Then we tried to name our babies but we forgot all the names we used to know

Vet ni? Jag är så kär i min nya iphone att jag nästan överväger att ge den ett namn, ungefär som i ettan på gymnasiet när jag prompt skulle döpa alla mina käraste ägodelar (gitarren Sigurd, halsduken Iris, elefanten Ernst-Hugo och så vidare, jag tror att ni förstår konceptet). Men så känner jag att... nej. Någon måtta får det faktiskt vara. Om två veckor ska jag trots allt föreställa 24 år. Vem går omkring och ger sina (icke-levande) ägodelar namn vid 24 års ålder?

Skämt åsido. Jag är faktiskt sjukt överraskad över hur förtjust jag blev i den lilla prylen. Den största nackdelen är väl att den redan (trots att jag bara haft den i min ägo i sisådär 6 timmar) har stulit lite för mycket tid ifrån mig, tid som jag egentligen borde använt till att plugga inför två (!) tentor den kommande månaden. Men äsch. Det hinns nog med, det också.

-

(Efter dagens föreläsning kommer jag för övrigt aldrig mer att kunna äta på en buffé. Bara för att alla ville veta.)

Vem vill ha stolthet när man kan få det man vill ha?

Idag gjorde jag det. Jag följde strömmen och beställde en iPhone.
Jag känner mig lycklig. Och lite smutsig. Men mest lycklig. 

Där livet är utan refränger känner jag igen mig

Jag och livet har inte riktigt varit sams de senaste veckorna. Jag har varit konstant låg sedan den där misslyckade tentan ungefär, och tyckt att skolan och januari och livet i största allmänhet har varit ungefär hur tråkigt som helst. På extra dåligt humör var jag igår när jag skulle göra cellprovskontroll och lite annat gyn-tjafs och fick fläka upp benen för en människa som inte ens var min barnmorska. Jag var måttligt road.

Men! Idag gick startskottet för nya kursen - medicinsk mikrobiologi och vårdhygien - och plötsligt känns precis allting roligt igen. Det här är verkligen en kurs där jag känner att jag vill lära mig allt allt allt och helst på direkten. Och av någon underlig anledning känns även livet i övrigt som en trevlig grej helt plötsligt. Tänka sig!

Mina händer är tomma

Ryggläge i oktobergräs
Stjärnor i blicken, prassellöv mellan fingrarna
och i Orions bälte såg jag dina tårar

De dansade en vemodsvals, din andedräkt och min
Vi låg tysta, prassellöv mellan fingrarna
Begrundade vårt öde

Ingen rök utan eld
Men det var längesedan du brann, jag brinner för två
(måste jag brinna för två?)

Tystnad i oktobergräs, det
skaver mot ryggraden
Du spenderar så mycket tid med att slipa vapen
Har det någonsin slagit dig att
kriget startade i ditt huvud?

(Mina händer är
tomma)

Vårt krig blev ett axiom, en självklarhet
kanske är vi som vemodsdansarna
(din andedräkt och min)
- drabbas samman bara för att lösas upp

Men vi var åtminstone vackra
så länge vi varade

(S. Stendahl, oktober2011)

Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Åh, nu känner jag mig sådär hoppfull.
Markus Krunegård, ni vet väl hur mycket jag älskar den mannen. Men hans sologrejer har aldrig riktigt fallit mig på läppen till 100%. Laakso och Serenades tillhör mina absoluta favoriter, säkert topp5. Men soloprojektet har hittills mest bara gjort mig besviken för att jag vetat att han kan bättre än så. Dock: nya låten Everybody hurts som spelades på p3guld-galan igår är något av en fullträff! Känns lite mer som en fusion av Laakso och Serenades än som något av det han gjort själv tidigare. Tycker jag. (Viktigt tillägg... Diplomatiskt och bra).

Det gör mig glad. Det får mig att toklängta tills nya albumet kommer i mars.

-

Ikväll blir det mungbönschiligryta/soppa (märkligt men gott) och den här listan. Fint ska det vara!

Det är ett stort liv

Jag måste bara berätta att jag och Vide har haft en helt fantastisk kväll tillsammans. Efter veckor av extremt påfrestande trotsfasoner från den unge herrns sida, var jag inte överdrivet pepp på att vara ensam förälder just ikväll - särskilt inte med tanke på att jag låg och huttrade i något slags febertillstånd strax innan Jesper gav sig iväg till jobbet. Men istället blev det en av de där dagarna som kommer att leva kvar hos mig för alltid.

