Tro och tvivel

Och jag gick hem efter en eftermiddag på högskolebiblioteket.
Solen i ögonen. Tro och tvivel i öronen.
(Är det bara jag som blir alldeles nipprig av den låten?)
Kanske är det bara nyhetens behag, men det var en känsla av oövervinnerlighet.
Jag är sjuksköterskestudent. Jävlar i min lilla låda, vad konstigt det känns.
Bra. Underbart, rentav. Men konstigt. 

-

Förresten har jag bildbrist på datorn, i vanlig ordning.
Men om ni vill gotta er i något riktigt groteskt så kan jag ju visa hur jag såg ut idag för ett år sedan.

Jag tappade andan när jag hittade den här bilden. Vecka 35 eller så. Hur är det möjligt? Och hur i helskotta kan hela den där klumpen komma UT därifrån? Trots att jag varit med om det och följaktligen vet att det går, så kan jag inte för mitt liv förstå. Det är faktiskt, utan tvekan, det coolaste som finns.

Det är visst nån som är tillbaka

Pssst!
Idag var en mycket bättre dag.
Inte för att gårdagen var dålig, som sagt.
Men idag var en mycket bättre dag.

Jag snyter fortfarande ut all hjärnsubstans och
hostar ur mig inälvorna
(ursäkta äcklet)
men idag var ändå en bra dag.

Jag tror stenhårt på detta.

Det var dagens lägesrapport.
Nu ska jag sova.

Lagen om alltings jävlighet

Jag skulle verkligen inte vilja kalla första skoldagen för ett fiasko. Tvärtom var det ganska roligt och jag längtar efter att allt ska sätta igång på riktigt. Och lyssna här, lyssna här: Jag försökte prata med folk, jag gick runt med en vit namnsjal i håret och övade på att niga fint OCH jag pussade någons lilltå = pluspoäng till mig.

Men är det inte Murphys jävla lag att jag ska bli totaldäckad i årets helvetesförkylning samma dag som det är meningen att jag ska knyta kontakter inför de kommande tre åren som sjuksköterskestudent? Jag hade ju bestämt mig. Den här gången skulle jag tamejtusan vara med på alla halvlöjliga nollningsaktiviteter, dels för att utmana mig själv och min sociala fobi, och dels för att jag skulle släppa alla jävla pretentioner vad gäller sådant. (För jo, de finns där. Mot min vilja, kan tilläggas. Jag vill inte vara en tråkmåns med en pinne uppstucken därbak. Vill inte!) Men nej. Jag kom hem klockan 16 och var så paj i hela kroppen att jag lade mig och halvdog tillsammans med min lika halvdöda son. (Hej sjukstuga!) Samma son som, för övrigt, åt upp nollningsschemat. Visst tror man inte att det är sant? Det är helt enkelt inte meningen att jag ska vara socialt aktiv.

Jag hoppas på en friskare dag imorgon helt enkelt.
(Och på att alla inte redan har bildat sina gäng ikväll så att jag blir ensam i tre år framöver. Fan.)

School bag in hand, she leaves home in the early morning

Imorgon börjar jag skolan igen. Känner mig nervös så in i bängen. Fast mest känns det bra. Hursom, jag insåg att en ny skolstart kräver en ny skolväska. Så nu har jag klickat hem den här sedan länge efterlängtade saken:

Sedan jag var sisådär 13 år har jag velat ha den.
10 år.

Inte helt vettigt egentligen.

Nyp inte armen, ta mig inte härifrån



Popaganda alltså.

Fint som attan.

(Jag hade tänkt skriva en lång berättelse, men så tänkte jag att... nej. Det blev ovanligt många bilder istället. Mest på sällskapet i och för sig. Men ändå.)

Livets ironi, hallonsmoothie och festivalplaner

På tal om att livet har en tendens att skratta mig rakt i ansiktet:
Idag fick Vide en förskoleplats till oktober. Men inte på den förskolan vi var på igår.

Jag är besviken. Och det stör mig, för jag vill vara GLAD för att det faktiskt har ordnat sig med barnomsorg, från exakt det datumet vi ville. Det är ju helt suveränt egentligen. Och egentligen är nog det här stället precis lika bra. Men det känns... jobbigt. Jag blev verkligen förälskad i Vildmarken igår. Började hoppas alldeles för mycket... Men äsch. I'll get over it. Nu ska jag vara glad över att det har ordnat sig istället. Sådetså.

