I feel like a sellout

Jag brukar ju inte hålla på med produktplacering och smygreklam precis, men såhär är det: skyltmax.se bjuder på en egendesignad namnskylt om man bloggar och länkar till dem. Och jag behöver en namnskylt till jobbet. Win-win.

I'm such a Florence, a real Florence Nightingale

För den som eventuellt började tvivla: jag lever!

...Men det är nätt och jämnt. Praktik, jobb, plugg och familj på en och samma gång - har väl en arbetsbörda på ca 200% och jag (som ju är en relativt lat och bekväm person) är inte fenomenal på att hantera den sortens stress. Men hej, jag gör så gott jag kan och tro på fan - jag tror jag är på väg att fixa det! (Sen kan man ju säga vad man vill om att jag tydligen sätter på mig kläder ut&in OCH bak&fram utan att märka det själv...)

Vill ni veta en hemlis?
Jag gnäller rätt mycket men faktum är att jag gillar det.

För bra för att vara sant

Han undrar var hennes fingrar kan va
Om de inte dansar på mig
Då är de någon annanstans
Precis som om de aldrig fanns
Kanske de inte fanns?
För bra för att vara sant

-

Det känns som att allt händer på en gång.
Ena stunden sitter jag och har panik över att det inte löst sig med sommarjobb trots att det löst sig för ungefär alla andra, skickar ut desperata mail till diverse avdelningar och tänker att alla hatar mig. Panikar lite till över en stundande 8-veckorspendling till Köping, förstår inte hur jag ska ha varken tid eller råd eller ork till att skumpa runt på en buss två timmar varje dag.

Nästa stund har jag fått drömjobbet på förlossningen (!!!!) och blivit tvungen att tacka nej till två intervjuer och ett jobberbjudande (angenämt problem, men ändock) OCH blivit med bil, bara sådär.

Två stora ångestmoment förvandlades till barnslig lycka på mindre än en vecka.
Helt okej.

The fault in our stars

"Jag är kär i dig och jag tänker inte förneka mig det enkla nöjet att säga sådant som är sant. Jag är kär i dig och jag vet att kärleken bara är ett rop i tomheten och att glömskan är oundviklig och att vi alla är dömda att dö och att det kommer en dag då all vår möda blivit till stoft och jag vet att solen kommer att svälja den enda jorden vi någonsin kommer att ha och jag är kär i dig."

- John Green

Oh, I'll never dance with another

Vet ni hur lång tid det gått sedan jag lyssnade på The Beatles sist? Vi pratar månader - många månader - utan mina älskade liverpoolpojkar och idag tar jag igen det. Åh, jag önskar att jag kunde telepatera den känslan till er alla.

Annars har jag sovit på tok för länge (men vaknat till den eminenta upplevelsen av en tvådagarsnackspärr som försvunnit spårlöst över natten - hurra!), promenerat med Ida, tränat litegrann, diskat och bakat och det var alldeles som att dagen bara försvann utan att jag hann förstå vad som hände. Jag som hade tänkt hinna plugga också. Oh well, så kan det gå. Jag har haft alldeles för många tråkdagar för att gnälla över en dag som faktiskt gick fort, för ovanlighetens skull.

A little fall of rain can hardly hurt me now

Igår tog jag och min partner in crime, Amanda, en välbehövlig och ganska onyttig tisdagskväll efter en sinnessjuk dag i Eskilstuna (kvantitativ metodteori - inte my cup of tea, särskilt inte när fellow kurskamrater hakar upp sig på oväsentliga detaljer om jävla kvartiler i en halvtimme), och gick på bio. Les Misérables, och SOM jag har längtat efter att få se den ända sedan jag fick höra att man skulle göra en filmversion. Jag blev inte besviken. Jag fylldes av både bubbelglädje och hjärtesorg och jag gick hem alldeles förälskad i hela upplevelsen och utan musik i öronen för en gångs skull. Mäktigt.

-

Idag har vi suttit på skolbiblioteket hela dagen, och så slogs jag plötsligt av insikten att jag har gått halva utbildningen nu. Det är dags att förbereda för C-uppsats och det som alltid har känts så långt borta blir plötsligt så smärtsamt påtagligt. Jag vet inte vart tiden har tagit vägen och jag vet inte hur det är meningen att jag ska kunna allt jag måste kunna, men jag vet att jag måste klara det. Jag kommer att klara det. Ämnet för uppsatsen är på idéstadiet men jag gillar och tror på den. Det är både ångest och upprymdhet på en och samma gång.

