Jag älskar mitt meningslösa liv, hur är ditt liv?

Just jäklar, jag hade en blogg!

...men ingenting att skriva i den.

Det har inte varit händelselösa dagar precis. Tvärtom har stora ögonblick avlöst varandra på löpande band. Nåja, stora för mig åtminstone. Ni finner kanske inget större sensationsvärde i det. Men är det inte precis så livet ska vara? Jag trivs ganska bra med en enkel tillvaro fylld av barnskratt, promenader, fina vänner, den perfekta poprefrängen, tre avklarade inlämningsuppgifter, en dag helt för mig själv och just nu: världens geggigaste kaloribomb till fikabröd och pepparmintste ur Beatles-muggen.

Som sagt. Inget sensationsvärde, men gott och väl ett stort liv.

Vem vet hur länge vi har varandra?

Nu. Just precis nu. I just det här ögonblicket känns livet så otroligt värdefullt.

Vide är inne i en helt fantastisk period just nu. Han är glad, pigg, sover ordentligt på nätterna, äter ordentligt på dagarna, sysselsätter sig själv för det mesta, hänger inte och klänger i min famn konstant... Naturligtvis är jag medveten om att perioderna avlöser varandra och att klängfaser alltid är återkommande, men just nu njuter jag av varenda sekund.

Sommarkurserna går... bättre än väntat. Jag är fortfarande tveksam till om jag verkligen kommer att kunna slutföra alla tre, men jag gör så gott jag kan och än så länge räcker jag till. Det är en fin känsla.

Jesper är nu ledig i två dagar, vädret är fint och lägenheten ser inte ut som ett bombnedslag. Dessutom är finaste I & J hemma i Sverige igen, och jag längtar efter att få träffa dem de närmaste dagarna. Vi har så många sommarkvällar att ta igen.

Jag vet att allt kan vända på en millisekund. Jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet. Men jag vet också att en negativ inställning aldrig kan hjälpa, så jag tänker ta vara på varenda liten glädjestund jag får nu. Det har varit alldeles för få glädjestunder den här sommaren. Jag tycker någonstans att jag förtjänar ett par stycken nu.

Walk idiot walk

Men... Men...

BARNET GÅR!
Jag förstår ingenting. Jag som uttryckligen sagt åt honom att vänta tills han har någorlunda koll på läget. 11-12 månader eller så. Men nej då. 9 månader gammal ska han prompt börja gå. Hysteriskt roligt tycker han att det är också. Tänka sig vilken massa bus han kommer kunna hitta på med händerna fria...

(Okej, jag tycker det är ganska roligt också faktiskt. Jag kommer att vara en osedvanligt nervös mamma den närmaste tiden, men häftigt är det ju. Min lilla bebis börjar bli ett litet barn. En egen liten person liksom. Klart som tusan att det är stort!)

I'm a cuckoo

Dagens nördgrej:

Jag har köpt en lila kalender. Inte så nördigt i sig kanske. Men jag blir nästan manisk vid tanken på att få fylla den nya lila kalendern med planer och organisera med hjälp av pennor i olika färger. Det är verkligen årets höjdpunkt för mig. Ny kalender.

Och nu sover Vide. Gissa vad jag ska göra ikväll...?

Sov du lilla Vide, än så är det vinter

Idag har Vide sovit middag i sin säng. (För er oinvigda kan jag berätta att han de senaste månaderna bara kunnat sova i sin vagn. Det har varit en källa till enormt mycket ångest för oss. Varför vet jag inte riktigt.) Men idag har han alltså sovit i sin säng. Han grät hysteriskt i över en timme, och till slut somnade han av ren utmattning och sov djupt i två timmar. Det kanske inte låter som en seger, men det innebär att jag nu vet att det faktiskt går att få honom att sova i sin säng. (Och nej, självklart var det inga Anna Wahlgren-metoder vi använde oss av. Det var absolut inte så att han fick skrika sig till sömns, utan vi höll om honom och sjöng och klappade honom hela tiden. Något annat skulle jag inte klara av.)

