Gör en lista över sånt som jag vill ha och sånt som jag mår dåligt av - det är mycket som måste bort.

Jag har inte lust med någonting längre. Det gör mig sorgsen.

-

(I mitt hjärta börjar en sorg växa sig så stark att jag inte längre vet om det är värt det. Jag behöver engagemang, något som känns. Annars får det vara. Ointresse suger bara kraft ur mig).

-

Jag måste börja träna igen. Jag var så mycket gladare när jag rörde på mig. Kroppen skiter jag i, rent ut sagt. Jag vill bara känna igen mig själv. Mitt inre. Frågan är: hur gör man? Hur orkar man? Hur hinner man?

-

Nattjobb = upp&nervända dygn = insomnia = svammelblogg.

We've got dirt on our hands, holes in our shoes. You know I wouldn't want it any other way.

Jag är inte en överdrivet social människa. Men jag har ett socialt arbete. Kanske det mest sociala arbete man kan tänka sig. Och jag är inte en överdrivet social människa. Logiken där. 

Konsekvens: jag orkar inte vara det minsta social när jag är ledig. Blogg, twitter, instagram... inget av det känns överdrivet lockande. Jag följer er, jag läser det ni skrivit, jag tycker om det. Men min röst hörs inte i några kommentarsfält, mina egna uppdateringar är ytterst sporadiska och datorn står mer eller mindre avstängd och dammar under sängen. Jämt.

Vad jag svamlar om?
Jag finns kvar - bara lite tystare än vanligt.

Om jag ändå skulle försöka köra en liten lägesrapport så skulle den se ut ungefär såhär:

- Jag har officiellt klarat alla tentor (utom den som jag klantigt nog glömde anmäla mig till) och ser tillbaka på mitt första år som sjuksköterskestudent med lite rakare rygg än jag trodde var möjligt för en sådan som jag.

- Ni skulle inte tro mig om jag berättade hur musikalisk min son är. Det KAN inte vara normalt för ett så litet barn att kunna skilja ut takter och ha i princip absolut gehör? I kombination med hans många andra små egenheter börjar jag nästan undra om det ligger någon liten Asperger eller liknande och lurar i honom. Älskade barn.

- Började läsa Gunnar Ardelius Bara Kärlek Kan Krossa Ditt Hjärta och lade ifrån mig den nästan direkt. Jag har blivit allergisk mot "fin litteratur". Vill bara fångas av handlingen, inte av innehållslösa, stilistiskt "spännande" ord och fraser. Har tröttnat på pretentioner tror jag. Sånt som ska vara vackert. Ge mig skitiga sanningar istället, tack. Sådant som talar till hjärtat - inte till hjärnans språkcentrum. (Snart ligger jag väl i en hängmatta och läser Camilla Läckberg... Gud förbjude!)

- Ikväll har vi ätit panerad rödspätta och färskpotatis. Och så fort det inte känns som om magen ska spricka längre, så dukas årets första svenska jordgubbar fram till efterrätt. Det är en sån där sak som gör mig lycklig på riktigt. God mat. Jag är en mycket mycket tjock kvinna inombords.

- Grattis Sandra, jag tror att du precis skrev det mest osammanhängande blogginlägget genom tiderna!

Över molnen och under ytan

Idag har jag jobbat dag på larmet och övervunnit några av mina många rädslor. Att ringa folk jag inte känner samt köra nya jobb-bilen ENSAM genom en stadskärna full av studenter, PLUS parkera ovan nämnda bil i världens minsta parkeringshus, bara för att nämna ett par exempel. Låter litet, men för mig var det stort. Kände mig hög på livet och så vidare.

Kom hem och fann att Skatteverket slarvat bort min deklaration, vilket innebar att jag måste göra om skiten, inte får någon återbäring, samt måste betala 1000 kr i förseningsavgift TROTS ATT DET ÄR DERAS JÄVLA FEL, ALLTIHOP.

Skön känsla slut.

Sometimes I think you talk just to make sounds

Det här med att tentaresultatet finns på studentportalen MEN STUDENTPORTALEN FUNGERAR INTE! De har uppenbarligen no compassion on my poor nerves, som Mrs Bennet skulle ha sagt.

-

Annars:
- Lägenheten ser ut som tredje världskriget (jag jobbar nätter, Jesper jobbar kvällar, ingen har tid eller ork att städa).

- Vide kan säga "John Lennon" och känna igen honom (utan några som helst ledande frågor från föräldrarna, bör tilläggas).

