I helgen tog fem små västeråsare sitt pick och pack och förflyttade sig mot huvudstaden. Där gick nämligen Popaganda av stapeln. Jag var förkyld, opepp på deras ointressanta line-up och övertygad om att jag skulle gå omkring med ett kroniskt regnmoln över mig hela helgen. Men se på fan, jag hade fel.
Bortsett från en regnskur på fredagseftermiddagen så sken solen hyfsat frekvent, Deportees och Patrick Wolf var ena riktiga överraskningar, Damien Rice bjöd på en magisk, jätteakustisk 'Cannonball' med tillhörande allsång, och Love Antell fick en hel publik att vilja vara "jävla kommunister" (löjligt snygg var han också). Sällskapet var raktigenom underbart och jag har ätit så goda vegoburgare den här helgen att jag riktigt kände trädkramaren i mig hoppa fram och sjunga lovsånger till deras ära.
För att göra en lång och fin historia kort:
Popaganda var utan tvekan sommarens höjdpunkt.
(Inte för att det var svårt, med tanke på hur den här sommaren har varit, men ändå. Ändå.)
Idag blev jag hyschad av min son när jag spelade gitarr och sjöng.
Himla unge.
Jag är för övrigt nykär i den här låten.
(Och i livet. Och i allt och alla.)
Vi ska vara fria Men varför och från vem? Vi ska spela svåra Och aldrig längta hem Jag gör ett misstag Och jag gör det med flit Jag spelar chanslöst och ber dig komma hit
Vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu Så får du mig ändå
Om du trollar bort mig långt från dig och lurar hem mig med dina sämsta tricks Så får du mig ändå
Och tro att du har tröttnat på mig Ring mig sen och ångra dig igen Så får du mig ändå
För vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu Så får du mig ändå
Nattjobbet är äntligen över, och jag får tid och framför allt LUST att göra saker som gör mig glad igen. Måla tavlor, spela gitarr, träffa fina vänner, sjunga för min son, krama min pojkvän... Jag har till och med börjat träna litegrann. Det hade man aldrig kunnat tro, eller hur? Mitt hjärta slår lite för många slag ibland, och emellanåt känner jag mig som en riktig tönt, men är det inte så det ska vara? Just nu njuter jag bara för fullt av att inte behöva omge mig med lågintelligenta bitterfittor hela nätterna, och om det resulterar i lite galenskaper så får det väl vara så. Jag har väntat hela sommaren på att få leva. Nu har jag äntligen tid.
Känslan av misslyckande är ganska överväldigande just nu.
-
Självömkan är dock inte någon överdrivet charmig egenskap, har jag hört. Härmed ska jag därför bannlysa allt vad självömkan heter från mitt liv. Fanskapet är inte välkommet längre.
I lördags lyckades de till slut knäcka mig med sina elakheter. Jag kom hem, bröt ihop i Jespers famn och kunde inte gå tillbaka, utan var tvungen att sjukanmäla mig. Det kändes som ett stort misslyckande just då, men jag tror att jag behövde det. Smida mina vapen, samla mina trupper, för att kunna komma tillbaka och vara en starkare Sandra, en som inte låter sig bli trampad på av människor som egentligen bara är små och bittra. Enda problemet är väl att de lyckas infiltrera mina tankar även när jag är ledig...
I förrgår fick jag en välbehövlig andningspaus från eländet. Jag och Jesper gick på bio (On The Road, se den!) och mötte sedan upp Ida och Jonathan för ett restaurangbesök på Varda. Det blev den finaste kvällen på mycket länge och jag är så glad att jag har dem. Människor som får mitt fladderhjärta att slå några extra slag, som får mig att glömma allt tråkigt, om så bara för en kväll. Det är värdefullt, och jag hoppas att de vet om det.
Inatt går jag tillbaka, med en viss panikkänsla i bröstet, men med det där berömda tunnelljuset i blicken. Jag ska klara det här nu. Jag ska.