-

Men en bra sak på riktigt:
Idag har jag träffat söta Åsa från vår föräldragrupp. Vi fikade (hallonsmoothie!) och tiden bara flög iväg, så trevligt var det. Olyckligtvis (för mig) bor hon och hennes familj i USA nu i några månader framöver. Men när de kommer hem hoppas jag att vi kan ses lite mer och att Vide och Ella får chansen att bekanta sig med varandra - det skiljer bara 4 dagar mellan dem!

-

(Och imorgon åker vi till Stockholm! ARCADE FIRE! Serenades. Säkert. Henrik Berggren. Those Dancing Days. Och en massa annat fint. Vet ni när jag var på festival senast? Arvika08. Det är på tok för längesedan.)

Birds

Nu har vi besökt en förskola som f.ö.r.h.o.p.p.n.i.n.g.s.v.i.s. blir Vides förskola i oktober. Det verkade så otroligt underbart. Utomhuspedagogik som profilering, rymliga lokaler, fin personal. Jag blir lite sjuk av att hoppas såhär förtvivlat. Besvikelsen kommer att bli enorm om vi inte får platsen. Enorm.

-

(För övrigt har Serenades släppt sitt debutalbum idag och det är helt fenomenalt. Nu ser jag verkligen fram emot att se dem på Popaganda i helgen. Är det någon mer som ska dit förresten?)

Is your IQ higher than your neighbours?

Ibland känner jag mig verkligen som någon form av seriefigur.

1. Jag skulle ta en promenad ner till stan för att uträtta ett litet ärende. Halvvägs dit öppnade sig himlen och där gick jag, modell Dränkt Katt (eftersom jag fortfarande inte äger något paraply) och skämdes litegrann inför alla Hej-Jag-Har-Alltid-Ett-Paraply-I-Väskan-Och-Mitt-Hår-Är-Således-Alltid-Perfekt-Även-Om-Det-Regnar -människor.
2. På vägen hem kör en bil förbi i rasande fart. Need I say more? De ytterst få fläckarna på min kropp som dittills INTE var genomdränkta av vatten, blev det definitivt då. På bästa Bridget Jones-manér.
3. Lite senare, när jag äntligen fått upp värmen igen efter den regniga promenaden, anmälde jag mig som frivillig att gå till affären och handla lite matprylar. Jag lägger upp alla varor på bandet, kassagubben säger att "det blev 44 kronor" och DÄR märker jag att min klant till sambo vid något tillfälle har tagit pengarna ur min plånbok, antagligen i samband med en snilleblixt som inkluderade att han skulle ha gått till affären själv. Jag fick alltså springa hem, hämta pengarna, springa tillbaka och under rodnande former stamma fram något till kassagubben om hur ledsen jag var över det lilla missödet.

Lagom kul sådär.

-

Tur att jag har en sån här liten tiger att pussa på när livet skrattar mig rakt i ansiktet.

Chasing cars

Jag stör mig på folk i allmänhet och folk som kör bil i synnerhet. Varförvarförvarför har ni så fruktansvärt bråttom? Varförvarförvarför måste ni göra helt sinnessjuka omkörningar trots att en annan kör helt enligt hastighetsbestämmelserna? Okej om jag hade kört i 70 på en 90-väg, då kan jag förstå om ni tycker att det går lite långsamt. Men när jag snarare kör i 92 på samma 90-väg? Varför? Vad är det som är så viktigt att hinna fram till, så viktigt att ni måste ta de enorma riskerna ni tar vid en olämplig omkörning?

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det sitter faktiskt människor i bilarna ni kör om och i bilarna ni möter. Det är inte bara plåtburkar på hjul. I vår bil satt min 10 månader gamla son och skrattade åt sin pappas tokigheter i baksätet, när någon tyckte att det var en bra idé att göra en omkörning. En sådan galen omkörning att jag var tvungen att bromsa för att det inte skulle bli en seriekrock med mötande trafik. Jag blir kallsvettig av att tänka på att min son hade kunnat sluta skratta där och då.