-

Och i dina ögon kommer jag aldrig att vara good enough.

Darling, don't look so sad

Ibland kan man behöva lite pepp. På promenaden, på gymmet, när man ska diska, eller när man helt enkelt är lite nere i skorna och behöver plockas upp en stund. (Och med "man" menar jag naturligtvis mig själv, men kanske känner ni igen er). Musik är, enligt mig, ett av de absolut bästa sätten att orka det där lilla extra (det kan också få en att vilja ge upp och dö om man har otur, men det är en annan historia).

Så hur som helst. Jag gjorde en liten lista för att sparka igång mig själv lite häromdagen. Jag tyckte det fungerade ganska bra om jag får säga det själv (januarisolen och gnistrande snön hjälpte nog till litegrann förstås, men jag vill ändå tro att det var listan som gjorde det mesta). Kom Igen Sandra heter den, och ni är naturligtvis välkomna att lyssna och kanske bli lite peppade ni också (även om ni inte heter Sandra. Så, nu ska jag sluta missbruka parenteser).

Här finns den. Lyssna och njut!

People, give me work and money!

Nu har jag äntligen fått tummen ur och sökt jobb inför sommaren, både i Västerås och i Norrköping. Det var ett ångestmoment på så många nivåer, men nu när det är gjort känns det bra. Nu håller jag bara alla tummar jag har, vibrerar på en positiv frekvens och koncentrerar all min positiva energi på förlossningen, förlossningen, förlossningen. Det vore verkligen en dröm. (Och är det någon gång jag borde leva som jag lär med det där The Secret-dravlet så är det väl när det handlar om en dröm?)

Ni kan gärna få skicka lite positiv energi ni också, om ni vill.

Du är allt nu, Huckleberry, nu är du allt

Saker jag är besatt av just nu:

- Snygga textrader som "Vi dansar bättre utan kläder / basgången från Gud och dina händer"

- Tropicanas blodapelsinjuice. Räddaren i nöden i pluggpaniken.

- Pontus de Wolfes album. Räddaren i nöden under sentimentala snötäckta mörkerpromenader.

- Videskratt, Videkramar och Videpussar. Vide överhuvudtaget.

- Hallonfrysli (hallon, vaniljyoghurt och müsli). Skolcafeterians enda lyckträff.

- Hallon överhuvudtaget. Det enda som får mig att känna att frukt kan vara godis.

- Instagram. Stalkern i mig älskar att se vad ni gör om dagarna. På ett ickeläskigt vis.

- Känslan av att jag duger. Synd att den kommer så sällan.

- Spotifylistor. För att blandband slits ut.

- Stjärnor. Kanske är det bara gasmoln, men magiskt är det likförbannat.

- Jesper. För att han älskar mig även när han hatar mig.

Och när folk ser oss säger de: där finns ett ljus som aldrig går ut

Jag går hemåt i snön, halkar på en isfläck och under ett kort ögonblick förnimmer jag känslan av att mitt sinne är lika klart som stjärnhimlen i januarikvällen. Ögonblicksminnen avlöser varandra på löpande band medan jag försöker parera fallet. Blickar, ord, tårar, sorg och skratt. Dina händer som sträcker sig efter mina. Kontaktytan bränns men bränt barn vill in i elden och

jag faller inte mer.

2012

Januari.
Jag höll på att drunkna i anatomiplugg, blev raggad på i datorsalen av en afrikan som trodde att jag pluggade till läkare (och som flydde fältet när han insåg att jag bara skulle bli sjuksköterska. Elitistisk much?). Jag höll mig ovanför ytan med hjälp av mittiveckan-middagar med rödvin, tända ljus och fina vänner. Jag misslyckades med tentan och fick därmed årets första mentala käftsmäll. Tog med Ida & Jonathan till Norrköping och njöt av att äntligen få visa dem var jag kommer ifrån.

Ja, och så följde jag ju strömmen och köpte en iPhone också. Icke att förglömma.

Februari.
Vide åt sin första semla (han blev nog mest lycklig av att få obegränsad tillgång till kladd med grädde. Särskilt gott var det väl inte i alla fall.), jag gick på anställningsintervju, lärde mig massor om mikrobiologi (och älskade varje minut av det), ställde till med födelsedagsfest för första gången sedan mellanstadiet och blev en sentimental 24-åring. Jag lät Jesper, Ida och Jonathan tvinga med mig ut på Mälarens is och hyperventilerade större delen av tiden (JA jag är en feg liten lort).

