torsdag 31 maj 2012

Because ridicule is no shame, it's just a way to eclipse hate. It's just a way to put my back straight, it's just a way to remain sane

Vi kan börja på högstadiet. Det var trots allt först där som min musiksmak började bli intressant.
För att komma till slutpoängen så måste jag dock berätta om lite halvjobbiga, självutlämnande högstadieminnen. Jag hoppas att ni står ut, för det leder slutligen mot en av mina absolut största musikupplevelser.

Högstadiet alltså. Jag var en tyst liten mus som varken hördes eller syntes. Eller jo, syntes gjorde jag nog, för jag var... inte som alla andra. Milt uttryckt. Just då märkte jag inte så mycket av det. Det faktum att jag aldrig blev tilltalad (utom ett fåtal gånger, och då var det mer något slags vi-tycker-synd-om-dig-så-nu-anstränger-vi-oss-motvilligt-och-hoppas-att-ingen-ser-oss-grej), det faktum att folk pratade om mig bakom min rygg, det faktum att jag spenderade alla raster ensam i ett fönster eller i ett hörn på skolgården... Det var ingenting jag reflekterade särskilt mycket över, introvert och disträ som jag var. Det är först på senare år som jag insett att beteendet hos de flesta av mina klasskamrater faktiskt föll in under kategorin mobbing. Det var inga doppa-huvudet-i-toaletten-historier, inga sparkar, inga glåpord, det var aldrig ens någon som retades genom att slänga min mössa i en gyttjepöl, sådär som man hör om och associerar till när man hör uttrycket. Det var en form av tyst mobbing som pågick utan att jag ens märkte av det förrän jag blev vuxen. Ganska snyggt gjort av dem, får jag ju erkänna.

Jag tror att det här var en av anledningarna till att jag började engagera mig i kyrkan (det, och det faktum att jag tyckte att en av konfirmandledarna var söt). Jag var ensam, helt enkelt. Och här kommer min poäng. I maj 2003 åkte vi nämligen på en utflykt med svenska kyrkan till Gransnäs, där det pågick något som kallades för Musikfest, kort och gott. Och där, mina vänner. Där såg jag The Ark för första gången.

Jag hade väl hört talas om dem, jag hade hört några av deras hits på radion, men jag hade aldrig fattat grejen. Inte förrän jag stod där. Det var sent på kvällen, kanske snarare mitt i natten, och jag frös som jag aldrig frusit i hela mitt liv. Jag stod långt bort från scenen och förväntade mig ingenting, jag ville bara åka hem och sova. Och så dök Ola Salo upp på scenen. Han pratade och sjöng om fantastiska saker, som slog mig rakt i hjärtat. Do do do do do what you wanna do, don't think twice, do what you have to do. Jag blev kär. Det var en förälskelse som aldrig någonsin rostar, hur många melodifestivaler eller The Voice-program Ola än medverkat i efter det. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur han förändrade mitt liv över en natt. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur jag gick genom skolkorridorerna efteråt och fann något slags tröst i att jag faktiskt inte behövde någon av de där människorna. Jag hade ju Ola. Jag hade ju Musiken.


8 kommentarer:

Unknown sa...

Älskar den låten!! Väldigt bra tankar du har :)

Lisa sa...

Åh! Fint. Alltihop fint! Och vilken tur att du hittade Ola!

Kristin - Lilla vicke Vide och hans knäppa morsa sa...

Död åt alla mobbare!
Högstadiet var ju för övrigt en pestig tid även för mig
The ark var som bäst i början!
kram

(oj vilken osammanhängande och brölig kommenatar men jag får väl skylla på att jag sitter här och nästan somnar efter kvällsjobbet höhö)

Fifi sa...

Asså, högstadiet var verkligen en rövig period, fy fan vad elaka människor kan vara i den åldern!

Jag såg The Ark för första gången i slutet av gymnasiet, blev så imponerad av det androgyna och teatraliska :)

Moa sa...

Vill bara ge dig, ditt skrivande, din musiksmak och Ola ett stort HJÄRTA.

Marina sa...

Alltså, jag känner igen mig så väl. Förutom det att min mobbing var självklar redan då. Jag ville vara som alla andra, desperat efter att passa in. Köpte alla märkeskläder jag kunde få tag på under rean men alla hatade mig ändå och jag kunde inte förstå varför. Jag var så jävla ensam men sen började jag lyssna på The Ark på riktigt. Lärde mig alla texter utantill och jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på It takes a fool och Tell me this night is over innan jag tillslut vågade ta steget och bli min egen person. Precis så som jag ville vara.
The Ark räddade mitt liv och jag har dem att tacka för den person jag är idag. Den person som vet att om människor inte kan ta mig för den jag är så får det fanimig vara!

yanmaneee sa...

kevin durant shoes
christian louboutin shoes
supreme
converse outlet
yeezy 700
yeezy 500
curry 6
christian louboutin
off white shoes
air max 97

Unknown sa...

useful source find out find here site here Web Site this link