Laws of attraction

Hela våren har jag haft CSN-ångest för att jag inte lyckats samla ihop tillräckligt många högskolepoäng för att få studiemedel i höst. Sedan bestämde jag mig för att det skulle ordna sig. Hur? Vet ej. Men det skulle ordna sig. Jag bara bestämde mig.

Och plötsligt står jag nu här, antagen till 4 sommarkurser som jag stod som typ 100:e reserv till (pga sen anmälan) som tillsammans ger mig de poängen jag saknat. Det blir en jävla massa arbete i sommar, med tanke på att karln ska jobba och jag kommer ha fullt sjå med att se till att lilla pojkvaskern inte slår ihjäl sig under tiden. Men någonstans ska jag hitta tiden och jag ska fixa det.

Det är lagen om attraktion när den är som bäst.

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart...

Dagarna rinner med en sådan fart mellan mina fingrar att jag borde sätta på mig tumvantar. Jag vill inte att den här sommaren ska ta slut medan jag sitter inne och väntar på att Jesper ska sluta jobba. Lite på den nivån är det just nu, varje dag är en enda stor längtan tills han kommer hem. Så vill jag inte ha det. Hädanefter ska jag försöka komma på minst en grej varje dag som jag och Vide ska hitta på tillsammans, som INTE innebär att vi är inomhus och leker runt på golvet alltså. Nog för att det också har sin charm, men det är ju sommar för tusan. Då ska man leka utomhus! Sådetså.

Bild från gårdagen. Liiite skeptisk angående det här med gräs...

Parenting never ends

Idag betedde sig Jesper och Vide mycket hemlighetsfullt. Ut på stan skulle de, och jag fick för allt i världen inte följa med. När de kom hem igen blev jag firad på min allra första Mors Dag med pusskalas, böcker av Erica Jong och Bob Hansson, en Daim-strut (jag vet, jag vet, sockerförbud var det, men jag sa också att jag inte tänkte vara nitisk) och ikväll får jag välja helt fritt vad jag vill äta. Men först en morsdagsfika hemma hos Jespers mor.

Sämre dagar kan man ju ha.

Take these broken wings and learn to fly

Jag har lite svårt för det här med barndop, upptäckte jag idag. Jag har alltid tyckt att det har varit en fin tradition, men när jag satt och lyssnade på vad prästen egentligen sa till mina små systerdöttrar idag blev jag förskräckt. Renas från synd? Befrias från mörkrets krafter? Varför skulle en liten bebis behöva renas från synd? Vaddå för synd? Nej fy.

Men om man bortser från själva andemeningen så var det en fin tillställning. Pappa och syster framförde Beatles Blackbird och syster framförde också en egenkomponerad låt till småflickorna som jag bara inte kunde låta bli att gråta till. Tänk att allt blev så bra till slut, trots att den där decemberdagen förra året fick oss alla att tro det värsta. Tänk att alla tre kom hem.

Jag och Aina.

När vi skulle åka hem tog vi den sedvanliga vändan in på Pocket Shop. (Jag vet, jag måste sluta köpa pocketböcker hela tiden, jag hinner ju aldrig läsa dem längre. Men jag kunde inte låta bli). Det blev 3 böcker:

• Louise Boije af Gennäs - Högre än alla himlar
• Beate Grimsrud - En dåre fri
• John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna

Enbart svenska författare idag. Heja!

Enlightened and left-wing indeed

Det här med att mina systerdöttrar får sin doppresent inslagen i vänsterpropaganda...

Det ska börjas i tid. Såklart.

Grå efterslängar men lyckan i grunden

Idag går jag runt med både rethosta och höstkänslor i bröstet. Gårdagens breakdown tog på krafterna, och även om problemet löstes på bästa möjliga vis så lyckades några hjärnspöken överleva. Kanske blir man aldrig helt och hållet fri? Kanske måste man bara finna sig i att det finns bra dagar - och dåliga. Kanske måste man inse att även om man har lyckan i grunden och vet hur man handskas med hjärnspöken, så kommer de alltid att anta nya formationer och överraska en med krokben när man minst anar det. Och hur duktig man än har blivit på att parera snubbelfall genom någon slags varseblivning, så går det inte alltid att förutse krokben. Förr eller senare snubblar man, om än inte lika frekvent som förr.

I tre timmar till är vi ensamma, jag och Vide. Sedan kommer Jesper hem från jobbet och vi ska förbereda oss för morgondagens Stockholmstripp. Tvillingdop ska det bli, och jag har en pangidé på gång för doppresent. Tyvärr innebär det att jag måste förlita mig på det där ordet jag avskyr så innerligt: inspiration. Kreativa personliga presenter är de bästa, men de innebär ju också så otroligt mycket mer jobb än de traditionella. Vi får se hur det går.