Jag vet, det börjar bli tjatigt men JAG VET VERKLIGEN INTE HUR JAG SKA KLARA AV DET HÄR! Jag börjar förlika mig med jobbet som sådant, det är bara att close your eyes and think of England, tänka på att det blir kul när lönen kommer. Men det jag inte kan förlika mig med, är arbetskamraterna. Särskilt två av dem. Särskilt en. Som verkar ha ett exakt likadant schema som jag, och därför slipper jag den aldrig. Den här helgen ska vi jobba på samma bil, och jag känner att jag verkligen inte kan se hur jag ska klara av det, av flera olika anledningar. Jag är inte en människa som har samarbetssvårigheter, jag kan jobba med nästan vem som helst. Men den här människan... saknar motstycke, så kan vi säga. Och nej, det känns inte rätt att skriva om det här i en offentlig blogg, men jag håller på att krevera inombords och om jag inte får ventilera skiten någonstans så kommer jag att dö, ungefär så känns det.
Jag försöker känna tacksamhet över att överhuvudtaget ha ett jobb att gå till. Över att inte behöva oroa mig för ekonomin, över att få arbetslivserfarenhet och så vidare. Men är det verkligen värt det? Är det värt att ha konstant ont i magen, känna sig förnedrad och trampad på, inte kunna sova trots utmattning, att inte orka med sin egen familj? Allt detta på grund av ett jävla jobb? Jag är världens sämsta mamma och flickvän just nu, och det gör så förbannat ont i mig. De förtjänar inte det här. Fan, JAG förtjänar inte det här. (Och då är jag ändå självhatets drottning.)
Och det värsta av allt? Jag har inget val.
(Hej tidernas mest självömkande, utlämnande och hysteriska blogginlägg... Vi får se hur länge det dröjer innan du blir raderad.)
Bara för att skriva om något annat än min avskyvärda arbetsplats för en gångs skull:
- Lejonkungen 2 är en vidrig film. Gör inte samma misstag som jag - låt inte era barn se den. Risken finns att de fastnar för den, och då sitter man där och skäms och har ont i magen över att man låter barnet titta på en film med i det närmaste rasistiska värderingar. Usch.
- Stolthet är en jobbig grej, för man vet aldrig riktigt när det är läge att svälja den. Och den smakar så förbannat illa.
- Jag tycker nog att Popaganda borde kunna ta och släppa fler akter, så att jag inte behöver gå runt med känslan av att ha köpt grisen i säcken.
- Min nya dygnsrytm börjar kännas lagom vampyrlöjlig. Jag vill sova på natten och vara vaken på dagen. Hur svårt ska det behöva vara?
Efter en snabb huvudräkning kommer jag fram till 14. 14 nätter, 140 timmar kvar. Kanske är det överkomligt ändå, trots att magen skriker NEJNEJNEJ, kanske är det faktiskt så att jag kommer att skratta åt eländet den dagen då pengarna rullar in på kontot. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls spenderade hela fredagsnatten åt att paniksöka efter sistaminutenjobb på arbetsförmedlingens hemsida, istället för att sova. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls lyssnar på "kärleken väntar" enbart för att höra den trösterika raden
/du orkar ta dig igenom det här,
du räcker till så var den du är/
Eller, om inte annat, så kanske jag kan låtsas att jag tar till mig av den.
Fyra lediga nätter och även om det bara är för fyra nätter så kan jag känna mig lite som en människa igen. Jag läser, jag skriver (påbörjar ett projekt som jag lovat mig själv att slutföra. Vi kan säga att det handlar om kvantitet före kvalitet, för övnings skull), jag bakar tigerkakor med varierande resultat, jag lånar bil och kör familjen till Eskilstuna för att gå på zoo, gå på zoo, gå på zoo zoo zoo, jag sjunger för min son, jag går i förändringsfunderingar, jag får spontant systerdotterbesök, jag tacklar Vides trotsutbrott, jag försöker skaka av mig gamla hjärnspöken, jag tänker att nu nu nu ska allt bli bra, nu ska jag orka ta tag i mig själv...
Men så uppmärksammar jag det där som egentligen ligger och skaver i mig konstant.
Det är bara fyra nätter. Sedan måste jag tillbaka. Och jag vantrivs.
Efter en jobbnatt där precis allt som möjligtvis kunde gå fel gjorde det... då vill man inte komma hem till två sjuka karlar. Det vill man bara inte.
Fast egentligen handlar det nog inte om just den här natten. Livet just nu - ett jävla pussel där någon har slarvat bort för många bitar. Inget går ihop. Jag är så trött, så ledsen och så uppgiven att jag bara vill sätta mig ner i ett hörn och gråta (och jag gör det nog, alldeles för ofta). Jag fungerar inte som jag ska just nu.
