måndag 29 augusti 2011

Lagen om alltings jävlighet

Jag skulle verkligen inte vilja kalla första skoldagen för ett fiasko. Tvärtom var det ganska roligt och jag längtar efter att allt ska sätta igång på riktigt. Och lyssna här, lyssna här: Jag försökte prata med folk, jag gick runt med en vit namnsjal i håret och övade på att niga fint OCH jag pussade någons lilltå = pluspoäng till mig.

Men är det inte Murphys jävla lag att jag ska bli totaldäckad i årets helvetesförkylning samma dag som det är meningen att jag ska knyta kontakter inför de kommande tre åren som sjuksköterskestudent? Jag hade ju bestämt mig. Den här gången skulle jag tamejtusan vara med på alla halvlöjliga nollningsaktiviteter, dels för att utmana mig själv och min sociala fobi, och dels för att jag skulle släppa alla jävla pretentioner vad gäller sådant. (För jo, de finns där. Mot min vilja, kan tilläggas. Jag vill inte vara en tråkmåns med en pinne uppstucken därbak. Vill inte!) Men nej. Jag kom hem klockan 16 och var så paj i hela kroppen att jag lade mig och halvdog tillsammans med min lika halvdöda son. (Hej sjukstuga!) Samma son som, för övrigt, åt upp nollningsschemat. Visst tror man inte att det är sant? Det är helt enkelt inte meningen att jag ska vara socialt aktiv.

Jag hoppas på en friskare dag imorgon helt enkelt.
(Och på att alla inte redan har bildat sina gäng ikväll så att jag blir ensam i tre år framöver. Fan.)

3 kommentarer:

Fifi sa...

Vad kul att det kändes så bra! och du, det är högskolan och inte högstadiet, allt bestäms inte första dagen!

Han ÅT upp schemat? Helt otroligt! Han vill nog ha sin mamma för sig själv ;)

Åh, framtänderna på överkäken är ju ännu sötare, de ändrar nästan hela utseendet på nåt sätt!

Emeli / lovely chaos sa...

Jag hatade nollningen. Skippade den. Tänkte att jag ju inte alls måste göra som alla andra bara för att verka lite normalt social. Sen var jag lite utanför ett tag, men det gick över :)

Lissie sa...

ÅH, det där händer mig varje år. Jag lovar. Sjuk till skolstarten och så missar man en massa viktigt. Värdelöst. Men skönt att det verkar gå åt rätt håll! (Och det är aldrig för sent att knyta kontakter.)

Kram!