- På torsdag har jag två tentor som jag knappt börjat plugga till, (pga samma anledningar som varför lägenheten är ett slagfält).

- Jag har börjat skriva igen, för första gången på ett halvår eller så (inget publicerbart, men ändå).

- När den här veckan är slut är jag en tredjedels sjuksköterska. Ganska coolt, känner jag.

- Bara för att jag inte har några som helst bilder på datorn så får ni se hur jag ser ut när jag blir smygfotograferad (av Jenny, antar jag?) på kalas. Om inte annat så får ni ju se min fina morsdagsklänning som jag fick av Vide. I den kände jag mig som en blandning mellan någon Bollywoodskådespelare och Elizabeth Bennet och en 2010-talets 15-åring med telefonen i högsta hugg. Intressant kombination, kände jag nu.

- Herregud vad jag babblar.

Because ridicule is no shame, it's just a way to eclipse hate. It's just a way to put my back straight, it's just a way to remain sane

Vi kan börja på högstadiet. Det var trots allt först där som min musiksmak började bli intressant.
För att komma till slutpoängen så måste jag dock berätta om lite halvjobbiga, självutlämnande högstadieminnen. Jag hoppas att ni står ut, för det leder slutligen mot en av mina absolut största musikupplevelser.

Högstadiet alltså. Jag var en tyst liten mus som varken hördes eller syntes. Eller jo, syntes gjorde jag nog, för jag var... inte som alla andra. Milt uttryckt. Just då märkte jag inte så mycket av det. Det faktum att jag aldrig blev tilltalad (utom ett fåtal gånger, och då var det mer något slags vi-tycker-synd-om-dig-så-nu-anstränger-vi-oss-motvilligt-och-hoppas-att-ingen-ser-oss-grej), det faktum att folk pratade om mig bakom min rygg, det faktum att jag spenderade alla raster ensam i ett fönster eller i ett hörn på skolgården... Det var ingenting jag reflekterade särskilt mycket över, introvert och disträ som jag var. Det är först på senare år som jag insett att beteendet hos de flesta av mina klasskamrater faktiskt föll in under kategorin mobbing. Det var inga doppa-huvudet-i-toaletten-historier, inga sparkar, inga glåpord, det var aldrig ens någon som retades genom att slänga min mössa i en gyttjepöl, sådär som man hör om och associerar till när man hör uttrycket. Det var en form av tyst mobbing som pågick utan att jag ens märkte av det förrän jag blev vuxen. Ganska snyggt gjort av dem, får jag ju erkänna.

Jag tror att det här var en av anledningarna till att jag började engagera mig i kyrkan (det, och det faktum att jag tyckte att en av konfirmandledarna var söt). Jag var ensam, helt enkelt. Och här kommer min poäng. I maj 2003 åkte vi nämligen på en utflykt med svenska kyrkan till Gransnäs, där det pågick något som kallades för Musikfest, kort och gott. Och där, mina vänner. Där såg jag The Ark för första gången.

Jag hade väl hört talas om dem, jag hade hört några av deras hits på radion, men jag hade aldrig fattat grejen. Inte förrän jag stod där. Det var sent på kvällen, kanske snarare mitt i natten, och jag frös som jag aldrig frusit i hela mitt liv. Jag stod långt bort från scenen och förväntade mig ingenting, jag ville bara åka hem och sova. Och så dök Ola Salo upp på scenen. Han pratade och sjöng om fantastiska saker, som slog mig rakt i hjärtat. Do do do do do what you wanna do, don't think twice, do what you have to do. Jag blev kär. Det var en förälskelse som aldrig någonsin rostar, hur många melodifestivaler eller The Voice-program Ola än medverkat i efter det. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur han förändrade mitt liv över en natt. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur jag gick genom skolkorridorerna efteråt och fann något slags tröst i att jag faktiskt inte behövde någon av de där människorna. Jag hade ju Ola. Jag hade ju Musiken.

So baby, baby, dry your eye and stay with me now for a while

Jag tror att jag kommit på boven i dramat när det gäller mitt (obefintliga) bloggande. Twitter och Instagram har en tendens att ta över vardagsskriverierna - det är ju så mycket enklare. Jag är en lat människa, det är väl bara så.

