You didn't let me down, I've been a fool, feel like a clown

Ibland känns det bara så himla tråkigt, allting. En tenta som bara MÅSTE ha gått åt skogen, en helg som blev ett mindre helvete (bortsett från finbesök från huvudstaden och ett gäng goda men groteskt fula jitterbuggkakor då), en unge som hamnat i trotsåldern och som kastar hårda leksaker på sin stackars manma, och så en måndag som börjar med att jag sitter som ett fån på en föreläsning om läkemedelsberäkning och inser att jag är en komplett idiot som inte kan hänga med i enkel matematik bara för att min idiothjärna stänger av sig själv så fort det handlar om siffror...

Jag börjar bli ganska trött på den här skithösten redan nu.

En torsdag.

Ikväll lyckades jag med konststycket att få barnet att somna direkt, utan bråk. Detta är något som inte hänt på... ja. Länge. Känner mig som värsta supermorsan nu.

Imorgon är det seminarium som jag glömt att förbereda mig inför, tillsammans med en seminariegrupp som antagligen hatar mig litegrann för att... jag lyckas alltid göra mig osams med seminariegrupper helt enkelt.

Tjoho!

Steget

För dig finns jag
Finns du för mig?
Finns jag för dig?
För mig finns du

Gud, är det sant?

Det här är möjligtvis den bästa text jag hört på länge.
Det är svårt, det här med religion. Jag brukar säga som Ola Salo, att jag är djupt troende, men jag betvivlar att det finns någon annan som har exakt samma tro som jag själv. Religion som organisation har jag väldigt svårt för. Jag anser att de missuppfattat vad Gud är, och dessutom  använder Gud som någon slags ursäkt för att utöva makt och styra människor. Den här låten tar upp mycket av det. Läs och begrunda, och lyssna gärna på låten också. Mikael Wiehe, mina vänner. En mycket intelligent man.

Gud, är det sant som dom säger
Att du har ett väldigt bry
Både med killar och tjejer
Och vad dom har för frisyr
Och vad dom har för sorts kläder
Och hur dom älskar varann
Och vad dom dricker och äter
Gud, är det verkligen sant?

Gud, är det det du har för dej
Där på din himmelska tron
Att pyssla med sjalar och slöjor
Byxor och rockar och dok
Med lockar och lustiga hattar
Och längden på skägg eller kjol
Ursäkta mej Gud om jag skrattar
Men det där verkar fan inte klokt

Isen vid polerna smälter som glass
Regnskogar bränns och huggs ner
Öknarna brer sej, tar allt mera plats
Dom utdöda djuren blir fler
Krigen blir längre, och värre än förr
De’e våldtäkter, mord och tortyr
Och där sitter Himlens Herre bestört
Och pysslar med sånt som frisyr

Fattigdom, missväxt och hunger
Malaria, cancer och HIV
Haven som stiger och länder som sjunker
Och mänskor som flyr för sitt liv
Katastrofer och epidemier
För att nu  inte tala om ekonomin
Och du lägger ner energi på
Om folk äter ko eller svin

Mänskor som mobbas, förtrycks och förföljs
På grund av sin färg eller ras
Bögar och flator som stenas till döds
Eller möts av besinningslöst hat
Kvinnor som tiger och lyder sin man
Eller kuvas med sparkar och slag
Och män som ska tolka och tyda varann
Och sen säga att det är din lag

Gud, jag har svårt för att tro det
Det som dom säger om dej
Gud, slå nu näven i bordet
Säg att det ej är ok
Att präster, rabbiner
Och mullor, braminer
Påvar, prelater
Medicinmän, imamer
Påstår att du är en fjant
Säg att de hycklar och ljuger
Säg att det inte är sant
Säg att du härmed förbjuder
Lögn och förtryck i ditt namn

I've been waiting for this so long

Jag är en fruktansvärt dålig student. Till och med nu, när jag läser ca roligaste kursen i världen (patologi, det ger näring åt min hypokondriska läggning, men OJ vad jag gillar det) så lyckas det alltid hända saker som gör att jag inte pluggar så mycket som jag borde och, faktiskt, vill. Är det inte en krångelmage så är det dåligt mammasamvete eller dåligt flickvänssamvete eller fint väder eller för mycket disk eller något annat fånigt. Kommande dagar tänker jag spendera på högskolan med en hel hög med böcker, och NÅDE MIG om jag hittar på fler ursäkter nu.

