måndag 16 april 2012

En dimmig himmelsdröm


Det finns få saker som berört mig så starkt som föreställningen gjorde igår. Jag skulle vilja skriva spaltmetrar om ljussättningen, gitarriffen, koreografin, MUSIKEN, gåshuden, dethärfårintetaslut-tankarna och Ola, herregud, Ola. Ansiktsuttrycken, falsettrösten, Judaskyssen och törnekronan. Hur jag satt där på femte bänkraden, tog mitt 14-åriga jag i handen och deklarerade för henne att Ola Salo-förälskelsen har återuppstått, 10 år senare. (I en något mindre hysterisk version, möjligtvis).

Men ord kan ju aldrig göra upplevelsen rättvisa.

Fem plus. Helt klart. Eller tio. Eller sjuhundrafemtioelva.

5 kommentarer:

Lisa sa...

Fint med såna där wow/ryspåarmarna-upplevelser. Man kan leva så himla länge på en sån känsla.

Catharina sa...

Mina föräldrar ska se den i höst. Är så galet avundsjuk.

Fifi sa...

Åh, jag hade velat se den!

En gång när jag gick på gymnasiet åkte Ola Salo samma buss som jag. Dvs en buss som gick från Jönköping och ut på landet. Först kände jag inte igen honom, stod bara och stirrade på denna sällsynt vackra människa.

yanmaneee sa...

nike air max 97
kd 11 shoes
nike max
nike air max 2018
nike react
yeezys
supreme clothing
paul george shoes
birkin bag
air max 97

sheyne sa...

w2g83j7t06 g8a55w4j36 t2y66e5j09 j2q84n9u79 y5z67j0x61 i7k23k1o10