För att komma tillbaka till bloggen så har jag mer eller mindre bestämt mig för att lägga till en ny kategori. The Soundtrack Of My Life. Delvis inspirerad av Lisa som gjorde något liknande för några veckor sedan (det har jag redan nämnt tror jag), men lite mer sporadiskt kanske. Jag tänker mig att det blir tillfällen att berätta små anekdoter ur mitt liv, samtidigt som jag får ge musiktips till er, samtidigt som jag får skriva något lite roligare än vad jag lärt mig i skolan eller ätit till frukost. OCH förhoppningsvis blir det lite roligare att blogga igen. Win-win-win-situation alltså.  Om ni finns kvar. Jag hoppas att ni finns kvar.

Elda upp mitt hus, gör det ikväll, så det finns nåt som glöder

Idag är jag sur, tjock, ful och lider av total avsaknad av pluggmotivation. Fredagens tenta kommer att gå åt helvete och jag kan inte ens säga att "Nåja, jag var i alla fall snygg". Fan.

Men det är sommar! Världen är lite vackrare än vanligt och jag tänker klamra mig fast vid det glädjeämnet tills knogarna vitnar. In your face, skitdag!

It takes a fool to remain sane

Jag är urusel på det här med bloggeriet just nu. Antagligen en kombination av för mycket att göra, för många tankar, för trött, för ledsen, för glad, för oinspirerad (ett förhatligt ord för övrigt), och... Ingen lust, kort och gott.

Egentligen vill jag inte ursäkta mig, jag har ju sagt till mig själv att det här inte är rätt plats för prestationsångest, att den här bloggen skulle vara fri från sånt. Jag skulle skriva vad jag ville och inte bry mig om hur det blev, det var det som var tanken. Att jag just nu inte har något att skriva om borde inte vara ett ångestmoment. Men ändå sitter jag här med panik, för jag inser att våren 2012 inte dokumenteras, den kommer att glömmas bort, bli ett svart hål i mitt minne. Och det ger mig en form av existentiell ångest som DEFINITIVT inte borde uppkomma ur en nedrans blogg (eller bristen därav, snarare).

Så. Nu ska jag försöka bli bättre på det här igen. I maj har jag till exempel blivit erbjuden jobb och tackat ja till att jobba i hemtjänstens nattpatrull, jag har promenerat med Vide och vinkat till diverse fåglar i en damm, jag har försökt vänja mig vid att bära läppstift (och börjar nästan lyckas, tro det eller ej), jag har glömt att anmäla mig till en tenta i kvalitativ metodteori och får således vänta tills i höst med att göra den. Jag har druckit vin med fina vänner, tittat på regnet som öst ner, jag har sovit men ändå inte känt mig utvilad, jag har på allvar börjat noja över att ha fått någon form av cancersjukdom eftersom jag mår så konstigt jämt. Jag har förundrats över vilken fantastisk son jag och Jesper lyckats skapa, jag har tittat på Mamma Mu och Kråkan sju ziljoner gånger, jag har fått ett turkosblommigt kök, lärt mig att alkohol påverkar hormonet ADH och gör att vi kissar mer (fascinerande eftersom jag alltid trott att det hade andra orsaker). Jag har varit arg och ledsen på att jag anstränger mig så mycket utan att få något för det, jag har lärt mig lyftteknik, gått upp i vikt, suttit bredvid en kräkande Jesper i en bil, blivit sjukligt nyförälskat besatt av Ola Salo (detta inkluderar både ett frenetiskt youtube-nörderi och några väldigt intensiva och högst oanständiga sexdrömmar) och haft ett fantastiskt dansögonblick med Vide som jag kommer att spara i mitt hjärta för alltid, och ikväll har jag dessutom fått en så fin förfrågan att jag började gråta. Man kan säga att bara första halvan av maj har bjudit på både högt och lågt. Förhoppningsvis kommer jag ihåg det nu också.

(visst ville ni verkligen veta allt detta? Visst visst visst?)

Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

Idag har jag köpt tantgardiner på Coop Forum, varit på skolan och hämtat ut ett par tentor (blandade känslor men övervägande positivt ändå), hämtat Vide på förskolan (och blivit varm i hjärtat när han fick syn på mig, utbrast "mamma!" släppte allt och kom springandes mot min famn. Lilla älsklingsgubben), diskat bort ett stort diskberg, ätit skräpmat i sängen... Jag har inte ens retat mig nämnvärt på att det (som vanligt för årstiden) ska tittas på hockey kvällarna i ända.

En himla fin måndag helt enkelt.

Här vajar slipsarna över liken på gatorna

Kan man inte gå ut och demonstrera så får man göra vad man kan hemifrån. I mitt och Vides fall innebär det att lyssna på Florence Valentin med balkongdörren öppen. Jag tror att granntanten ovanför oss är överlycklig över vårt politiska engagemang. Eller inte.