Jag ska resa mig. Det gör jag alltid. Men jag kan behöva din hjälp.
Jag har inte lust med någonting längre. Det gör mig sorgsen.
-
(I mitt hjärta börjar en sorg växa sig så stark att jag inte längre vet om det är värt det. Jag behöver engagemang, något som känns. Annars får det vara. Ointresse suger bara kraft ur mig).
-
Jag måste börja träna igen. Jag var så mycket gladare när jag rörde på mig. Kroppen skiter jag i, rent ut sagt. Jag vill bara känna igen mig själv. Mitt inre. Frågan är: hur gör man? Hur orkar man? Hur hinner man?
Jag är inte en överdrivet social människa. Men jag har ett socialt arbete. Kanske det mest sociala arbete man kan tänka sig. Och jag är inte en överdrivet social människa. Logiken där.
Konsekvens: jag orkar inte vara det minsta social när jag är ledig. Blogg, twitter, instagram... inget av det känns överdrivet lockande. Jag följer er, jag läser det ni skrivit, jag tycker om det. Men min röst hörs inte i några kommentarsfält, mina egna uppdateringar är ytterst sporadiska och datorn står mer eller mindre avstängd och dammar under sängen. Jämt.
Vad jag svamlar om? Jag finns kvar - bara lite tystare än vanligt.
Om jag ändå skulle försöka köra en liten lägesrapport så skulle den se ut ungefär såhär:
- Jag har officiellt klarat alla tentor (utom den som jag klantigt nog glömde anmäla mig till) och ser tillbaka på mitt första år som sjuksköterskestudent med lite rakare rygg än jag trodde var möjligt för en sådan som jag.
- Ni skulle inte tro mig om jag berättade hur musikalisk min son är. Det KAN inte vara normalt för ett så litet barn att kunna skilja ut takter och ha i princip absolut gehör? I kombination med hans många andra små egenheter börjar jag nästan undra om det ligger någon liten Asperger eller liknande och lurar i honom. Älskade barn.
- Började läsa Gunnar Ardelius Bara Kärlek Kan Krossa Ditt Hjärta och lade ifrån mig den nästan direkt. Jag har blivit allergisk mot "fin litteratur". Vill bara fångas av handlingen, inte av innehållslösa, stilistiskt "spännande" ord och fraser. Har tröttnat på pretentioner tror jag. Sånt som ska vara vackert. Ge mig skitiga sanningar istället, tack. Sådant som talar till hjärtat - inte till hjärnans språkcentrum. (Snart ligger jag väl i en hängmatta och läser Camilla Läckberg... Gud förbjude!)
- Ikväll har vi ätit panerad rödspätta och färskpotatis. Och så fort det inte känns som om magen ska spricka längre, så dukas årets första svenska jordgubbar fram till efterrätt. Det är en sån där sak som gör mig lycklig på riktigt. God mat. Jag är en mycket mycket tjock kvinna inombords.
- Grattis Sandra, jag tror att du precis skrev det mest osammanhängande blogginlägget genom tiderna!
Idag har jag jobbat dag på larmet och övervunnit några av mina många rädslor. Att ringa folk jag inte känner samt köra nya jobb-bilen ENSAM genom en stadskärna full av studenter, PLUS parkera ovan nämnda bil i världens minsta parkeringshus, bara för att nämna ett par exempel. Låter litet, men för mig var det stort. Kände mig hög på livet och så vidare.
Kom hem och fann att Skatteverket slarvat bort min deklaration, vilket innebar att jag måste göra om skiten, inte får någon återbäring, samt måste betala 1000 kr i förseningsavgift TROTS ATT DET ÄR DERAS JÄVLA FEL, ALLTIHOP.
Det här med att tentaresultatet finns på studentportalen MEN STUDENTPORTALEN FUNGERAR INTE! De har uppenbarligen no compassion on my poor nerves, som Mrs Bennet skulle ha sagt.
-
Annars:
- Lägenheten ser ut som tredje världskriget (jag jobbar nätter, Jesper jobbar kvällar, ingen har tid eller ork att städa).
- Vide kan säga "John Lennon" och känna igen honom (utan några som helst ledande frågor från föräldrarna, bör tilläggas).