Jag hoppas att det fungerar ikväll igen. Vagnsovandet har inte alls känts bra.

-

Nu sitter jag i köket och lyssnar på Lars Winnerbäck och funderar på att skriva klart en uppgift till en av sommarkurserna. Det vore onekligen skönt att få det gjort, men samtidigt fick jag ett enormt sug efter att bara gå ut, ta en ensampromenad med musik i hörlurarna och strunta i alla måsten en liten stund. Tål att tänkas på...

I find it hard to tell you, I find it hard to take

Det finns inga ord. Ändå kan jag inte vara tyst.

I skrivande stund är dödssiffran på norska Utöya uppe i 84.
84 ungdomar som samlats på ett läger, förenade av viljan att göra världen bättre. Viljan att se till att just den här sortens hat inte ska existera. 84 ungdomar som, trots att många inte ens hade rösträtt, ville engagera sig. Ville göra skillnad. Och så händer detta.

Jag har gråtit. Jag har mått illa. Jag har nästan tvångskramat min son när jag insåg att det skulle kunna vara han, om 15 år. Mina tankar har gått till alla stackars föräldrar som förlorat sina älskade barn. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen. Orkar inte föreställa mig. Börjar gråta bara av tanken.

Idag kommer jag att krama min son ännu mer än vanligt.

Jag är rädd för er.

Ibland tänker jag mig att första steget mot att bli mer social kanske skulle kunna vara att kommentera fler bloggar. Det är inte i första hand det jag menar med att jag vill bli mer social, men det kunde ju vara ett steg på vägen mot att bli social på riktigt.

Men vet ni? Jag tror att jag på allvar har lite social fobi även i bloggvärlden.

Jag försöker ibland. Bestämmer mig för att "nu ska jag minsann kommentera varenda blogg jag hamnar på med genomtänkta smarta kommentarer", men oftast finner jag bara att jag inte har något jag vill säga. Jag känner mig enbart obekväm. Stora bloggar med flera hundra bloglovin-prenumeranter skrämmer mig. Ofta är de blogginnehavarna antingen arroganta eller överpretentiösa, och sådant klarar jag mig faktiskt utan.

Men även små fina bloggar har jag svårt att kommentera. "Nej usch, kommer de tycka att jag tränger mig på nu? Jag har ju inget att komma med, lika bra att bara läsa och vara tyst". Idiotiskt? Klart som tusan att jag vet att det är idiotiskt. Alla blir väl glada av kommentarer liksom (så länge de inte är elaka såklart, men jag brukar inte ha för vana att slänga ur mig elaka kommentarer till folk.)

Det är bara att inse. Jag är folkskygg. Jag är rädd för er. Och varenda bloggkommentar jag lyckas åstadkomma är en inre kamp för mig. För att inte tala om hur det ser ut i verkligenheten. Det är ett problem, men det är ett problem jag har bestämt mig för att övervinna.

I augusti börjar jag på sjuksköterskeutbildningen. Det kommer att bli tufft på så många nivåer, men min största utmaning ligger faktiskt i att komma över min rädsla för andra människor. Men jag ska klara det. Och det ska bli så underbart skönt! För det här med att inte våga prata med folk... Det är ett jävla fängelse.

Torsdag sitter jag i tankar

Det har hänt så mycket konstigheter på sistone, saker som jag inte bör prata om, men som har gjort mig helsnurrig i huvudet. Lite Hoola Bandoola-tankar som Vem i hela världen kan man lita på? och så vidare. Litteraturplugg är ungefär det sista jag vill fokusera på just nu, men tyvärr är det ett nödvändigt ont om inte hösten ska bli ett ekonomiskt helvete.

Så idag har Vide varit hos sin farmor, Jesper har jobbat och jag har försökt få något gjort i pluggväg. Det gick helt okej efter omständigheterna, så jag belönade mig själv med en chokladkaka och en Mama-tidning. Jag ångrar verkligen det sistnämnda. Himla skittidning! Full med reklam och nonsens och en del riktigt vedervärdiga värderingar. Det är väl bara att inse att jag inte tillhör den typen av föräldrar som ingår i deras målgrupp. Nej fy. Aldrig mer!