-

Jag mår ganska bra ändå.

-

(Det här med att börja blogga igen efter ett evighetslångt uppehåll... Hur gör man?)

Över sundet

Köpenhamn. En himla fin stad måste jag säga. Gatorna omkring Strøget Vesterbro, Nyhavn och Christiania har utforskats. Men störst av allt var Søndermarken. Det kändes nästan heligt att gå omkring i den fantastiskt vackra, nästintill magiska, parken där Winnerbäck gick runt och inspirerades. (Jag förstår honom verkligen.)

I Köpenhamn kan man bland annat råka ut för tusentals människor som plötsligt invaderar gatorna på IN-LINES, nyfikna och tjuvkikande hotellgrannar, Hare Krishna-tåg till maten... Man kan också råka ut för att människor försöker prata obegripligt med en, samtidigt som man står som ett fån och försöker förstå vad de vill att man ska göra. Danska alltså. Inte min grej.

Ett perfekt avslut på en ganska miserabel sommar var det i alla fall. Imorgon börjar skolan igen. Vemod och längtan på en och samma gång. Som livet antar jag.

(hej jag bloggar från telefonen så bilderna blir cp, men så får det vara.)

No one here but us and the sound

I helgen tog fem små västeråsare sitt pick och pack och förflyttade sig mot huvudstaden. Där gick nämligen Popaganda av stapeln. Jag var förkyld, opepp på deras ointressanta line-up och övertygad om att jag skulle gå omkring med ett kroniskt regnmoln över mig hela helgen. Men se på fan, jag hade fel.

Bortsett från en regnskur på fredagseftermiddagen så sken solen hyfsat frekvent, Deportees och Patrick Wolf var ena riktiga överraskningar, Damien Rice bjöd på en magisk, jätteakustisk 'Cannonball' med tillhörande allsång, och Love Antell fick en hel publik att vilja vara "jävla kommunister" (löjligt snygg var han också). Sällskapet var raktigenom underbart och jag har ätit så goda vegoburgare den här helgen att jag riktigt kände trädkramaren i mig hoppa fram och sjunga lovsånger till deras ära.

För att göra en lång och fin historia kort:
Popaganda var utan tvekan sommarens höjdpunkt.
(Inte för att det var svårt, med tanke på hur den här sommaren har varit, men ändå. Ändå.)

Så får du mig ändå

Idag blev jag hyschad av min son när jag spelade gitarr och sjöng.
Himla unge.

Jag är för övrigt nykär i den här låten.
(Och i livet. Och i allt och alla.)

Vi ska vara fria
Men varför och från vem?
Vi ska spela svåra
Och aldrig längta hem
Jag gör ett misstag
Och jag gör det med flit
Jag spelar chanslöst
och ber dig komma hit

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

Om du trollar bort mig långt från dig och
lurar hem mig med dina sämsta tricks
Så får du mig ändå

Och tro att du har tröttnat på mig
Ring mig sen och ångra dig igen
Så får du mig ändå

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

...

/Emil Jensen

Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra?

Nattjobbet är äntligen över, och jag får tid och framför allt LUST att göra saker som gör mig glad igen. Måla tavlor, spela gitarr, träffa fina vänner, sjunga för min son, krama min pojkvän... Jag har till och med börjat träna litegrann. Det hade man aldrig kunnat tro, eller hur? Mitt hjärta slår lite för många slag ibland, och emellanåt känner jag mig som en riktig tönt, men är det inte så det ska vara? Just nu njuter jag bara för fullt av att inte behöva omge mig med lågintelligenta bitterfittor hela nätterna, och om det resulterar i lite galenskaper så får det väl vara så. Jag har väntat hela sommaren på att få leva. Nu har jag äntligen tid.

