Första dagen

Idag var min första dag på min första praktik.
I fem veckor framöver ska jag hålla till på en palliativ vårdenhet (där man vårdar patienter i livets slutskede) och jag har, milt uttryckt, en hel del funderingar kring detta. Till en viss del känns det skrämmande. Till övervägande delen känns det dock helt fantastiskt.

Jag har träffat min huvudhandledare idag (som verkar underbar) och mest gått igenom praktiska saker. Jag har fått gå runt på avdelningen och redan blivit lite smått hänförd över hur fridfullt det kan kännas på livets slutstation. Imorgon börjar det "på riktigt", och jag kan knappt bärga mig.

In your sleep I heard you speak something about trust and doubt and getting out

Okej. Har vi lärt oss något idag?
- Jag är en sådan där människa vars skosnören alltid går upp, oavsett hur hårt jag knyter dem.
- Jag och Amanda kan bara inte plugga ihop. Vi börjar bara prata om mat.
- Bara för att termometern visar på plusgrader så betyder det INTE nödvändigtvis att det är varmt och skönt ute. Blåsten talar ett eget språk, uppenbarligen.
- Det är en idé av tveksam karaktär att lyssna på musik som man VET framkallar sentimentala känslor, särskilt när man redan är tillräckligt instabil som det är.
- Det är INTE OKEJ att sno andra människors tvättid. Särskilt inte min. Särskilt inte idag.
- Min son är så pappig just nu att han skriker och gråter och vrider sig i enorma plågor vid blotta åsynen av mig.  Kul. Verkligen vansinnigt roligt. Jag gillar särskilt hur roligt det kommer att bli när han vuxit till sig och blivit en obstinat tonåring. Om det ska börjas redan nu, menar jag. Oh, the joys of motherhood...

Mvh / DetÄrEttHårtLiv_88.


(Och nej, listbloggandet verkar bara inte gå att komma ur. Jag är besatt av listdjävulen. F'låt mä!)

For red is the color that my baby wore

- Än så länge: frisk som en vårvind. Jag vågar knappt tro att det är sant.
- Jag gick till tentasalen igår trots svår panikångest. Sjukt stolt över mig själv.
- Svarade "sepsis" på allt jag inte visste. (En aning internt, möjligtvis).
- Skämt åsido. Jag tror att det gick bra.
- Har köpt kläder på rea idag och känner mig pinsamt glad över det.
- Äter nu för mycket godis och skäms framför melodifestivalen.
- Skäms nu även för att jag avslöjade detta något pinsamma faktum.
- Är Helena Bergström fuller?
- Kommer jag någonsin att sluta blogga i listform?
- Idag var både mor och son röda och fina. Rött är sött. Som erytrocyterna. Och vänsterpartiet.

(Vide var mer intresserad av sin röda (!) bil än att vara med på bild. Därför syns han mest som ett rött, blont litet streck. Tänk så mycket lättare det var att fånga honom på bild när han var bebis...)

Inte nu igen...

Okej. Läget just nu:
- Sent igårkväll gick vi in till barnet och möttes av en stor mängd tårar och en nerkräkt säng.
- Det blev en väldigt lång natt.
- Imorgon är det meningen att jag ska skriva tenta. Om bakterier och virus. Det vill säga, om jag får vara frisk från just bakterier och virus tills dess. Ödets ironi.
- Mina två tidigare erfarenheter den här vintern säger mig att risken är ca 100% att både jag och Jesper blir sjuka inom två dagar. Fina odds va?
-  Idag ligger jag mest i fosterställning och har kräkfobi-panik och tänker att om jag inte blir sjuk innan tentan så kommer säkert MINA JÄVLA TANKAR att orsaka, om inte en kräksjuka så åtminstone en saftig panikattack i tentasalen.

Om jag bara kunde vara lite mindre neurotisk, bara liiite mindre.
Då skulle livet bli så otroligt mycket enklare för mig.

Bara jag och plogbilen är vaken (och mina tvivel)

Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö och födas igen
Så länge du hör musiken

-

 Ni. Borde. Lyssna.

(Och jag älskar att jag återigen börjat känna saker när jag hör musik. Jag trodde att den delen av mitt liv var borta för alltid.)

-

För övrigt:
- Min son pekade på en uggla och jamade. Först tänkte jag att ungen gått och blivit lite förvirrad, men han är visst klyftigare än jag - det var ju naturligtvis en kattuggla han såg!

- På tal om förvirring - det här med att plugga inför två olika tentor samtidigt... Inte världens bästa koncept va? Blandar ihop hemostas med homeostas (INTE samma sak, försök att komma ihåg det hädanefter, Sandra?) och tänker att jag behöver sova.

- Idag gick jag ut i klänning och kavaj och (visserligen dubbla) strumpbyxor och kände att om det ska vara vinter i en månad till så får den gärna vara som idag, tack.

- Jag har känt mig fin idag. Vilken oerhört fånig sak att säga! Men det händer så sällan och jag tror att jag behöver påminna mig själv om att tillfällena faktiskt dyker upp emellanåt, även om det kan vara svårt för mig att tro det ibland.