Vi har haft så roligt ihop. Vide har varit jättemysig, vi har sjungit och kramats och tittat på Kalle och chokladfabriken. Jag dog Stora Sötdöden flera gånger när han först låtsades att han satte en fluga på min näsa, för att därefter klappa mig fint över håret (vanligtvis brukar de där hårklapparna snarare vara nu-drar-jag-mamma-i-håret-så-hårt-jag-kan, så det var definitivt en förbättring). Han lät mig till och med klä på honom pyjamas utan att det blev en brottningsmatch (tro mig, det är sensationellt). När det var läggdags somnade han utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip. När Jesper kom hem ikväll hittade han en helt annan flickvän än den han lämnat hemma på eftermiddagen. Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...

Det är sådana här dagar som gör föräldraskapet så himla fantastiskt. En enda kväll som denna kan verkligen väga upp flera veckor av trots. Och nu blev det en hel uppsats om att jag haft en fin kväll med min son - hur sorgligt låter det inte? Men det är så lätt att glömma bort sådana här vardagsguldkorn, så lätt att låta livet gröta ihop sig till en enda stor sörja av slentrian. Så lätt att glömma bort att det som verkligen betyder något - det finns här hela tiden. Och det är sådan där sak som jag verkligen inte vill glömma.

Men då ser jag i min älskades öga en skönhet större än allting som jag vet

Nog kan väl de flesta av oss enas om att det inte finns sådär överdrivet många saker som är sötare än en ettåring som tultar omkring i en alldeles för stor overall och bollmössa?

-

Idag har vi haft en riktig familjedag. Vide var inte på förskolan, jag var inte på högskolan och Jesper jobbade inte. Det kändes alldeles för länge sedan sist. Fler sådana dagar, tack! Vi har lekt utomhus, tittat på Musses Klubbhus (ny TV-favorit) och haft det allmänt mysigt. Precis vad depp-Sandra behövde tror jag!

I'm ready to be heartbroken, 'cause I can't see further than my own nose at this moment

Lördagen i Norrköping var riktigt fin, om än lite för kort. Jag och de här fina tokarna hann med en snabbvisit hos familjen, en solskenspromenad genom mitt älskade industrilandskap och slutligen en varsin falafelbaguette på Världens Bar innan det var dags att åka tillbaka till Västerås igen. Nästa gång ska jag stanna längre...

-

Annars var helgen inte någon höjdare direkt. Söndagspsykbryt, förkylningssymptom och dåliga tankar om mig och mitt föräldraskap. Slutligen fick jag en saftig fläskläpp av Vide. Rätt åt mig! Kanske var det en käftsmäll jag behövde för att - så att säga - vakna och lukta på kaffet. Jag gör så gott jag kan liksom, mer kan ingen göra. Och jag menar, att Vide just nu har sin värsta trotsperiod någonsin och dessutom föredrar sin pappa framför mig - det har ju knappast med mig eller mitt föräldraskap att göra. Det är bara en del i utvecklingen. Jag måste sluta ta precis allting personligt. Jag är en ganska bra mamma, trots allt. (Hej äckelpepp!)

13

Det är fredagen den trettonde, barnet hade skrikmaraton från 21-02 inatt och SJÄLVKLART gick tentan käpprätt åt skogen. Men jag har bara mig själv att skylla. Jag har legat på världens sämsta frekvens den senaste veckan (The Secret-dravlet igen, förlåt, men jag tror på det) och det kunde helt enkelt inte sluta på något annat sätt.

Menmen. Jag laddar för omtenta och äter pizza och choklad, för det är sådant man ska göra när man bryter ihop. Imorgon åker vi till Norrköping över dagen och jag ska äntligen få visa mina fina vänner vart jag kommer ifrån. Det ska bli så fint. Nu väntar ljusare tider!

Saker jag vill göra under 2012

Av princip så avlägger jag som sagt inga nyårslöften. De är ju så svåra att hålla. Men det behöver ju inte betyda att man inte kan ha mål och drömmar. Jag blev lite inspirerad när jag ramlade över en liknande lista (i en blogg som jag dessvärre inte minns nu) och bestämde mig för att göra en egen. 