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake

Känslan av misslyckande är ganska överväldigande just nu.

-

Självömkan är dock inte någon överdrivet charmig egenskap, har jag hört. Härmed ska jag därför bannlysa allt vad självömkan heter från mitt liv. Fanskapet är inte välkommet längre.

My sweet sweet heartkiller

I lördags lyckades de till slut knäcka mig med sina elakheter. Jag kom hem, bröt ihop i Jespers famn och kunde inte gå tillbaka, utan var tvungen att sjukanmäla mig. Det kändes som ett stort misslyckande just då, men jag tror att jag behövde det. Smida mina vapen, samla mina trupper, för att kunna komma tillbaka och vara en starkare Sandra, en som inte låter sig bli trampad på av människor som egentligen bara är små och bittra. Enda problemet är väl att de lyckas infiltrera mina tankar även när jag är ledig...

I förrgår fick jag en välbehövlig andningspaus från eländet. Jag och Jesper gick på bio (On The Road, se den!) och mötte sedan upp Ida och Jonathan för ett restaurangbesök på Varda. Det blev den finaste kvällen på mycket länge och jag är så glad att jag har dem. Människor som får mitt fladderhjärta att slå några extra slag, som får mig att glömma allt tråkigt, om så bara för en kväll. Det är värdefullt, och jag hoppas att de vet om det.

Inatt går jag tillbaka, med en viss panikkänsla i bröstet, men med det där berömda tunnelljuset i blicken. Jag ska klara det här nu. Jag ska.

Tyck synd om mig nu

Jag vet, det börjar bli tjatigt men JAG VET VERKLIGEN INTE HUR JAG SKA KLARA AV DET HÄR! Jag börjar förlika mig med jobbet som sådant, det är bara att close your eyes and think of England, tänka på att det blir kul när lönen kommer. Men det jag inte kan förlika mig med, är arbetskamraterna. Särskilt två av dem. Särskilt en. Som verkar ha ett exakt likadant schema som jag, och därför slipper jag den aldrig. Den här helgen ska vi jobba på samma bil, och jag känner att jag verkligen inte kan se hur jag ska klara av det, av flera olika anledningar. Jag är inte en människa som har samarbetssvårigheter, jag kan jobba med nästan vem som helst. Men den här människan... saknar motstycke, så kan vi säga. Och nej, det känns inte rätt att skriva om det här i en offentlig blogg, men jag håller på att krevera inombords och om jag inte får ventilera skiten någonstans så kommer jag att dö, ungefär så känns det.

Jag försöker känna tacksamhet över att överhuvudtaget ha ett jobb att gå till. Över att inte behöva oroa mig för ekonomin, över att få arbetslivserfarenhet och så vidare. Men är det verkligen värt det? Är det värt att ha konstant ont i magen, känna sig förnedrad och trampad på, inte kunna sova trots utmattning, att inte orka med sin egen familj? Allt detta på grund av ett jävla jobb? Jag är världens sämsta mamma och flickvän just nu, och det gör så förbannat ont i mig. De förtjänar inte det här. Fan, JAG förtjänar inte det här. (Och då är jag ändå självhatets drottning.)

Och det värsta av allt? Jag har inget val.

(Hej tidernas mest självömkande, utlämnande och hysteriska blogginlägg... Vi får se hur länge det dröjer innan du blir raderad.)

Jag är en vampyr, jag suger och spyr

Bara för att skriva om något annat än min avskyvärda arbetsplats för en gångs skull:

- Lejonkungen 2 är en vidrig film. Gör inte samma misstag som jag - låt inte era barn se den. Risken finns att de fastnar för den, och då sitter man där och skäms och har ont i magen över att man låter barnet titta på en film med i det närmaste rasistiska värderingar. Usch.

- Stolthet är en jobbig grej, för man vet aldrig riktigt när det är läge att svälja den. Och den smakar så förbannat illa.