Minnen av aprilhimlen

De senaste dagarna har varit så fina, och jag har fyllt på mitt glädje-och energikonto med så många miljoner att jag knappt kan räkna dem. Det har varit middag och vin med fina vänner, lekplatshäng, Vides första uteglass, balkongmys, klarblå aprilhimlar och nytt kök (nåja, köket är inte helt färdigt än, därför får ni bara se en liten glimt av nya tapeten och gardinen). Vide har varit på sitt allra underbaraste solstrålehumör i flera dagar, underbara dagar, som får mig att genast glömma bort de veckor av trots som föregick dem.

För första gången på evigheter kommer jag på mig själv med att skratta, innerligt. 
Låt mig behålla det här.

De kallar mig galen älskling men hämnden är ljuv

Jag klarade omtentan i anatomi & fysiologi. Min akilleshäl.
Jag segrade till slut och jag kan knappt tro det.

Ikväll firar jag med lyckotårar, Downton Abbey på dvd och knallrött läppstift. Mest för att jag inte alls är den typen som kan gå runt med blodröda läppar och känna mig bekväm - men jag vill ju så gärna vara det. Och efter det här strålande beskedet känns ingenting särskilt omöjligt längre.

It wasn't meant to be a hole in the ground

Jag hade så storslagna bloggplaner.
Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg (med bilder) om helgen i Norrköping, om hur jag och mamma åkte på en spontanresa till Ullared, om hur mycket jag längtar hem till min familj ibland. Men orken räckte inte riktigt till.

Jag hade också tänkt följa Lisas exempel och göra en liten the soundtrack of my life-berättelse med tillhörande spotify-lista. Jag kom ganska långt. Lyckades täcka in både högstadiet och en liten del av gymnasiet i ett två-sidors worddokument. Men jag insåg att jag blev lite carried away när jag läste igenom och såg att det till största delen handlade om mina kärlekar och självutlämnande högstadietankar och alldeles för lite om musik. Och helt ärligt - det kändes lite fånigt och ganska ointressant. Kanske återupptar jag det när jag har mera ork. Jag hoppas det, för jag gillar verkligen idén, nostalgiker som jag är.

Hursomhelst. Nu har jag just ingenting att berätta om, mina storslagna planer till trots.
Vilket magplask.

Why do I smile at people who I'd much rather kick in the eye?

Dagens insikt: jag har en tendens att vara alldeles för snäll mot fel människor.

Klagosång

Den här tisdagen kan ju gå och dra något gammalt över sig.

Jag är trött och arg och panikstressad, det äckelsnöblaskar ute, vårt hem är upp&ner på grund av hantverkare och golvläggning, kvalitativ metodteori är en jävla skitkurs och någonstans mitt i allt elände så ska jag hämta Vide på förskolan och han kommer att vara arg för att han vill stanna kvar och leka med plastdjuren och vägra klä på sig ytterkläder och i vanliga fall kan jag hantera sånt men inte idag, bara inte idag!

Men köksgolvet har ju gått från att vara kräkgult till en lite trevligare elefantgrå färg i alla fall. Alltid något.

Äntligen min tur

Och just det, jag blev ju "taggad" av fina Jos. Den där roliga frågegrejen som cirkulerar runt överallt och som jag i mitt stilla sinne har hoppats på att någon ska skicka vidare till mig (haha). Med regler på engelska och allt.

– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.

Frågorna då:

1. Om du bara fick äta en maträtt resten av livet, vilken skulle det bli?

Potatisgratäng! Jag skulle kunna äta det till frukost, lunch, middag, lördagsgodis, ja jämt.

2. När blev du riktigt arg senaste, och varför?

Jag blev så arg en av de sista dagarna på praktiken att jag grät och skakade hela vägen hem, på grund av hur vissa i personalen betedde sig. Såhär i efterhand tror jag nog att det var en grav överreaktion som säkerligen hade med pms att göra. I övrigt blir jag inte sådär kokande arg så ofta längre. Mest lite småsur.

3. Vad önskar du att du gjorde lite oftare?

Jag önskar att jag var bättre på att komma iväg och träna. Och så kan jag väl önska att jag var glad oftare än jag är.

4. Bästa ålder?

17 och 22 är mina bästa åldrar hittills.

5. När någon uppenbart tränger sig före dig i kön, vad gör du?

Antagligen står jag bara kvar som ett fån och kastar mördarblickar i ryggen på den som trängt sig. Någon enstaka gång kanske jag harklar fram ett litet "ursäkta, det var nog min tur nu", men oftast lider jag bara i tysthet. Tyvärr.