Så - de här sakerna vill jag göra under 2012:

Lära mig spela gitarr ordentligt. Promenera barfota. Pussas mera. Åka ut i skogen och fiska och sitta framför en lägereld en hel natt. Bli bättre på att sopsortera. Spara pengar. Besöka Liverpool. Sluta nervösprata. Ha färgglada kläder. Sluta vara rörig. Få Vide att tycka att det är jätteroligt att klä på sig kläder. Skriva minst fem noveller som är bra. Räta på ryggen. Springa fem kilometer utan att dö. Besöka Kolmårdens djurpark med Vide. Skriva en låt. Engagera mig politiskt. Bli mindre lat. Få ett extrajobb. Fixa i ordning balkongen. Vistas på balkongen. Äta mera vegetariskt. Göra minst tre saker som jag egentligen inte vågar. Ligga i gräset och titta på molnformationer. Åka till Norrland och se midnattssol. Spendera mera tid utomhus. Sluta vara rädd för människor. Lära mig att laga mat. Göra snöänglar. Känna att jag duger.

Bland lungalveoler och djungelvrål

Vet ni? Det är bara fem dagar kvar tills jag ska skriva en tenta som med 99% säkerhet kommer att bli min första underkända. Jag tror inte att jag kommer att kunna tänka på så mycket annat innan det är över, och handen på hjärtat nu - visst finns det roligare saker att läsa om än sena kvällar på högskolan och hälsovådliga överintag av djungelvrål och njurfunktioner och sjuhundrafemtioelva latinska namn på kroppens alla blodkärl?

Följaktligen gör vi som sist: en liten bloggpaus tills jag är mig själv igen. (Med reservation för att jag eventuellt ändrar mig och bara måste tänka på något annat en stund. Men det märker ni nog.)

Hjärta

- Det är en ytterst tveksam idé att skjuta upp största delen av tentapluggandet till sista veckan. Ytterst tveksam idé. (För att inte säga idiotisk.)

- Hjärtat och cirkulationssystemet är dock vansinnigt intressant och får mig att tvivla på att någonting här i världen har kommit till av en slump.

- Jag sitter i en datorsal och blir raggad på av en afrikan som tror att jag pluggar till läkare. Stackars liten. Det går inget vidare bra för honom.

- Purkinjefiber ger mig bara associationer som purjolök, gurka, purken och feber i någon slags salig blandning. Det går visst inget vidare bra för mig heller.

- Det skulle för övrigt också kunna vara en ytterst tveksam idé att bjuda hem vänner på tacomiddag med tillhörande rödvin och andra trevligheter mitt i tentapluggveckan. Men vet ni? Jag tror att det är sådana saker som håller mig ovanför ytan när allt annat känns hopplöst. Så det var nog mest en ytterst tveksam idé att kalla det en ytterst tveksam idé. Sådetså.

Och jag flög för nära solen, du blev mitt favorittidsfördriv

Eldkvarn - Konfettiregn.

Jag kommer nog aldrig sluta tjata om hur fantastisk den låten är. Från allra första gången jag hörde den visste jag att den var något särskilt (jag tror inte ens att jag behövde höra mer än sisådär två rader för att veta att den handlade om mig, eller om oss rättare sagt). Men det är ju faktiskt inte enbart på det personliga planet som låten är helt magnifik. Texten! Känslan! Oemotståndligt.  Jag lyssnar på den om och om igen på vägen till och från skolan nuförtiden. Bara för att alla ville veta.

Annars? Jag kan fortfarande ingenting om respirationssystemet.
(Vår lägenhet är aldrig så välstädad som när jag egentligen borde plugga.)

I will not sleep until my pencils lie in a straight line

Ungefär vid midnatt, precis innan jag hade tänkt gå och sova, fick jag för mig att jag skulle ändra bloggdesign. Smart drag där... Hursomhelst, det blev egentligen bara en ny header och lite andra färger, så det tog lyckligtvis inte överdrivet lång stund. Men den lilla stunden av utebliven sömn räckte tyvärr för att jag skulle sitta och gäspa mig igenom föreläsningen om homeostas. Jag är en dålig student...

Oh well. Bloggen blev i alla fall lite ljusare. Alltid något!

Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen

Det är nytt år och jag begraver mig i tentaplugg. Idag har jag gottat ner mig i det här med hjärnan och nervsystemet i ett ganska stort antal timmar - frågan är väl egentligen om jag verkligen lärt mig något. Det visar sig snart. Jag har svårt att fokusera för tillfället, trots att allt är så sjukt intressant. Jag kommer på mig själv med att gå runt med något slags det-löser-sig-mentalitet och det gör mig lite rädd. Jag vet att jag inte kommer att klara den här kursen om jag inte börjar plugga ungefär dygnet runt från och med NU, för så mastig är den. Så sjukt mycket är det jag måste kunna. Men hur gör man när hjärnan bara vill irra vidare till andra (högst icke-skolrelaterade) grejer?

Jag bara undrar.