- Jag tycker nog att Popaganda borde kunna ta och släppa fler akter, så att jag inte behöver gå runt med känslan av att ha köpt grisen i säcken.

- Min nya dygnsrytm börjar kännas lagom vampyrlöjlig. Jag vill sova på natten och vara vaken på dagen. Hur svårt ska det behöva vara?

Brinn pengar brinn

Efter en snabb huvudräkning kommer jag fram till 14. 14 nätter, 140 timmar kvar. Kanske är det överkomligt ändå, trots att magen skriker NEJNEJNEJ, kanske är det faktiskt så att jag kommer att skratta åt eländet den dagen då pengarna rullar in på kontot. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls spenderade hela fredagsnatten åt att paniksöka efter sistaminutenjobb på arbetsförmedlingens hemsida, istället för att sova. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls lyssnar på "kärleken väntar" enbart för att höra den trösterika raden
/du orkar ta dig igenom det här,
du räcker till så var den du är/
Eller, om inte annat, så kanske jag kan låtsas att jag tar till mig av den.

Kanske.

En bra kväll förändrar ingenting

Fyra lediga nätter och även om det bara är för fyra nätter så kan jag känna mig lite som en människa igen. Jag läser, jag skriver (påbörjar ett projekt som jag lovat mig själv att slutföra. Vi kan säga att det handlar om kvantitet före kvalitet, för övnings skull), jag bakar tigerkakor med varierande resultat, jag lånar bil och kör familjen till Eskilstuna för att gå på zoo, gå på zoo, gå på zoo zoo zoo, jag sjunger för min son, jag går i förändringsfunderingar, jag får spontant systerdotterbesök, jag tacklar Vides trotsutbrott, jag försöker skaka av mig gamla hjärnspöken, jag tänker att nu nu nu ska allt bli bra, nu ska jag orka ta tag i mig själv...

Men så uppmärksammar jag det där som egentligen ligger och skaver i mig konstant.

Det är bara fyra nätter. Sedan måste jag tillbaka. Och jag vantrivs.

När jag faller, orkar du för två?

Efter en jobbnatt där precis allt som möjligtvis kunde gå fel gjorde det... då vill man inte komma hem till två sjuka karlar. Det vill man bara inte.

Fast egentligen handlar det nog inte om just den här natten. Livet just nu - ett jävla pussel där någon har slarvat bort för många bitar. Inget går ihop. Jag är så trött, så ledsen och så uppgiven att jag bara vill sätta mig ner i ett hörn och gråta (och jag gör det nog, alldeles för ofta). Jag fungerar inte som jag ska just nu.
Jag ska resa mig. Det gör jag alltid. Men jag kan behöva din hjälp.

Stå ut med mig, jag behöver dig.

Gör en lista över sånt som jag vill ha och sånt som jag mår dåligt av - det är mycket som måste bort.

Jag har inte lust med någonting längre. Det gör mig sorgsen.

-

(I mitt hjärta börjar en sorg växa sig så stark att jag inte längre vet om det är värt det. Jag behöver engagemang, något som känns. Annars får det vara. Ointresse suger bara kraft ur mig).

-

Jag måste börja träna igen. Jag var så mycket gladare när jag rörde på mig. Kroppen skiter jag i, rent ut sagt. Jag vill bara känna igen mig själv. Mitt inre. Frågan är: hur gör man? Hur orkar man? Hur hinner man?

-

Nattjobb = upp&nervända dygn = insomnia = svammelblogg.

We've got dirt on our hands, holes in our shoes. You know I wouldn't want it any other way.

Jag är inte en överdrivet social människa. Men jag har ett socialt arbete. Kanske det mest sociala arbete man kan tänka sig. Och jag är inte en överdrivet social människa. Logiken där. 

Konsekvens: jag orkar inte vara det minsta social när jag är ledig. Blogg, twitter, instagram... inget av det känns överdrivet lockande. Jag följer er, jag läser det ni skrivit, jag tycker om det. Men min röst hörs inte i några kommentarsfält, mina egna uppdateringar är ytterst sporadiska och datorn står mer eller mindre avstängd och dammar under sängen. Jämt.