Februari fortsatte med att Vide blev magsjuk tre (!) gånger inom loppet av två veckor, och mitt i allt kräkande skulle jag skriva mikrobiologitenta och påbörja 5 veckors praktik på hospice. Det gick som smort.

Mars.
Jag spenderade hela mars med att praktisera på världens finaste vårdavdelning. Jag utvecklades otroligt mycket som människa och blev fullständigt övertygad om att jag valt rätt utbildning. Ja, jag fick se en död människa för första gången i mitt liv, och människor som var så sjuka att man inte kan föreställa sig det om man inte varit med. Självklart var det känslosamt, på gott och ont, men mer rätt kunde jag inte ha hamnat. Efter fem veckor tog dock alla känslor ut sin rätt på min kropp och jag kollapsade totalt. Men det var det värt.

Annat värt att nämna: jag skaffade mittbena för att se ut som Yoko Ono, jag lyssnade inte på något annat än Markus Krunegårds nya album, Vide slutade med napp, jag stoltserade med mina första egenhändigt planterade blomlådor, jag och Jesper firade en löjligt misslyckad 7-årsdag, och Vides fina lilla kusin Elvin kom äntligen till världen.

April.
Jesper började på sitt nya jobb. Jag gjorde om anatomitentan (och klarade den!), såg Jesus Christ Superstar på Göta Lejon och blev fullkomligt tagen av upplevelsen. Jag skojar inte när jag säger att jag drömde oanständiga drömmar om Ola Salo och nördade ner mig totalt i The Ark under hela våren. Jag var outhärdlig. Annars hade vi konstant besök av hantverkare som lade nytt golv och tapetserade och gud vet vad, jag åkte till Norrköping och köpte läsglasögon och jag läste världens tråkigaste och flummigaste kurs (kvalitativ metodteori). Vide hade en fantastisk period och vi lekte utomhus och plockade blommor och åt glass och hade det allmänt fint och mysigt.

Maj.
Jag antar att det var här allting började vända ordentligt, i och med mitt beslut att tacka ja till ett jobb på kommunens nattpatrull. Det var möjligtvis årets största misstag. Men mer om det senare. Innan jag började jobba hann jag lära mig att känna mig bekväm i läppstift, lära mig lyftteknik, gå upp 3 kg på kort tid, läsa Hungerspelen (och bli pinsamt förtjust) titta på Mamma Mu och Kråkan i all evinnerlighet och jag och Jesper fick bli fadderförälder till Elvin. Det var kanske det finaste jag har fått vara med om.

Juni.
Jag började jobba. Det gick bra till en början. Jag jobbade några nätter här och där, och en dag fick jag hoppa in på larmet (händelsevis lyckades jag pricka in den dagen då alla västeråsgymnasister tog studenten. Gissa om det var roligt att köra bil inne i stan den dagen?). Midsommarafton spenderade jag själv större delen av dagen eftersom Jesper jobbade och Vide var hos sin farmor. När Jesper slutade gick vi dock till Lögarängen och hängde med fint folk i ett par timmar. Någon tog en bild där vi såg ut som John och Yoko typ.

Juli.
Juli var en helvetesmånad ur jobbsynpunkt. Vi jobbade om varandra hela tiden, så vi träffades nästan aldrig mer än korta stunder. Jag vantrivdes något fruktansvärt på nattpatrullen, inte så mycket för jobbet i sig, utan för alla vidriga, lågintelligenta bitterfittor som jag tvingades arbeta med (ursäkta språket, men hade ni träffat dem hade ni hållit med mig). De tryckte ner mig tills jag bröt ihop totalt, jag hade ont i magen varje gång jag skulle gå dit, och till slut var jag tvungen att sjukanmäla mig, för att varken magen eller mitt psyke klarade av det. Jag fick en välbehövlig paus, jag och Jesper gick på bio (On the road, fantastisk film) och åt på restaurang med Ida och Jonathan. Det var en fin kväll som jag inte kommer glömma, mycket för att de fick mig att känna att jag faktiskt dög, trots allt. Jobbkärringarna hade fått mig att tvivla på den saken. Och just det, Vide fick åka till Parken Zoo i Eskilstuna också. Aporna var populära.

Augusti.
Jag sjukanmälde mig under mina sista fem jobbpass, på grund av att det helt enkelt inte kändes värt det. Det var kanske det bästa jag gjort. Jag fick nästan en hel månads semester innan skolan började. Jag började träna, målade tavlor, träffade fina vänner och kände mig lycklig. Augusti var... en lycklig månad. Jesper fick semester och vi åkte på Popaganda och till Norrköping och Köpenhamn. Det var lugnet före stormen och det var underbart.