- På torsdag har jag två tentor som jag knappt börjat plugga till, (pga samma anledningar som varför lägenheten är ett slagfält).
- Jag har börjat skriva igen, för första gången på ett halvår eller så (inget publicerbart, men ändå).
- När den här veckan är slut är jag en tredjedels sjuksköterska. Ganska coolt, känner jag.
- Bara för att jag inte har några som helst bilder på datorn så får ni se hur jag ser ut när jag blir smygfotograferad (av Jenny, antar jag?) på kalas. Om inte annat så får ni ju se min fina morsdagsklänning som jag fick av Vide. I den kände jag mig som en blandning mellan någon Bollywoodskådespelare och Elizabeth Bennet och en 2010-talets 15-åring med telefonen i högsta hugg. Intressant kombination, kände jag nu.
Vi kan börja på högstadiet. Det var trots allt först där som min musiksmak började bli intressant.
För att komma till slutpoängen så måste jag dock berätta om lite halvjobbiga, självutlämnande högstadieminnen. Jag hoppas att ni står ut, för det leder slutligen mot en av mina absolut största musikupplevelser.
Högstadiet alltså. Jag var en tyst liten mus som varken hördes eller syntes. Eller jo, syntes gjorde jag nog, för jag var... inte som alla andra. Milt uttryckt. Just då märkte jag inte så mycket av det. Det faktum att jag aldrig blev tilltalad (utom ett fåtal gånger, och då var det mer något slags vi-tycker-synd-om-dig-så-nu-anstränger-vi-oss-motvilligt-och-hoppas-att-ingen-ser-oss-grej), det faktum att folk pratade om mig bakom min rygg, det faktum att jag spenderade alla raster ensam i ett fönster eller i ett hörn på skolgården... Det var ingenting jag reflekterade särskilt mycket över, introvert och disträ som jag var. Det är först på senare år som jag insett att beteendet hos de flesta av mina klasskamrater faktiskt föll in under kategorin mobbing. Det var inga doppa-huvudet-i-toaletten-historier, inga sparkar, inga glåpord, det var aldrig ens någon som retades genom att slänga min mössa i en gyttjepöl, sådär som man hör om och associerar till när man hör uttrycket. Det var en form av tyst mobbing som pågick utan att jag ens märkte av det förrän jag blev vuxen. Ganska snyggt gjort av dem, får jag ju erkänna.
Jag tror att det här var en av anledningarna till att jag började engagera mig i kyrkan (det, och det faktum att jag tyckte att en av konfirmandledarna var söt). Jag var ensam, helt enkelt. Och här kommer min poäng. I maj 2003 åkte vi nämligen på en utflykt med svenska kyrkan till Gransnäs, där det pågick något som kallades för Musikfest, kort och gott. Och där, mina vänner. Där såg jag The Ark för första gången.
Jag hade väl hört talas om dem, jag hade hört några av deras hits på radion, men jag hade aldrig fattat grejen. Inte förrän jag stod där. Det var sent på kvällen, kanske snarare mitt i natten, och jag frös som jag aldrig frusit i hela mitt liv. Jag stod långt bort från scenen och förväntade mig ingenting, jag ville bara åka hem och sova. Och så dök Ola Salo upp på scenen. Han pratade och sjöng om fantastiska saker, som slog mig rakt i hjärtat. Do do do do do what you wanna do, don't think twice, do what you have to do. Jag blev kär. Det var en förälskelse som aldrig någonsin rostar, hur många melodifestivaler eller The Voice-program Ola än medverkat i efter det. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur han förändrade mitt liv över en natt. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur jag gick genom skolkorridorerna efteråt och fann något slags tröst i att jag faktiskt inte behövde någon av de där människorna. Jag hade ju Ola. Jag hade ju Musiken.
Jag tror att jag kommit på boven i dramat när det gäller mitt (obefintliga) bloggande. Twitter och Instagram har en tendens att ta över vardagsskriverierna - det är ju så mycket enklare. Jag är en lat människa, det är väl bara så.
För att komma tillbaka till bloggen så har jag mer eller mindre bestämt mig för att lägga till en ny kategori. The Soundtrack Of My Life. Delvis inspirerad av Lisa som gjorde något liknande för några veckor sedan (det har jag redan nämnt tror jag), men lite mer sporadiskt kanske. Jag tänker mig att det blir tillfällen att berätta små anekdoter ur mitt liv, samtidigt som jag får ge musiktips till er, samtidigt som jag får skriva något lite roligare än vad jag lärt mig i skolan eller ätit till frukost. OCH förhoppningsvis blir det lite roligare att blogga igen. Win-win-win-situation alltså. Om ni finns kvar. Jag hoppas att ni finns kvar.