Maybe there's someone waiting for me with a smile and a flower in her hair

Jag har haft sådan ångest över vad tusan man egentligen har på sig på ett barndop. Tvillingdop dessutom. Jag har vänt ut och in på min garderob och inte hittat något som ens har känts okej. Jag har sprungit i affärer i både Västerås och Norrköping och känt ungefär samma sak. Tills idag.

Jag gick av en händelse in på affären Rut m.fl. utan att egentligen tro att jag skulle hitta något den här gången heller. Och så ramlade jag över en blommig sötsak. Och den var bara perfekt från första stund. Två minuter senare gick jag av en händelse in på Guldfynd för att hitta ett halsband (smycken är verkligen inte min grej egentligen) och - surprise! - även där blev jag förälskad.

Vi undkom till och med ett ösregn med ett par minuter när vi kom hem.

Såhär smidigt har det nog aldrig gått för mig att handla på stan.

Toothpaste kisses

Det här med sockret alltså... Jag har inte förstått hur överjävligt beroende jag har varit förrän nu när jag haft strikt uppehåll i 2 dygn. Jag mår förjävligt. Trötthet, huvudvärk, jag har fått tokutbrott på Jesper (som för övrigt fått tokutbrott på mig i sin tur, eftersom han också sockeravgiftas i skrivande stund) och en känsla av att världen rasar samman. Jag orkar ingenting. Tur att det går över om några dagar.

-

I övrigt går väl livet vidare. Ute har det blåst stormvindar alldeles för länge tycker jag, och härinne stoltserar Videungen med sin första lilla tand. Följaktligen ska vi senare idag bege oss ut i blåsten för att införskaffa barntandkräm och en liten tandborste. Gulligt värre!

Världens mysigaste lilla pyjamaspojke. <3

Sandra Slutar Socker

Nej hörrni. Jag har egentligen inte brytt mig nämnvärt om det här med vikten sedan Vide kom till världen. Jag har minst sagt haft annat att tänka på, och i början gick det ju liksom bra ändå.

Men efter att jag slutade amma så har jag faktiskt tvingats inse att det kanske inte är en fantastisk idé att sitta i soffan och trycka i sig onyttigheter varje dag. Inte så mycket för viktens skull, för den skiter jag egentligen fortfarande fullständigt i. Jag är normalviktig och har egentligen inget behov av att gå ner. Nej, det jag börjar inse är att jag har blivit ruskigt sockerberoende. Och det skrämmer mig, för det är svårare än jag någonsin kunnat tänka mig att sluta. Och dessutom är det verkligen inget jag vill överföra till min son. Alltså sätter jag stopp, här och nu.

Det ska inte bli någon vikthets, jag tänker inte vara nitisk, träna överdrivet mycket eller följa någon diet. Jag ska bara försöka dra ner på sockret i veckorna. Bli kvitt mitt värsta beroende så att inte Vide tar efter det. That's it.

Nu har jag skrivit det här. Så nu kan jag ju omöjligt ge upp. Det vore ju bara pinsamt.

Ett tidsfördriv att dö för

Norrköping var fint förresten. Som vanligt - de flesta av er vet ju hur förälskad jag är i den staden och hur mycket jag älskar att spendera tid med familjen som jag träffar så sällan.

Vi har grillat, låtit kusinerna bekanta sig ännu lite mer med varandra, haft gissningslekar angående en mystisk rhododendronbuske, diskuterat heta ämnen som genus, Flight of the Concords, bebiseri, sommarstugerenoveringar... Ja det sistnämnda hade sin grund i att min syster köpt sommarstuga.

Dit åkte vi för övrigt idag för att hjälpa till att kratta löv. Alla andra jobbade häcken av sig medan jag mest gick omkring och bar på en liten (stor!) gnällspik. Men han har blivit riktigt tung, så jag låg inte direkt på latsidan. Och mysigt var det.

Jag ångrar inte en sekund att vi åkte.

Om du var här, om jag var där

Nu är vi tillbaka i Västerås igen och jag har kramp i "gas-foten" efter att ha kört hela vägen. Otränad bilförare - javisst! Men bra gick det och jag kan stolt pricka av den längsta bilfärden hittills i mitt inte-så-långa bilförarliv. (Och jag älskar det! Friheten! Att få välja musik helt själv! Mmmm!)