Jag vill inte verka jobbig eller så

Återigen: jag klarar inte av när saker inte blir som jag tänkt mig.
Jag är väl medveten om att min lilla vilja är ganska lite värd i sammanhanget, men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag vill inte behöva lida för att någon annan beter sig som en idiot. Men det gör jag såklart. Lider. Tillåter att mina planer ändras i sista minuten, hur dåligt jag än mår av det. För jag är inte gjord av sten. (Även om man kan tro det ibland).

Och det var dagens krypto.

-

För övrigt gillar jag inte riktigt det faktum att min son blir helt paralyserad så fort Siba-reklamen kommer på TV. (Ni vet den där irriterande I Faabians Väääärld med göteborgaren med alldeles för mycket solskydd på näsan?). Han släpper allt han leker med och bara stirrar på TVn som i trans. Till och med när vi befinner oss i ett annat rum och han alltså bara HÖR reklamen. Inte okej. Inte okej.

Dom kommer kliva på mig, dom kommer kliva på mig igen

Det är något särskilt med just kvällspromenader. Kanske är det det faktum att det nästan aldrig blir några sådana längre. Man saknar sånt som man inte har, och så vidare. Men det är också hur luften plötsligt blir annorlunda, hur ljuset faller och gör skuggorna längre, hur trädtopparna blir guldfärgade av solstrålarna. Och så något mer, något som inte går att sätta fingret på riktigt. För att sammanfatta - jag älskar kvällspromenader.

Just igårkväll hade Vide kastat om sina sömnrutiner litegrann, så det fanns ingen möjlighet att få honom att somna som vanligt vid 20. Så då tog vi en riktigt fin promenad istället. Man får passa på när tillfälle ges...

Jag gillar och ogillar hur insikter liksom kommer på löpande band när man är ute och går i kvällssolen. Gårdagens insikter:

1. Jag måste bli mer social.

2. Jag måste sluta låta människor kliva på mig.

3. Jag har ingen aning om hur man gör.

Tips mottages tacksamt!

Om maktlöshet

Jag och Vide har många ensamma dagar tillsammans när Jesper jobbar. Ofta tycker jag att det är underbart. Jag får känna den där mamma-son-samhörigheten som ju faktiskt inte blir på samma sätt när man är tre. Men... Ibland känner jag mig så maktlös när jag är själv.

Ikväll stod Vide och lekte vid vardagsrumsbordet (som har två "våningar") och plötsligt ramlar han och slår i partiet runt ögonen med buller och brak i "undervåningen" på bordet. Jag är tveksam till om han någonsin slagit sig så hårt tidigare (och då har min käre son drullat i golvet många gånger). Hjärtskärande skrik, krokodiltårar, en otröstlig Videung och en panikslagen mamma. Han skrek på ett sätt som jag faktiskt inte tror att jag hört honom skrika tidigare. Evigheten som gick innan han lugnade sig, när jag faktiskt inte visste hur illa han egentligen hade slagit sig, var outhärdlig.

Tankarna som snurrade runt i mitt huvud i stil med "Herregud herregud, det här låter inte som vanligt, herregud, hur illa har han slagit sig? Herregud herregud, tänk om jag måste åka till akuten, herregud herregud, Jesper jobbar ju ensam på sin avdelning, han kan ju inte komma ifrån, herregud herregud, vi ju ingen bil, herregud, ska man ringa 112? Herregud herregud, min son får inte dö, och inte bli blind heller, herregud, nu börjar jag också gråta, aaaaah" kan tyckas överdrivna och rentav löjeväckande såhär i efterhand, men just då var de verkliga. Just då kunde jag inte trösta mitt barn, och det gjorde så obeskrivligt ont i mig. Tänk om jag hade haft någon där som hade kunnat säga åt mig att "Lugna ner dig Sandra, din son är trött och hungrig och då blir alla motgångar så mycket större, det vet du ju, du är ju likadan. Fortsätt bara trösta så kommer han snart att ha glömt det här", då hade jag ju kunnat besparas såå mycket lidande.