Idag är jag sur, tjock, ful och lider av total avsaknad av pluggmotivation. Fredagens tenta kommer att gå åt helvete och jag kan inte ens säga att "Nåja, jag var i alla fall snygg". Fan.
Men det är sommar! Världen är lite vackrare än vanligt och jag tänker klamra mig fast vid det glädjeämnet tills knogarna vitnar. In your face, skitdag!
Jag är urusel på det här med bloggeriet just nu. Antagligen en kombination av för mycket att göra, för många tankar, för trött, för ledsen, för glad, för oinspirerad (ett förhatligt ord för övrigt), och... Ingen lust, kort och gott.
Egentligen vill jag inte ursäkta mig, jag har ju sagt till mig själv att det här inte är rätt plats för prestationsångest, att den här bloggen skulle vara fri från sånt. Jag skulle skriva vad jag ville och inte bry mig om hur det blev, det var det som var tanken. Att jag just nu inte har något att skriva om borde inte vara ett ångestmoment. Men ändå sitter jag här med panik, för jag inser att våren 2012 inte dokumenteras, den kommer att glömmas bort, bli ett svart hål i mitt minne. Och det ger mig en form av existentiell ångest som DEFINITIVT inte borde uppkomma ur en nedrans blogg (eller bristen därav, snarare).
Så. Nu ska jag försöka bli bättre på det här igen. I maj har jag till exempel blivit erbjuden jobb och tackat ja till att jobba i hemtjänstens nattpatrull, jag har promenerat med Vide och vinkat till diverse fåglar i en damm, jag har försökt vänja mig vid att bära läppstift (och börjar nästan lyckas, tro det eller ej), jag har glömt att anmäla mig till en tenta i kvalitativ metodteori och får således vänta tills i höst med att göra den. Jag har druckit vin med fina vänner, tittat på regnet som öst ner, jag har sovit men ändå inte känt mig utvilad, jag har på allvar börjat noja över att ha fått någon form av cancersjukdom eftersom jag mår så konstigt jämt. Jag har förundrats över vilken fantastisk son jag och Jesper lyckats skapa, jag har tittat på Mamma Mu och Kråkan sju ziljoner gånger, jag har fått ett turkosblommigt kök, lärt mig att alkohol påverkar hormonet ADH och gör att vi kissar mer (fascinerande eftersom jag alltid trott att det hade andra orsaker). Jag har varit arg och ledsen på att jag anstränger mig så mycket utan att få något för det, jag har lärt mig lyftteknik, gått upp i vikt, suttit bredvid en kräkande Jesper i en bil, blivit sjukligt nyförälskat besatt av Ola Salo (detta inkluderar både ett frenetiskt youtube-nörderi och några väldigt intensiva och högst oanständiga sexdrömmar) och haft ett fantastiskt dansögonblick med Vide som jag kommer att spara i mitt hjärta för alltid, och ikväll har jag dessutom fått en så fin förfrågan att jag började gråta. Man kan säga att bara första halvan av maj har bjudit på både högt och lågt. Förhoppningsvis kommer jag ihåg det nu också.
(visst ville ni verkligen veta allt detta? Visst visst visst?)
Idag har jag köpt tantgardiner på Coop Forum, varit på skolan och hämtat ut ett par tentor (blandade känslor men övervägande positivt ändå), hämtat Vide på förskolan (och blivit varm i hjärtat när han fick syn på mig, utbrast "mamma!" släppte allt och kom springandes mot min famn. Lilla älsklingsgubben), diskat bort ett stort diskberg, ätit skräpmat i sängen... Jag har inte ens retat mig nämnvärt på att det (som vanligt för årstiden) ska tittas på hockey kvällarna i ända.
Kan man inte gå ut och demonstrera så får man göra vad man kan hemifrån. I mitt och Vides fall innebär det att lyssna på Florence Valentin med balkongdörren öppen. Jag tror att granntanten ovanför oss är överlycklig över vårt politiska engagemang.
Eller inte.
