Nej. Ibland blir mina känslor och tankar okontrollerbara och hur mycket logiken längst bak i huvudet än skriker "Sandra, lägg ner, du är dum i huvudet!" så kan jag inte bete mig normalt, kan inte tänka normalt, kan inte känna normalt. När ska jag någonsin bli vuxen? När ska jag sluta vara dark and twisty? När ska jag släppa taget om krokbensläggande hjärnspöken?
Det finns ju inte ens något att obsessa över längre. Allt har löst sig, allt är precis som det ska vara. Livet är tamigtusan helt fantastiskt justprecisnu. Så varför går jag omkring med känslan av att leva men vänta på smällen?
Idiotsandra. Nu ska jag sova.
1 kommentar:
Normal, vem är normal egentligen? Man ska vara lite knäpp säger jag!
Vi har en sittvagn som vi har en hårdlift i. Det går ju att fälla upp sittvagnen, så jag ska nog testa att fälla upp den en aning med hårdliften i. Också ska jag ta med bärsjalen när jag går på långpromenader, för det var verkligen inte kul igår. Så fort jag la ner henne i vagnen skrek hon så hon knappt kunde andas. Uh...
Skicka en kommentar