Det är en hemsk känsla att känna sig maktlös. Och jag vet inte om man någonsin kan föreställa sig vidden av maktlöshet innan man haft ett otröstligt barn i sin famn. Jag hade då aldrig kunnat...

Finaste lilla skrutt.

Nåja. Efter en flaska mat och ett rejält pusskalas, sover han nu gott. Vi har haft en fin dag hemma hos Vides farmor, och imorgon jobbar Jesper bara ett 5-timmarspass, så då får vi umgås ordentligt alla tre. Helt okej tycker jag!

Backlash

Hejjagärslutsommänniska.
Vaknade med yrsel och frossa när Jesper skulle jobba 12-timmars monsterpass på jobbet. Alltid denna timing! Men det var bara att bita ihop och pallra sig upp ur sängen, som sig bör vid sådana tillfällen. Jag kan säga att det har varit en lång dag. (Lyckligtvis tyckte mina fina föräldrar att de kunde ta en utflykt till Västerås och göra sjuklingen med son sällskap i alla fall. Dagens stora solsken!) och nu vill jag bara lägga mig ner och halvdö. Eller åtminstone sova.

Som om det inte var nog med det där lilla timingproblemet, så insåg jag dessutom att jag missat deadline för en novelltävling jag hade tänkt delta i. Med EN dag. Jag hatar sådant.

Jag ska aldrig mer tänka positivt. Det slår ju alltid tillbaka!

People tell me I'm wrong. Fuck 'em.

Åh. Jag har gått runt i ett enda stort lyckorus idag. Jag var ju säker på att jag skulle komma in (Självgod? Inte ett dugg egentligen. Men att både betyg och högskoleprovsresultat ligger över medel är ju faktiskt ett faktum som jag inte kan bestrida), men någonstans måste jag ändå ha tvivlat en aning, för lättnaden och lyckan jag känner nu är helt obeskrivlig.

Jag ser så otroligt mycket fram emot detta. Jag ser fram emot att ha någonting att göra om dagarna. Jag ser fram emot att få träffa nya människor. Att läsa en massa intressanta kurser. Jag ser till och med fram emot långa pluggnätter och kaffedrickande. Jag ser fram emot en tryggare ekonomi. Jag ser fram emot varje litet steg på vägen mot att uppnå min stora dröm. Att få visa alla som tvivlat på mig att jag kan. För den här gången är det på riktigt. Tamejfan.

(Jag ser väldigt ljust på framtiden nu.)

Här kommer lyckan för hundar som oss

Första steget mot barnmorskedrömmen är härmed uppnått.
Nu är det bara resten kvar.

Det kommer bli så jävla tufft, jobbigt och alldeles alldeles underbart.

/Lycklig Sandra

Without your company, I have so many holes to fill

Idag har varit en bra dag.

Man hade lätt kunnat tro att det skulle bli en skitdag. Vide tyckte att det passade sig alldeles utmärkt att promenera på våra nerver inatt genom att helt enkelt vara vaken mellan klockan 01 och 05. När han sedan vaknade för dagen klockan 08.30 var han allt annat än samarbetsvillig. Inget överseende med trötta mamman här, inte. Matvägran, blöjvägran, klä-på-sig-vägran. Man skulle kunna tro att han redan kommit in i trotsåldern.

Men så kom räddaren i nöden. Det hade varit bestämt sedan tidigare att Vide skulle spendera dagen hemma hos sin farmor idag, och lägligt nog fick då trötta mamman tid att sova en stund, plugga en längre stund och när Jesper kom hem från jobbet tog vi en promenad tillsammans. Mycket välgörande må jag säga, och när Vide sedan kom hem var jag en mycket bättre mor och människa. Underskatta aldrig vikten av egentid, var dagens lärdom.