Jag kanske är lite präktig av mig. Fröken Jag-Håller-Minsann-Alltid-På-Hastighetsbestämmelserna. Men det gör jag inte enbart för att slippa böter - jag gör det också för att jag aldrig skulle kunna överleva att ha ett dött barn på mitt samvete. Så... Hur tänker ni? Vad är det som är så viktigt att hinna fram till?

-

Hursomhelst. Norrköping var fint men kaotiskt och jag hann inte hälften av allt jag ville hinna med. Men jag fick i alla fall umgås med fina familjen, och det var ju faktiskt det viktigaste.

Vide med sin morfar.

Vide på promenad med mormor och morfar.



Nu: sen middag, Grey's anatomy, lite godis och sedan välbehövlig sömn. Finfint.

I was definitely made for these times

Förlåt om jag upprepar mig. Men de här människorna är kanske de finaste, sötaste och mest jordnära människor jag vet, så det tål helt enkelt att upprepas.

Igår spenderade vi dagen hos Madeleine, Christoffer och Frank, och det var en av de där dagarna som man aldrig vill ska ta slut. Vi gjorde egentligen inget särskilt, men kanske var det precis det som var så underbart. Vi pratade och åt god mat och tittade på våra 10-månadersyrväder som lekte som små pojkar och förfasade oss över Teletubbiesarna på tvn. En perfekt dag helt enkelt.

Det gör ganska ont i mitt hjärta att vi inte kan träffas oftare än vi gör.

Vackraste Madeleine och en ljuvlig liten Frank.

Vide ville göra Christoffer sällskap i köket.

Det är inte helt lätt att få två små yrväder på bild samtidigt...

Jag längtar redan tills nästa gång.

-

(Och TACK till finaste Emeli som redde ut det här med bildstorlekarna.)

The last of the English roses

Största nackdelen med den här bloggen är att bilderna blir så små. Det är väl lätt ordnat, säger ni då. Bara att göra bloggen lite bredare. Men jag vill inte ha den bredare än såhär. Däremot önskar jag att jag kunde använda hela det utrymmet som faktiskt finns. Jag vill inte ha förinställda bildstorlekar, jag vill kunna välja själv exakt vilken storlek bilderna ska ha. Så, det var dagens irritationsmoment.

Observera att Vide har Cheap Monday-jeans på sig. Mammas pojke!

Oh well. Idag ska jag i alla fall ta hand om den där förbannade disken (någon måtta får det ju vara på latmaskeriet) och imorgon åker vi till Stockholm och hälsar på finaste Madeleine, Christoffer och Frank. Jag längtar halvt ihjäl mig! Nu har det ju gått alldeles för lång tid igen...

I'm the kind that sees sun and brings an umbrella

Jag och min hypokondri alltså. Här har jag gått i en vecka och haft dödsångest för att jag varit övertygad om att jag har cancer i de nedre regionerna (som vi så fint kan kalla det eftersom det här är en offentlig blogg och det finns gränser för vad man får skriva här tydligen) och LÄTTNADEN som infann sig när jag fick förklarat för mig att jag inte alls har cancer utan en helt vanlig... Det behöver vi inte gå in på. Men den känslan. Åh.

Och så blev jag lite sur. En veckas dödsångest. Varför gör jag alltid såhär mot mig själv? Varför antar jag alltid att det värsta har drabbat mig? Tänk vad mycket lidande jag skulle kunna slippa om jag bara kunde sluta måla fan på väggen hela tiden. Nu slutar jag med det. Sådetså.

-

Nu tänker jag strunta i det enorma diskberget ute i köket och läsa en bok istället. Den här måndagen blev visst väldigt fin till slut...

När det äntligen är över

Nu. Nu äntligen är Jespers sommarvikariat över. Vi överlevde monsterhelgen. Det kan jag ärligt säga att jag inte vågade hoppas på imorse. Dagen har präglats av tandbesvär för Vides del och magbesvär för min egen del. Inte världens bästa kombination direkt, men nu känns det bättre.

Veckan som kommer ska ägnas åt bland annat en liten stockholmsvisit och en norrköpingshelg, och det ska bli alldeles fantastiskt. Men framförallt ser jag fram emot att få umgås ordentligt med min älskade utan att någon av oss (eller båda, rättare sagt) är konstant dödströtta. Jag har glömt litegrann hur det känns.

Kakbak, Bridget Jones och lite gnäll

It's a truth universally acknowledged, that when one part of your life starts going okay, another falls spectacularly to pieces.