I handskfacket hittade vi en gammal Kent-blandskiva som vi brände för flera år sedan. Och det slog mig att jag, för första gången sedan de släppte Tillbaka till samtiden, faktiskt känner för att lyssna på dem igen. Jag tröttnade rejält ett tag, och den tröttheten har hållt i sig i nästan 4 år. Det var på tiden att någonting hände på den fronten. Nu är det Kent för hela slanten ikväll. Och jag tycker, faktiskt, om det.

Home

Jag fick en släng av tokhemlängtan. Så när Jesper kommer hem från jobbet packar vi in oss och lilla tigern i en lånad bil och åker mot Norrköping. Can't wait.

Share your love

Och så har Tekniksnillet Sandra äntligen lyckats klura ut hur man länkar till sina favoritbloggar. Nåja, så svårt var det väl knappast, men jag har bara inte orkat ta mig tid tidigare. Men nu så! Nu ska det finnas en lista på mina favoriter lite längre ner till höger på sidan. Ta er gärna en titt, det finns enbart fina människor och bloggar där.

(Det krånglade dock en del och jag är faktiskt osäker på om jag fick med alla som jag hade kryssat i? Känns det som att jag brukar gilla era bloggar men har missat att länka så beror det antagligen på tekniska problem, så då får ni hojta!)

Before you leave, please tell me what's on your mind

Jag måste säga att Markus Krunegård och Adam Olenius gemensamma projekt Serenades överraskar mig positivt. Jag trodde nog att det skulle vara bra egentligen, men jag har så låga förväntningar på allt nuförtiden. Jag har blivit så besviken så många gånger när jag verkligen trott på något, att jag helt enkelt slutat hoppas.

Men Serenades alltså. I synnerhet Criminal Heavens. Herregud. Nej, jag ska inte säga mer.
Bilda er egen uppfattning genom att lyssna här.

Bild snodde jag från: http://www.universalmusic.se/

Sov du lilla Videung...

5 anledningar att vara lite nere i skorna:

• Unge Herrn i Huset sömnkrånglar helt plötsligt, natt som dag, och trots att han är utmattad sover han inte längre stunder än ca 40 minuter åt gången. Jag. Blir. Tokig.
• Äldre Herrn i Huset fick en migränattack på jobbet och ligger nu däckad i sovrummet.
• Jag saknar min familj i Norrköping så mycket att det gör fysiskt ont.
• Ni vet de där dagarna då man vill dö litegrann varje gång man går förbi en spegel? Det här är en sådan dag.
• Jag skulle kunna döda för en påse med sura nappar från Haribo.

5 anledningar till att bli glad som en pannkaka igen:

• När Unge Herrn knölar in ansiktet i min famn och gör mam-ma-ljud så glömmer man ganska snabbt bort att man inte sovit ordentligt på flera dagar.
• Äldre Herrn kom ju åtminstone hem sisådär 4 timmar tidigare än han egentligen skulle ha gjort. (Han inte är i och för sig inte så jäkla närvarande där han ligger däckad, men ändå. Han är här och jag tycker om när han är här.)
• Finaste Madeleine skrev så fint om mig på sin blogg att jag nästan dog. (Visserligen påminde det mig om att jag saknar henne så förbaskat att det nästan borde ha hamnat i nere-i-skorna-kategorin, men jag upplever det ändå som en positiv sak att hon verkar tycka om mig lika mycket som jag tycker om henne.)
• Vi har bara kommit halvvägs i vårt Gilmore Girls-maraton (säsong 4 nu), vilket betyder att vi har fleraflera veckor av speedade konversationer, småstadstokar och surmulna fransmän framför oss. I love it! Inget drar upp mungiporna och mysstämningen som världens snällaste och mysigaste TV-serie på DVD.
• De där sura napparna från Haribo kostar ju faktiskt inte mer än sisådär 7-8kr/påse, så egentligen finns det ju ingenting som hindrar att jag tar en promenad till Ica och köper en... Napp-junkie!

Do you remember when I dreamed about witches?

Jag blir alltid lika barnsligt stolt över mig själv varje gång jag går ner till tvättstugan helt själv. Den ligger ju under markplan och det är alltid mörkt och kallt och läskigt därnere. Det kan tyckas löjligt och tragiskt och gudvetvad, men jag har alltid tyckt att källare har varit obehagliga.

Jag avskydde att gå ner på nedervåningen hemma när jag var liten och det var mörkt. När jag var tvungen så gick jag med klampande steg och uträttade mina ärenden fort som attan. Sedan skyndade jag mig alltid uppför trappen igen, det fortaste jag kunde, och hade alltid känslan av att vara jagad av någon läskig varelse som hade uppenbarat sig ur mörkret i källarutrymmet medan jag hade vänt ryggen till. Häxor, säkert. Jag drömde alltid mardrömmar om häxor.