Vad jag svamlar om?
Jag finns kvar - bara lite tystare än vanligt.

Om jag ändå skulle försöka köra en liten lägesrapport så skulle den se ut ungefär såhär:

- Jag har officiellt klarat alla tentor (utom den som jag klantigt nog glömde anmäla mig till) och ser tillbaka på mitt första år som sjuksköterskestudent med lite rakare rygg än jag trodde var möjligt för en sådan som jag.

- Ni skulle inte tro mig om jag berättade hur musikalisk min son är. Det KAN inte vara normalt för ett så litet barn att kunna skilja ut takter och ha i princip absolut gehör? I kombination med hans många andra små egenheter börjar jag nästan undra om det ligger någon liten Asperger eller liknande och lurar i honom. Älskade barn.

- Började läsa Gunnar Ardelius Bara Kärlek Kan Krossa Ditt Hjärta och lade ifrån mig den nästan direkt. Jag har blivit allergisk mot "fin litteratur". Vill bara fångas av handlingen, inte av innehållslösa, stilistiskt "spännande" ord och fraser. Har tröttnat på pretentioner tror jag. Sånt som ska vara vackert. Ge mig skitiga sanningar istället, tack. Sådant som talar till hjärtat - inte till hjärnans språkcentrum. (Snart ligger jag väl i en hängmatta och läser Camilla Läckberg... Gud förbjude!)

- Ikväll har vi ätit panerad rödspätta och färskpotatis. Och så fort det inte känns som om magen ska spricka längre, så dukas årets första svenska jordgubbar fram till efterrätt. Det är en sån där sak som gör mig lycklig på riktigt. God mat. Jag är en mycket mycket tjock kvinna inombords.

- Grattis Sandra, jag tror att du precis skrev det mest osammanhängande blogginlägget genom tiderna!

Över molnen och under ytan

Idag har jag jobbat dag på larmet och övervunnit några av mina många rädslor. Att ringa folk jag inte känner samt köra nya jobb-bilen ENSAM genom en stadskärna full av studenter, PLUS parkera ovan nämnda bil i världens minsta parkeringshus, bara för att nämna ett par exempel. Låter litet, men för mig var det stort. Kände mig hög på livet och så vidare.

Kom hem och fann att Skatteverket slarvat bort min deklaration, vilket innebar att jag måste göra om skiten, inte får någon återbäring, samt måste betala 1000 kr i förseningsavgift TROTS ATT DET ÄR DERAS JÄVLA FEL, ALLTIHOP.

Skön känsla slut.

Sometimes I think you talk just to make sounds

Det här med att tentaresultatet finns på studentportalen MEN STUDENTPORTALEN FUNGERAR INTE! De har uppenbarligen no compassion on my poor nerves, som Mrs Bennet skulle ha sagt.

-

Annars:
- Lägenheten ser ut som tredje världskriget (jag jobbar nätter, Jesper jobbar kvällar, ingen har tid eller ork att städa).

- Vide kan säga "John Lennon" och känna igen honom (utan några som helst ledande frågor från föräldrarna, bör tilläggas).

- På torsdag har jag två tentor som jag knappt börjat plugga till, (pga samma anledningar som varför lägenheten är ett slagfält).

- Jag har börjat skriva igen, för första gången på ett halvår eller så (inget publicerbart, men ändå).

- När den här veckan är slut är jag en tredjedels sjuksköterska. Ganska coolt, känner jag.

- Bara för att jag inte har några som helst bilder på datorn så får ni se hur jag ser ut när jag blir smygfotograferad (av Jenny, antar jag?) på kalas. Om inte annat så får ni ju se min fina morsdagsklänning som jag fick av Vide. I den kände jag mig som en blandning mellan någon Bollywoodskådespelare och Elizabeth Bennet och en 2010-talets 15-åring med telefonen i högsta hugg. Intressant kombination, kände jag nu.

- Herregud vad jag babblar.