Ikväll har vi tittat på fantastisk film - Blue Valentine med Ryan Gosling och Michelle Williams (se den!), och jag har påbörjat ett nytt novellprojekt. Jag kanske flyter igen. Fin känsla.

<3

(Jag har skrattat idag.

Från hjärtat. 

Högst välkommet.)

Duktighetspoäng

Idag har jag pluggat så det stått härliga till.
Två uppgifter är nu inlämnade och klara.

Jag känner mig så duktig över detta att jag nästan glömmer bort det faktum att jag råkat dricka 3 burkar cola idag. Men äh. Man kan inte göra allt rätt.

En snabb fråga

Finns det förresten någon som vet hur man ändrar radavstånd här på blogger? Jag blir tokig när jag inte får till det som jag vill.

Grrr. Jag saknar min gamla blogg.

/Honsomaldrigblirnöjd.

Ibland så dör jag litegrann när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn

Var var jag då jag behövdes?
Var var jag då hon var svag?
Var var jag då hennes livsvilja
tog ledigt för ett tag?

Var var jag då hennes gnista
tycktes slockna och dö ut?
Var är min olyckssyster?
Låt det inte vara slut...

/Lisa Ekdahl.

-

Lyssnar på Olyckssyster och läser gamla blogginlägg och känner det där hjärtsnörpet.
Jag skulle vara tyst, det lovade jag mig själv, men ibland orkar jag inte hålla mina egna löften. När jag tänker efter är det ytterst sällan jag håller löften som jag gett mig själv. Vid ännu närmare eftertanke... har det någonsin hänt?

Jag minns en av de första gångerna vi träffades. Någon av oss började nynna på en kent-låt, den andra började nynna med, och så vred vi oss på asfalten av skratt, inget kunde röra oss inatt, åtminstone var det något liknande vi sjöng, men jo, vred oss av skratt gjorde vi nog, och jag minns det som att människor vände sig om och stirrade och jag kunde inte bry mig för jag hade hittat min olyckssyster.

Jag skulle vilja skriva sida efter sida om hur allt förändras, hur vänskapsrelationerna förändras, när det här med barn kommer in i bilden. Men, jag är så rädd att mina avsikter skulle missförstås. Jag vill inte beskylla någon för något (det skulle vara mig själv i så fall) men jag är rädd att det skulle verka så. Som att jag anklagar. När det i själva verket är precis tvärtom. Du kan aldrig ana hur det egentligen ligger till. Du kan aldrig ana hur stor del av min tankeverksamhet som på ett eller annat sätt innefattar dig. Du kan aldrig ana hur väl jag tänker om dig. Hur mycket jag håller av dig. Du kan aldrig ana.

Nej för tusan. Nu blir det sådär sentimentalt igen. Och långt, så in i bängen.
Kanske blir det delete-knappen ändå. Såhär privat kanske man inte ska vara, egentligen.

The sound of silence

Jag vill inte läsa om Beck och Wallander. Jag vill inte läsa om vampyrer. Jag vill inte läsa en av mina favoritböcker som slaktats till oigenkännlighet genom att något stolpskott har fått för sig att slänga in en massa zombier all over the place. Jag vill inte!

Jag kan ha tagit mig lite vatten över huvudet när jag bestämde mig för att läsa tre litteraturkurser samtidigt, varav en på engelska. Det är roligt, och relativt lättintjänade högskolepoäng. Men jag har nästan aldrig tid att läsa nuförtiden, så när jag väl får den tiden vill jag ju inte slösa bort den på rent skräp. Hmpf.

-

Imorgon åker Jesper och Vide till Norberg över dagen. Jag ser verkligen fram emot att få vara själv en hel dag. Plugga järnet. Promenera planlöst. Njuta av tystnaden. Jag kan verkligen sakna tystnaden.