September.
Så kom hösten och ingenting skulle bli som förut. Jag föll in i en depression, mitt och Jespers förhållande började knaka i fogarna. Vide hade sin värsta trotsperiod dittills, kastade hårda leksaker på mig och verkade avsky mig, jag hade svårt att fokusera på skolan trots rolig patologikurs. Det blev många sena kvällar på högskolan och trots att det var svårt och jobbigt och trots att jag inte kunde tänka eller fungera överhuvudtaget så blev det ändå en fristad. Hemma ville jag inte vara. Ett par roliga saker som hände var att jag spontanåkte (ensam) till Stockholm och såg Peter Pan på Intiman, samt att fina Julia kom och hälsade på. Vi bakade jitterbuggkakor och det var så himla fint att se henne igen.

Oktober.
Jag gjorde min praktiska examination och klarade den trots att jag blev tilldelad det svåraste momentet (tyckte jag). Jag och Jesper bråkade mer eller mindre konstant och jag började känna att jag inte ville vara med längre. Jag tror jag nådde botten när jag började gråta på ett seminarium efter en hemsk morgon som fortsatte via sms. Det var sorgligt på så många nivåer, och jag trodde aldrig att vi skulle lyckas ta oss ur det. Oktober var ett bottenlöst hål av ilska, sorg och panikattacker och jag önskar att jag kunde radera dess existens. Inga bilder härifrån.

November.
Det var inte lätt, men någonting var ju tvunget att göras. November var, på många sätt, lika sorglig som oktober, men på slutet ljusnade det när jag äntligen tog tag i mig själv. Jag fick en panikattack och svimmade i tentasalen, vilket slutligen fick mig att boka en läkartid. Läkaren konstaterade att jag led av depression och paniksyndrom och jag fick antidepressiv medicin utskriven. Till en början var jag skeptisk, men jag tror att det var det bästa som kunde hänt mig just då. Annat som hände: jag skrev en patologitenta med feber (och klarade den!), jag klarade läkemedelsberäkningen trots svimningsattacken, vi åkte till Stockholm och såg Markus Krunegård på Cirkus (magiskt!) och min äldsta storasyster fyllde 40 och bjöd på saffranspasta. Helt okej.

December.
Jag mådde så illa av medicinen att jag inte kunde fungera normalt, men i övrigt var december en riktigt fin månad. Jag började känna mig gladare igen, snön föll och låg kvar och för en gångs skull tyckte jag om det. På lucia bakade jag världens godaste saffransbullar (jo, det är sant, JAG lyckades baka dem, helt själv!), jag fick en kväll och natt ensam för mig själv för första gången sedan innan Vide föddes (och jag njöt som bara den!). Vi såg The Hobbit på bio tillsammans med Johan och Jenny, sedan blev det jul och vi firade först i Norrköping och sedan i Västerås (men jag satt mest i en fåtölj och tyckte synd om mig själv eftersom jag var dödssjuk i världens elakaste förkylning). Nyår var lugn och fin hemma hos oss, tillsammans med Amanda och Sofia. Jag var fortfarande trött och lite sjuk, men lycklig över att 2012 äntligen var slut och ett nytt, förhoppningsvis finare år kunde ta sin början.

Det är visst nån som är tillbaka

Det blev visst ett dramatiskt avslut på bloggåret 2012. Jag befann mig på mitt känslomässiga livs botten. Jag ville inte leva, ville definitivt inte blogga, och jag kunde inte för mitt liv se hur jag skulle kunna ta mig ur det svarta hål jag grävt åt mig själv. Jag ville inte dela med mig av det kaos som präglade hela min tankeverksamhet och på sätt och vis tror jag att det var rätt beslut just då.

Men faktum är att jag saknar det. Jag saknar att ha någonstans att klottra ner mina tankar, saknar alla fina människor som jag trots allt lärt känna genom det här fantastiska bloggfenomenet, och jag saknar att kunna bläddra tillbaka i arkivet och minnas. För trots att livet kan vara en jävla soppa, så vill jag inte vakna en dag och inte kunna minnas. Även det dåliga förtjänar att minnas, för hur ska man annars veta när det är bra?

Så jag är tillbaka. Jag vet inte på vilket sätt, jag vet inte hur länge, men jag vet att jag inte riktigt klarar mig utan. Jag har även tänkt försöka fila lite på en traditionsenlig årskrönika över 2012, helt i enlighet med min nya devis att även det dåliga är värt att minnas.

Jag hoppas att ni finns kvar någonstans därute. Jag saknar er.