/Helen Fielding, Bridget Jones's Diary

Ehm. 

Inte så att jag egentligen vill klaga, men jag orkar inte att min kropp alltid ska ställa till med en massa tokigheter. Nu är det med största sannolikhet ingen fara, det är antagligen lite kvarglömda mammahormoner som spökar, men faktum kvarstår att jag måste ringa diverse samtal och uppsöka läkare, och det tar på mina obefintliga krafter. Grrr.

-

Men en trevlig sak: idag fick jag tummen ur och bestämde mig för att baka. Ni som följt min blogg ett tag vet väl hur motvillig jag är till den sortens hushållsarbete - det blir kladdigt, stökigt och jobbigt och resultatet blir aldrig som jag tänkt mig eftersom jag är värdelös i köket - MEN jag gjorde det. Och det blev häpnadsväckande gott. American chocolate chip cookies. Helt klart värt att bli lite tjock för.

Close your eyes and think of England

Jag är lite avundsjuk på Den Unge Herrns förmåga att somna hur som helst.

-

Annars:

- har jag blivit förälskad i Sedative med Babyshambles.

- läser jag John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna och slås återigen av hur jag beundrar den människans språk. Det är egentligen inget speciellt, och ändå är det precis vad det är. Speciellt.

- funderar jag över hur det kan komma sig att engelsmännen är så mycket mer benägna att göra uppror än vi. Tycker att det är lite småsorgligt. Inte för att jag vill ha en massa upplopp här, absolut inte. Men är det inte lite tragiskt att vi svenskar är så förbaskat nöjda att vi inte ens förstår när det faktiskt är dags att säga ifrån, för vårt eget bästa?

- gråter jag en liten skvätt över att Lars Ohly avgår som partiledare.

- letar jag efter nappar hela dagarna.

- hittar jag plötsligt nappar i våra skor och skrattar lite över det oförutsägbara i att ha ett barn som plötsligt går för egen maskin.

- beundrar jag min sons enorma viljestyrka och undrar vem han egentligen fått den ifrån...

- tänker jag att det här med bloggeriet var bättre förr. Men skam den som ger sig!

Tystnad, tunnel, avfart

Jag är alldeles för harig för att köra bil i monstruösa regnoväder. När vindrutetorkarna inte hänger med och vägen är alldeles översvämmad och jag inte ser ett jota - då blir jag rädd på riktigt.

Idag var första gången jag körde bil ensam med Vide i baksätet. Han var väldigt duktig större delen av tiden, men på hemvägen blev jag tvungen att skriksjunga Sjörövarfabbe för att han skulle fortsätta i samma lugna anda. Jag kände mig verkligen som en supermorsa när jag lyckades hålla koll på vägen genom regnovädret, hålla alla trafikregler i huvudet samtidigt som jag kom ihåg alla sjörövarverserna och alla sjösjukevändor ner i kajutan hit och dit. När jag kom hem och hade lyckats parkera bilen (som jag för övrigt backade in, Jonathan) var jag överlycklig över att inte ha kört ihjäl någon idag heller.

Alla dansar och jag tänker: är du också själv? Var är du ikväll?

Nej. Ibland blir mina känslor och tankar okontrollerbara och hur mycket logiken längst bak i huvudet än skriker "Sandra, lägg ner, du är dum i huvudet!" så kan jag inte bete mig normalt, kan inte tänka normalt, kan inte känna normalt. När ska jag någonsin bli vuxen? När ska jag sluta vara dark and twisty? När ska jag släppa taget om krokbensläggande hjärnspöken?

Det finns ju inte ens något att obsessa över längre. Allt har löst sig, allt är precis som det ska vara. Livet är tamigtusan helt fantastiskt justprecisnu. Så varför går jag omkring med känslan av att leva men vänta på smällen?

Idiotsandra. Nu ska jag sova.

Amazing it seems

Ni vet den där känslan av att man först måste nypa sig i armen, därefter kontrollera att man verkligen läst rätt, bara för att slutligen skrika på sambon så att han får komma och även han kontrollera att man läst rätt?

Den känslan.

JAG FÅR CSN I HÖST!
Jag kan inte riktigt tro på det.
Ekonomisk ångest is no more.