Jag var bara inte gjord för dessa dar och dessa dar är inte gjorda för mig

Det är sommar, det är deckarläsning på balkongen, det är promenader i skogen, det är en godispåse, det är antibiotika som ger effekt, det är Mia och Klara på dvd, det är en glad och fin son som börjar förstå att det är roligt att gå på två ben (men med stöd av mammas eller pappas händer såklart), det är Power Meet och således en stad full med drägg, det är saknad, det är pluggpluggplugg, det är en sambo som jobbar för mycket, det är alldeles för lite tid, det är en längtan efter förändring.

Det är mycket. Många känslor i omlopp. Jag är inte konstruerad för sånt. Jag vill ha en sak åt gången att fokusera på. Bra eller dåligt spelar inte så stor roll egentligen, jag kan hantera både och. Men helst inte allt på en gång, tack.

Fast bättre allt än inget, såklart.
Oftast.
Nu blev jag förvirrad också.
SKÅL på den!

YOU are on my list.

Jag räknar kallt med att blogglusten kommer tillbaka. Det gör den alltid. Men just nu är det totalt stillestånd i mitt lilla huvud. Så vad passar inte bättre än lite såna här fyllerilistor? Den här snodde jag från fina Killmamman.

1. Hur gammal är du om fem år?
28. Uj vad läskigt.

2. Vem var den sista du träffade?
Jesper och Vide såklart. Och en osedvanligt vältränad löpare svischade förbi mig i elljusspåret förut.

3. Hur lång är du?
153. Och en halv. Väldigt viktig halva.

4. Vilken var den senaste film du såg?
Jag slötittade lite på The Notebook när Jesper jobbade häromdagen.

5. Vem ringde du senast?
Fina lilla pappa.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Haha! What? Stekta fiskbullar? Jag skrattar ihjäl mig härborta! Saknar dig jättemycket!" skickat till Jesper när han jobbade och en sommarvikarie hade STEKT fiskbullarna till lunchen. Hallå tankeverksamheten, var är du?

7. Vad är dagens planer?
Jag har pluggat och tagit en promenad i spåret, framöver ska jag plugga lite till. Och gosa med Vide såklart. Prima liv.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Det beror på vad det gäller. Ibland känns det omständligt att förklara något komplicerat via sms. Men å andra sidan är jag ruskigt telefonskygg, så finns möjligheten att slippa ringa så brukar jag ta den.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Gifta.

10. När såg du senast din mamma?
Dagarna runt midsommar när jag och Vide var i Norrköping.

11. Vilken ögonfärg har du?
Blå.

12. När vaknade du idag?
Typ... 10 tror jag. (Jesper vet vilket morgonhumör jag har, så när han är ledig brukar han ta Vide på morgonen. Gulligt värre!)

13. Har du någon gång hittat en katt?
Hittat? Njä... det kan jag inte påstå.

14. Vilken är din favoritplats?
Svårt att säga. Norrköping. Gotland. London. Winchester. England överhuvudtaget. Vår lägenhet. Vår säng. Vår balkong. Egentligen är jag glad var jag än är, sålänge jag har min lilla familj.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Vartsomhelst som innebär att jag känner mig otrygg.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
I ett hem  som jag trivs i, företrädesvis i Stockholm, tillsammans med Jesper och Vide och kanske ett barn till. Jobbar som barnmorska och skriver romaner som hobby (men de får gärna publiceras också).

17. Vad skrämde dig som barn?
Häxor. Getingar (skrämmer mig fortfarande). Bränder. Bollar som kom flygande mot mig.

18. Vem fick dig att skratta senast?
Vide. Han ser så enormt söt ut när han blir arg.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Det finns inget sådant. Man kan inte vara för ung för att äga vinylskivor. Jag äger många. Det blir ett överlägset mycket bättre ljud med vinyl än med CD. Tycker jag.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Beror på temperatur i sovrummet.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Många!

23. Vilka landskap har du bott i?
Östergötland och Västmanland. Och Hampshire och Gloucestershire, om man ska räkna med dem.

24. Har du någon gång spytt på fyllan?
Faktiskt inte! Svimmat dock.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Det beror ju på vad man ska göra och vart.

