förstå vad de vill att man ska göra. Danska alltså. Inte min grej.

Ett perfekt avslut på en ganska miserabel sommar var det i alla fall. Imorgon börjar skolan igen. Vemod och längtan på en och samma gång. Som livet antar jag.

(hej jag bloggar från telefonen så bilderna blir cp, men så får det vara.)