Jag trodde att det bodde en häxa under min säng också. Varje gång jag skulle lägga mig trodde jag att en benig arm, full av leverfläckar, i sann Pomperipossa-anda (eller kanske häxan i Snövit), skulle ta tag i mitt ben och dra in mig under sängen. Så jag tog alltid sats från andra änden av rummet och sprang för att sedan hoppa upp i sängen innan häxan fick tag i mig.

-

Ehm. Ja. Tvättstugan var det ja. Inget att rapportera där. Inga häxor i mörkret eller i torktumlaren heller, för den delen. Det känns bra.

När sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar

Tänk att man ska behöva låna Jespers enorma kofta och traggla på sig raggsockarna den 16 maj? Oj vad jag hann bli bortskämd när det var sommarvärme i några dagar märker jag nu.

Nu: vaniljhjärta, Nittileaks och sen En unge i minuten på TV4play. En helkväll med andra ord!

I'm just sitting here watching the wheels go 'round and 'round

Lilla Videung har hittat en favoritlekplats. Kanske inte helt otippat: leksaksbacken. Där kan han sitta i evigheter och pilla med diverse böcker och bondgårdsdjur. Paradiset på jorden, I'm telling you.

Det ekar över alla taken

Jag har drabbats av det berömda jag-har-precis-bytt-blogg-fenomenet. Det vill säga: Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Det blir nästan som en slags prestationsångest, med tankar som "jag skulle ju kunna skriva såhär, men passar det verkligen in i min nya blogg?" och så blir jag förbaskad på mig själv, för det var ju precis så jag INTE skulle tänka. Hela grejen med ny blogg var ju att det skulle vara kravlöst den här gången, att jag skulle skriva precis hur jag ville om precis vad jag ville, det skulle inte nischas och det skulle inte finnas några som helst pretentioner, inget "det här kan jag ju inte skriva", inget sådant. Suck.

Tur att det går över.

Älskling håll min hand nu när isblå vindar blåser så kallt

Jag är minst sagt avundsjuk på er i västsverige som får rösta idag. Jag hoppas att ni använder era röster väl, ni som har chansen att göra lite skillnad.

Själv tänker jag använda den här dagen till att göra ingenting alls. Planen var egentligen att ta tag i alla måsten, men helt ärligt - en surmulen söndag ska spenderas i soffan, alternativt på golvet lekandes med min galna lilla solstråle. Disk och garderobsrensning får vänta. Sådetså.

Eurovision Song Contest

5 anledningar till att bli upprörd över gårdagens final i Eurovision Song Contest:

• Azerbaidzjan? Verkligen? Ingen vet ju ens hur man stavar till det!
• Dessutom ligger det i Asien. Vad har de i Eurovision att göra?
• Att Eric Saade inte kom sist. Fan. Nu blir vi aldrig av med honom.
• Att Paradis-Oskar inte slog igenom på annat vis. Sötlåt!
• Att jag överhuvudtaget tittade på skiten. I år igen.

I, me, mine

Ny blogg, nya möjligheter. Jag tröttnade på blogg.se och deras ständiga krångel, och bestämde  mig helt sonika för att ta klivet och skapa mig en ny bloggidentitet. Så vem är jag?

Jag heter Sandra. Jag är 23 år, mamma, ordnörd, vänstervriden, författarwannabe. Drömmer om att bli barnmorska när jag blir stor, men egentligen är det bara en av väldigt många drömmar. Kanske berättar jag mer om dem i ett annat inlägg.

Jag kommer från Norrköping, älskade Norrköping, men sedan tre år tillbaka bor jag i Västerås med min bättre hälft och vår högt älskade son. För ett par blåa ögon for jag, men Västerås blir aldrig min stad. Håkan Hellström-citat med modifikation. Jag tycker om att citera bra poplåtar och herr Hellström har onekligen gjort några sådana. Som ni kanske märker tycker jag mycket om musik, särskilt svensk pop, men även brittisk rock, 60-tal och i viss mån kalifornisk surfpop och poppig shoegaze. Spotifylistor är en av mina många besattheter. Knästrumpor och TV-serieboxar är ett par andra.

Vad vill jag med den här bloggen? Frankly mr Shankly, jag vet faktiskt inte. Jag har försökt mig på nischade bloggar tidigare, och det har alltid blivit pannkaka av alltihop. Den här gången har jag inga högre ambitioner, den här gången ska jag bara vara mig själv, helt enkelt. Det får bära eller brista. Och ni får hemskt gärna hänga med.

I'm throwing my arms around Paris

Always quoting Morrissey
but did you ever do it with a boy?