tisdag 19 juni 2012

We've got dirt on our hands, holes in our shoes. You know I wouldn't want it any other way.

Jag är inte en överdrivet social människa. Men jag har ett socialt arbete. Kanske det mest sociala arbete man kan tänka sig. Och jag är inte en överdrivet social människa. Logiken där. 

Konsekvens: jag orkar inte vara det minsta social när jag är ledig. Blogg, twitter, instagram... inget av det känns överdrivet lockande. Jag följer er, jag läser det ni skrivit, jag tycker om det. Men min röst hörs inte i några kommentarsfält, mina egna uppdateringar är ytterst sporadiska och datorn står mer eller mindre avstängd och dammar under sängen. Jämt.

Vad jag svamlar om?
Jag finns kvar - bara lite tystare än vanligt.


Om jag ändå skulle försöka köra en liten lägesrapport så skulle den se ut ungefär såhär:

- Jag har officiellt klarat alla tentor (utom den som jag klantigt nog glömde anmäla mig till) och ser tillbaka på mitt första år som sjuksköterskestudent med lite rakare rygg än jag trodde var möjligt för en sådan som jag.

- Ni skulle inte tro mig om jag berättade hur musikalisk min son är. Det KAN inte vara normalt för ett så litet barn att kunna skilja ut takter och ha i princip absolut gehör? I kombination med hans många andra små egenheter börjar jag nästan undra om det ligger någon liten Asperger eller liknande och lurar i honom. Älskade barn.

- Började läsa Gunnar Ardelius Bara Kärlek Kan Krossa Ditt Hjärta och lade ifrån mig den nästan direkt. Jag har blivit allergisk mot "fin litteratur". Vill bara fångas av handlingen, inte av innehållslösa, stilistiskt "spännande" ord och fraser. Har tröttnat på pretentioner tror jag. Sånt som ska vara vackert. Ge mig skitiga sanningar istället, tack. Sådant som talar till hjärtat - inte till hjärnans språkcentrum. (Snart ligger jag väl i en hängmatta och läser Camilla Läckberg... Gud förbjude!)

- Ikväll har vi ätit panerad rödspätta och färskpotatis. Och så fort det inte känns som om magen ska spricka längre, så dukas årets första svenska jordgubbar fram till efterrätt. Det är en sån där sak som gör mig lycklig på riktigt. God mat. Jag är en mycket mycket tjock kvinna inombords.

- Grattis Sandra, jag tror att du precis skrev det mest osammanhängande blogginlägget genom tiderna!

2 kommentarer:

Fifi sa...

Jag förstår dig, sociala jobb kan verkligen suga musten ur en. Men kul med en lägesrapport!

Linnea sa...

Haha, den sista raden fick mig att skratta. <3 Jag saknar dig så himla mycket, älskade Sandra.