- Jag tycker nog att Vides lilla kusin skulle kunna ta och äntra världen nu. Vi längtar ju! <3

I thought I was better, must have been dreaming

Veckan som gått med instagram:

1. Hjärt-och lungräddning med läskiga MiniAnne
2. En glad och rufsig liten Videung
3. Födelsedagsgalej med fina vänner
4. Promenad över isen (dog nästan Stora Panikdöden, MEN gjorde det ändå.)
5. Kvällspromenad
6. Tentaplugg

 -

Och jag pulsar genom snön med Anna Ternheim i öronen och tänker att livet egentligen inte alls behöver vara så förbannat komplicerat som man gärna gör det ibland.  Tänk om den sortens insikter kunde komma till mig lite oftare?

Det gör inget om jag dör, för nu vet jag vad mina läppar är till för

Det här med att jag fick tummen ur och ställde till med födelsedagskalas för första gången sedan 11-årsåldern... Himla bra idé, faktiskt. Finaste människorna, linssoppa, chokladkrigsföring (tack Amanda!), vin för ett helt fotbollslag (om de nu dricker vin? Dricker inte alla fotbollsspelare öl? Grov generalisering och sjukt underligt sidospår, förlåt!) och hela tiden den där känslan av att NU, nu är tillvaron sådär perfekt som den kan bli. Inte för vinets skull alltså. Mest för folkets. Imorgon (idag) blir jag 24 och jag tänker inte åldersnoja sådär som jag alltid gör. Bara leva. Sådetså.

(Varför kan jag inte lägga upp bilder när jag bloggar från telefonen? Någon?)

Here comes your man

Och jag springer mellan förskolelämningar- och hämtningar, förlamas av trötthet, lär mig att en liten halsfluss kan få kroppen att - bokstavligt talat - äta upp sig själv, samt att det är underligt att jag aldrig fått sepsis, för det verkar ju varenda liten bakterie kunna åstadkomma. Får panik över hur bräckligt livet är, hur mycket det finns att oroa sig över, och försöker dansa bort både panik och trötthet till Pixies Here comes your man i mitt vardagsrum. Jag lyckas för stunden (det går inte att misslyckas med den låten). Kommer ner på jorden igen när herr Reinfeldt gör idiotiska uttalanden och jag häpnar över vad svenska folket har gett sitt samtycke till. Någonstans upptäcker jag Lalehs nya album och för första gången sedan i december så kan jag känna någonting annat än tomhet, trötthet och panik. Det är storslaget genialiskt och jag kan inte minnas när jag senast kände så för ett album. Eller överhuvudtaget. Jag sjunger sånger för min son, blir smärtsamt medveten om hur mycket jag älskar honom, hur jag skulle dö för honom. Sedan kommer det som ett brev på posten - det dåliga samvetet. Hur jag önskar att jag var bättre. Och så runt, runt, runt. Låt mig finnas, låt mig finnas lite mer och jag vet inte, men kanske vill jag bara få vila i hans armar och få känna mig lite vackrare, lite gladare, lite bättre. Det är tur att han tycker om mig ändå.

Karuselltankar och tröttsvammel.
Det här blev verkligen bara en enda röra.

And you said hey hey ho, you know this is the way to go

Den här helgen har varit den finaste på länge. Det har bara varit han och jag, och det behövdes verkligen. Ni vet, ibland behöver man bara få ta det lugnt, ladda batterierna, ta hand om varandra, äta räkmackor i sängen, ta promenader mitt i natten, sova länge och umgås, inte som föräldrar utan som ett par. Jag tror att det är lätt att glömma bort varandra (och sig själva) om man inte får göra sådant ibland.

Hursom. Imorgon blir en läskig dag och hade jag inte haft den här fina helgen i ryggen så hade jag nog varit på bristningsgränsen vid det här laget. Men nu ligger jag på en positiv frekvens, så det här ska nog gå som en dans. Hoppas jag.

Det gör inte ont så länge du är med mig

 

 

Hänt de senaste dagarna:
Jag har varit i skolan, umgåtts med fina vänner, haft föreläsning om blodet, upplevt konsekvenserna av att ha med sig linssoppa som matlåda (rekommenderas ej pga explosionsrisk), ätit semla tillsammans med Vide (som för övrigt var lite halvskeptisk men till slut tyckte att det var fantastiskt att få kladda med grädden), haft ångest över diverse läskiga telefonsamtal som jag borde ta tag i men inte vågar, blivit monsterförkyld över en natt, varit tvungen att stanna hemma från skolan, konstaterat att min son tror att Iggy Pop är jultomten (vi får nog ta ett snack om det där vartefter), tittat på sjuhundrafemtioelva avsnitt av Ally McBeal och tyckt synd om mig själv, kramat min pojkvän, varit antingen för tyst eller för upprörd för att kunna fungera socialt.

Det är ett hårt liv och så vidare. Men jag står på benen ändå. (Nåja, metaforiskt sett. Jag hade stått på benen om det inte vore för att jag blivit attackerad av elakt rhinovirus och inte orkar lyfta ett finger.)

Och just det, om ni vill följa mig på Instagram så heter jag regnsjuk. (Vad annars?)