26. Är du social?
Ja och nej. Jag mår inte bra av att vara ensam för mycket. Jag är beroende av sällskap, och när jag väl fastnar för någon har jag väldigt svårt att klara mig utan personen i fråga. Men det tar lång tid innan jag hamnar där, innan jag känner mig bekväm i ett sällskap. Jag är tyst och osocial, tills jag känner mig 100% bekväm, och då finns det ingen hejd på mig. Ungefär så.

27. Vilken är din favoritglass?
Ben & Jerry’s Half Baked. Men åh så längesen det var... Piggelin är också en favorit.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Betala av lån, lägga undan pengar till Vide... Sen skulle jag åka till London och köpa en massa skivor och kläder.

29. Tycker du om kinamat?
Jag älskar't!

30. Tycker du om kaffe?
Nja. Ibland. Oftast föredrar jag te.

31. Vad dricker du till frukost?
Vatten eller juice.

32. Sover du på någon särskild sida?
Höger sida av sängen (från ett liggande perspektiv). Vad gäller sovställning så brukar jag sova så att jag liksom hänger över sängkanten. Alltså höger sida i nuläget.

33. Kan du spela poker?
Nejnej. Har aldrig förstått mig på kortspel överhuvudtaget. "Finns i sjön" är väl ungefär det mest avancerade jag kan spela.

34. Tycker du om att mysa?
Själva ordet antyder ju att man gör något som är mysigt, och då vore det ju ytterst motsägelsefullt att inte tycka om det, eller?

35. Är du en beroendemänniska?
Extremt. Tyvärr.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Jag tror att en gammal kompis hade småsyskon som var födda samma dag som jag. Men vi har inte så mycket kontakt, så jag måste nog svara nej på den frågan.

37. Vill du ha barn?
Annars hade det varit lite sent påtänkt... Jag har ju Vide och skulle inte klara mig utan honom. Och jag vill nog ha ett barn till så småningom.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska och tyska.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Ja, efter min ryggoperation.

40. Föredrar du havet eller en pool?
Hav. Pool. Hav. Pool. Hav. Jag vet faktiskt inte.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
God mat. Och kläder, om det blir pengar över.

42. Äger du dyra smycken?
Inte ett enda!

43. Har du någon gång testat att röka?
Ja, på festival för att hålla myggen borta... Och nån enstaka gång efter att ha druckit några glas vin för mycket.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
En hallonlakritsskalle.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Åh... nej jag vet inte. Alla jag känner är ju roliga, på sitt sätt liksom.

46. Välj ett ärr på din kropp?
Jag har 3 stora ärr över rygg och mage efter ryggoperation. Tycker faktiskt att de är lite småcoola. Det tyckte jag inte på den tiden dock.

47. Vad har du för ringsignal?
The Beatles - Twist and shout. Vad annars?

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Någon liten klänning tror jag finns kvar. Annars nej.

49. Flirtar du mycket?
Njä. Nej.

50. Vart togs din profilbild för din blogg?
I badrummet.

51. Kan du byta olja på bilen?
Nej... Jag kan kolla så att det finns ordentligt med olja kvar dock! Men byta... nej. Har åtminstone aldrig gjort det. Men hur svårt kan det vara?

53. Vilken var den senaste bok du läste?
Dolken från Tunis av Agatha Christie.

54. Läser du dagstidningen?
På nätet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej.

56. Dansar du i bilen?
Nej. Jag kanske gungar med lite om det är någon bra låt som spelas. Sjunger gör jag också gärna. Men jag tycker det låter trångt att dansa i bilen?

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Jag lyssnar inte på radio.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Tiden för läkarbesöket.