6. Vilket föredrar du, vår eller höst?

Våren! Hur allt blir grönt och fint efter typ 8 månader av grått snöäckel. Hur det doftar av syrén och hägg och gräs överallt. Underbart!

7. Tv-program du inte vill missa men skäms lite för att du tittar på?

Jag tittar inte så mycket på TV... 

8. Vad gör dig sådär riktigt bubbligt glad?

Åh, massor. Att stå och titta på Vide när han sover, att höra honom skratta så att han kiknar. När någon säger fina saker om mig. Att bli godkänd på en tenta. Att promenera med solen i ögonen med en fantastisk låt i hörlurarna.

9. Senast lästa bok, och vad tyckte du om den?

Det var längesedan jag läste ut en bok. Jag har påbörjat hur många som helst, men är verkligen inte inne i en läsperiod just nu. Det gör ont i ögonen att läsa och det känns mest bara jobbigt. Börjar tro att jag kanske måste skaffa läsglasögon. Hursomhelst. Den senast påbörjade boken är i alla fall Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Jag läste den en gång i gymnasiet, men jag kände att det var dags att läsa om den.

10. En daglig ritual du har svårt att bryta?

Det här med "något gott" på kvällen. Herregud. Just nu är jag lite besatt av att äta popcorn, dricka cocacola och titta på Gilmore Girls när Vide har lagt sig. Omöjligt att bryta. Men det är ett glädjeämne och glädjeämnen är ju faktiskt bra saker. Så det gör inte så mycket, tänker jag. (Inte förrän jag går till tandläkaren nästa gång i alla fall).

11. Vad hoppas du att du gör om tio år?

Lever. Skrattar. Älskar.

Och här kommer mina frågor:

1. Vad röstade du på i valet 2010?

2. Skulle du rösta likadant idag?

3. Vem är din favorit-Beatle?

4. Hur tror du att människor omkring dig ser på dig?

5. Hur ser du på dig själv?

6. Vad är det godaste du vet?

7. Hur långt kan du springa utan att stanna och gå en bit? 

8. Vad är du bra på?

9. Berätta om din mest smärtsamma upplevelse någonsin?

10. Vad är det pinsammaste du varit med om?

11. Om du bara fick lyssna på en låt resten av ditt liv, vilken skulle du välja?

Åh, det känns som att alla bloggar jag läser redan har fått en sån här redan. Och jag vill ju att alla ni ska göra den. Kan vi inte bara enas om att alla gör den här listan? Jaa, det gör vi! Se så nu!

En dimmig himmelsdröm

Det finns få saker som berört mig så starkt som föreställningen gjorde igår. Jag skulle vilja skriva spaltmetrar om ljussättningen, gitarriffen, koreografin, MUSIKEN, gåshuden, dethärfårintetaslut-tankarna och Ola, herregud, Ola. Ansiktsuttrycken, falsettrösten, Judaskyssen och törnekronan. Hur jag satt där på femte bänkraden, tog mitt 14-åriga jag i handen och deklarerade för henne att Ola Salo-förälskelsen har återuppstått, 10 år senare. (I en något mindre hysterisk version, möjligtvis).

Men ord kan ju aldrig göra upplevelsen rättvisa.

Fem plus. Helt klart. Eller tio. Eller sjuhundrafemtioelva.

If you need me to be with you, I will follow where you lead

Tentan är gjord och nu får det bära eller brista helt enkelt.
Helst bära.
Åh herregud, låt det bära.

-

Ikväll ska det städas och tvättas till förbannelse. Jag vill hellre äta god mat och titta på Gilmore girls hela kvällen. Kanske hinns det med, det också. Ja, definitivt. Jag tycker nog att jag förtjänar det.

Som maräng

1.
Du slog dina klackar ihop, sådär
som du alltid gör när du är nervös
Jag räknar fräknar
Försöker glömma bort att
(Du. Är. Söt.)
- men ingalunda.

2.
I tanken:
Du&jaghångel
en sommaräng
(som maräng)
Min klänning vindfladdrar
- och din lugg.

3.
Jag tvinnade mitt hår, sådär
som jag alltid gör när jag är nervös
Jag räknar fräknar
Räknar fräknar

4.
Kyss mig en gång till.

Saknaden är näven, träffar i magen

(Ibland undrar jag om jag 
någonsin 
kommer att sluta tänka på oss som något som 
egentligen 
skulle behöva limmas ihop.)