Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut

Vet ni vad som är läskigt?
Att vara på högskolan en söndag, lamporna är släckta och det finns inte en jävel utom jag i byggnaden (möjligtvis någon annan liten ambitiös student som är lika puckad som jag, som begraver sig i tentaplugg i något litet avlägset grupprum) och det enda som hörs är mina egna fotsteg som ekar i trapphuset, mina egna fingrar på tangenterna som plötsligt låter som något majestätiskt slagverk i den för övrigt tomma datorsalen, mina egna ord som studsbollar innanför skallbenet.

Det finns något ytterst obekvämt i det här med att plötsligt vara ensam på ett ställe som vanligtvis myllrar av människor. Särskilt skolor, av någon anledning. Spöklikt. Obekvämt.