59. När var du i kyrkan senast?
På tvillingdopet i maj.

60. Vilka personer utmanar du?
Vem som än känner sig utmanad.

I've got you under my skin

Läkarbesöket ur världen och nu ligger 100 tabletter Tetralysal och väntar på att bli uppätna tills min "riktiga" läkare kommer tillbaka från semestern. Det känns rätt bra ändå. Förhoppningsvis räcker detta så att jag slipper ett läkarbesök till. (Hej jag är livrädd för att behöva gå på Roaccutan igen.) Åtminstone lär det väl bromsa utvecklingen så att det inte blir värre. Hoppas.

-

Annars rullar väl livet på. Lilla A's operation verkar ha varit lyckad, och här på hemmaplan är jag mest bara ganska less på att Jesper aldrig är hemma. Jag saknar honom. Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle säga men - jag längtar litegrann till hösten. Längtar efter att få lämna över föräldraledigheten till Jesper, längtar efter att få gå iväg någonstans själv om dagarna. Längtar inte efter kylan och mörkret dock. Men man kan ju inte få allt...

You don't wanna know me when I'm lonely, and I don't wanna know me now at all

Kul att min monsteracne är tillbaka. Hilarious.
För jag var ju bara inte tillräckligt nedslagen tidigare.
Humörsvängningar, hjärtoperationer, envisa mammakilon, sömnlösa nätter, bristande självkänsla, rastlöshet, känslomässiga besvikelser, en blogg som inte handlar om något annat än hur gnällig jag är, stress stress stress och ingen ork. Och nu detta. Ett ansikte som blir mer och mer likt Quasimodos för var dag som går. Kul. Jag skrattar ihjäl mig.

Läkartid inbokad.
Jag. Orkar. Inte.

(Sätter på TVn och stänger av igen när jag hör djävulens påfund Justin Bieber säga hur "totally uncool" det är att ha finnar. Tack lilla COOLA Justin för den upplysningen. Tack tack.)

Dagens citat:

madeleine säger:
jag älskar när du går från sittande till stående
och det knappt blir någon längdskillnad.

<3

Hjärta

För övrigt håller vi idag alla tummar för att min systerdotter får bli frisk, att hennes lilla fladderhjärta får fortsätta fladdra, att alla motgångar min systers lilla familj tvingats utstå, faktiskt kan börja lätta lite. I skrivande stund ligger lilla A under operationskniven i Lund, och det är en tuff tid för oss alla, men särskilt för min syster. Idag är alla tankar hos henne.

Ni kan också få hålla tummarna om ni vill.

Det är ingen vanlig dag

Idag skjuter vi upp hundratals imaginära grattisballonger i luften och önskar finaste Madeleine en helt fantastisk födelsedag! All kärlek till henne! (Och till Frank som fick vara med på bild pga akut bildbrist på min dator. Men det gör inte så mycket, för han är så söt.)

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake

Igår när vi stod och väntade på att The Ark skulle inta scenen, kom en tant i 70-årsåldern fram till mig och sa att "förlåt mig men jag måste bara säga att jag tycker att du ser så himla söt ut, det tycker jag." och jag tror aldrig att en främlings ord har kommit vid en mer lämplig tidpunkt. Alldeles som om hon visste att jag duckar eller flyr fältet varje gång jag ser en spegel nuförtiden. Alldeles som om hon visste att jag ofta känner mig för ful och värdelös för att överhuvudtaget vistas bland andra människor. Alldeles som om hon förstod.

Tänk om människor visste vilken enorm skillnad de kan göra.

Gårdagen var för övrigt riktigt fin. The Ark var något av en besvikelse (sist jag såg dem var 2005 och de var gudar. Igår kändes de mest... trötta.) men Marina var världens finaste och efter konserten satt vi uppe och spelade vinylskivor, drack vin och pratade tills natten övergick i morgon. Det blev inte många timmars sömn och idag är jag mer död än levande men det var värt det, alltihop.

Ikväll är Jesper och Vide barnvakter hos kusinerna, så jag har lägenheten för mig själv hela kvällen. Jag hade tänkt att jag skulle skriva, plugga och kanske till och med ta några ackord på gitarren, men nu funderar jag på om jag inte ska ta en tidig sänggång istället. Välbehövligt, men fy så tråkigt...