(Jag förstår verkligen inte hur det gått till dock. Mina studieresultat från sista terminen på textdesign var ju inget att hänga i julgranen precis, och resultaten från sommarkurserna har inte registrerats än. Men uppenbarligen kan CSN vara lika snälla som de kan vara jävliga. Jag tackar och tar emot och konstaterar att jag aldrig mer ska sabba ett enda högskolepoäng hädanefter.)

We're both looking for a saviour tonight

Och så blev det fredag igen. Vi har haft en fantastiskt fin dag. Innan Jesper gick till jobbet tog vi en solskenspromenad, köpte med oss mat från Subway och åt den i en park, fyndade sandaler till Vide på Myrorna, tog upp honom ur vagnen för att han skulle få prova dem (men han satte sig bara ner på asfalten. Knäppa barn.) och på hemvägen kom vi på att vi hade glömt bort vårt huvudsyfte med promenaden: att köpa glass. Det har fortfarande inte blivit någon uteglass den här sommaren och jag misstänker att det inte kommer att hinna bli någon heller, virriga som vi är. Men det gör inte så mycket ändå.

Vides första sandaler. När sjutton blev han såhär stor?

Nu sjunger jag och barnet lite hjärndöda barnvisor (eller, det är mest jag som sjunger Vipp-på-rumpan-affär och Jag heter Karl-Oskar, i kärret jag bor. Vide bidrar litegrann med att lägga sin hand i min i slutet på I ett hus vid skogens slut. Charmigt som tusan!) och väntar otåligt på att pappan i huset ska komma hem så att vi kan ägna oss åt det där förhatliga fredagsmyset. Inte så jävla rock'n roll, men jag gillar det.

Har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på? Är det verkligen du?

Ett ögonblick av svaghet, ett ögonblick av tvivel. Klarar jag att sätta mig i skolbänken igen? Klarar jag att balansera en tuff högskoleutbildning plus påbyggnadsutbildning plus familj? Har jag självdisciplin nog? Ska verkligen en människa med lite lätt social fobi arbeta med andra människor?

Men så några löjligt värmande rader från en stad som är hemma:
"Om någon kan klara det här så är det du. För att du kan göra allt. Du är smart, kärleksfull, ambitiös, tillgiven, envis, rättvis, vacker, vänlig och helt, HELT jävla oövervinnerlig!"

Och då insåg jag två saker.
1. Varför tvivlar jag? Det här är ju min dröm. Klart som fan att jag fixar det!
2. Jag är trött på att ha vänner på distans. Är det inte Spanien så är det min hemstad. Varför kan inte alla vara där jag är? Hela tiden? Jag tycker vi kör på det. Alla flyttar hit! Bra!

Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras?

Jaha. Då var guldperioden över. Bebishumöret verkar vara ännu mer svängigt och oförutsägbart än mitt, och det säger en hel del... Pjuh! Dagar som denna, när det varit konstant skrikfest från morgon till kväll, då vill jag verkligen bara säga upp mig från föräldraskapet. Ett litet tag i alla fall. (Jag försöker febrilt intala mig själv att det inte är så hemskt, att alla föräldrar tänker såhär någon gång ibland, att jag inte är en dålig mamma och så vidare och så vidare. Det går... sådär.)

-

Gårdagen var i alla fall himla fin. Tacokväll helt enligt tradition. Typ.

Det var så himla gott och fint. När jag tittade igenom kameran idag blev jag alldeles full i skratt. Mina vänner är finast och knäppast i världen och jag älskar dem för det. <3

One day more

1 augusti. Ungefär såhär:

¤ Jag blev ensam för en stund. Fann plötsligt mig själv sittande i soffan med Les Misérables i högtalarna för första gången sedan högstadiet eller så. Slutsats: jag bör inte lämnas ensam.
¤ Ikväll kommer Ida & Jonathan hit och vi ska äta tacos bland annat. Jag älskar att ordningen är återställd.
¤ Jag har nätstrumpbyxor på mig. Känner mig som en julskinka.
¤ Det här med att boka en tvättid klockan 07 på morgonen var visserligen en riktig pain när jag vaknade, men jag har fått ovanligt mycket gjort idag, så det var nog en helt okej idé trots allt.
¤ Jag har kronisk bild-brist på datorn. Då går det såhär. Tyvärr.