Du och jag och Stockholm

Dagar som den här borde inte få ta slut, det är bara så. Det har varit en helt fenomenal dag på alla sätt. Jag och Jesper har flanerat över Stockholms gator, suttit på bänkar, njutit av solen, hittat fina små affärer (som dock alltid är för dyra för min stackars plånbok), fikat chokladboll och gjort av med lite för mycket pengar. Men det var liksom meningen. Vi kommer inte ha någon semester att tala om, så vi bestämde att vi minsann fick unna oss idag.

CheapMondayjeans och randig tröja från Weekday,

Mia&Klara, säsong 1&2 från Bengans,

Finfina klänningar från Fröken Söt.

(Kul förresten, att min fot sticker fram mitt i alltihop. Det blir aldrig någon mästerfotograf av mig, kan vi ju konstatera.)

Jag blev tokförälskad i Fröken Söt på Götgatan. Jag har varit där förut, men kanske varit stressad eller något, för det var först idag jag insåg vilken fantastisk liten affär det är. Jag dog och kom till klänningshimlen! Stod och hade beslutsångest i en halv evighet innan jag till slut tvingade Jesper att välja klänningar åt mig. Såhär i efterhand ångrar jag nästan att jag inte lade vantarna på en klänning till. Det får bli nästa gång helt enkelt.

(Tyckte för övrigt att det var himla fint att det stod "Du är söt!" på prislappen. Oemotståndligt.)

-

Nåja. Nu är jag totalt slut som människa och jag tänker gå och plåstra om mina stackars skoskav och sedan lägga mig tidigt. Imorgon blir en fin dag, den också.

I am a bird that's in need of grounding

Hej humörsvängningar! Den här onsdagen började panikartat och slutade i lyckorus. Jag hänger inte med för fem öre, men jag måste säga att jag 9 gånger av 10 föredrar känslostormar framför likgiltighet, så jag tycker vi sätter ett stort fett plus på den här dagen. Sådetså.

Jag har hunnit med att göra klart två uppgifter till en av sommarkurserna, och jag kan inte nog poängtera hur skönt det känns att ha kommit igång med ihopskrapandet av högskolepoäng för att säkerställa studiemedel till hösten.. Kanske klarar jag av detta trots allt? Kanske är jag inte totalt kass?

En kvällspromenad, och två vaniljbullar senare, känner jag faktiskt att det kanske är dags att sluta stressa upp sig sådant. Jag har legat sömnlös alldeles för många nätter nu, över saker som jag ändå inte rår över. Nu får det vara nog. Nu blir det Death Cab. Och imorgon: Sandra&Jesper-egentid i Stockholm. Jag längtar ihjäl mig.

I thought you said summer's going to take the pain away

25 grader, klarblå himmel, helt perfekt sommarväder med andra ord, och här sitter jag i mörkret och försöker få plugg gjort medan barnet sover middagslur. Jag skulle då mycket hellre få njuta av sommaren den korta tid den är här. Men nej. Det får bli nästa år, helt enkelt.

Ja jag är lite bitter. Den här sommaren blev allt annat än jag hade tänkt mig, och ni som känner mig vet ju hur jag reagerar när saker inte blir som jag tänkt mig. Det blir kortslutning i mitt huvud och det känns som om hela himlen ramlar ner. Ungefär.

Men snart händer det fina saker igen. Stockholmsresa bara jag och Jesper, FinaMarina-besök och The Ark och eventuellt ännu en Norrköpingstripp för att dra med mina föräldrar till Munken In The Park. Snartsnart ska det här sluta vara en gnällblogg. Snartsnart.

Jag är hos dig igen

Jag kan inte påstå att min nervositet varit ogrundad. Det har absolut inte med Vide att göra, han har varit en ängel. Alldeles som om han förstod. Nej det är helt och hållet mitt klena psyke, min känsla av kronisk otillräcklighet och det faktum att Jesper är min stöttepelare här i livet och utan honom är jag ingenting, det är allt det som har varit tufft.. Plus några inslag av frustration över att min familj inte alltid är de mest kommunikativa människor jag känner. Det blir svårt ibland, helt enkelt. Jag älskar dem, men vi förstår inte alltid varandra så bra som jag skulle önska.

Att detta skulle sammanfalla med min största mentala svacka på evigheter gör väl inte direkt saken lättare.

Men. Nu är Jesper här också, och jag är så ofantligt glad för det. Det har utan tvekan varit nyttigt för mig att vara själv med Vide i ett par dagar (och nätter), men det är en lättnad att äntligen ha min älskade vid min sida igen. Jag blir så mycket lugnare med honom att det är helt knasigt.

Hoppas att ni har haft en fin midsommar! Bilder från min egen dyker kanske upp när jag kommer hem till Västerås igen.

Nere vid strömmen i drömmen

Idag åker jag och Vide till Norrköping. Själva, för första gången. Jag är minst sagt nervös. Det mesta känns rätt läskigt. Resan, nätterna, det totala ansvaret som jag ju är van vid att dela större delen av tiden. Hur jag ska orka hålla humöret uppe när jag inte har någon som kan byta av emellanåt. Hur jag ska klara av vissa vetabättretyper när jag ensam måste stå upp för mitt sätt att vara förälder. Allt sånt där. Men jag tror också att det är nyttigt för oss. Eller för mig, framförallt. Jag har ganska lätt för att ta den bekväma vägen ibland. Det kan man ju inte göra hela livet. Och föräldraskap handlar ju (bland mycket annat) om att kasta sig in i saker som man tycker är rentutsagt skitläskiga.

Dessutom ska det bli underbart att spendera midsommar med min fina familj, vandra runt i industrilandskapet och bara trivas.

I saw a light in the end of the tunnel and it was you

Fin dag.

Jag har strukturerat upp sommarens plugg ordentligt (Jäklarimej vad jag kommer ha att göra. Men jag ska klara det!), haft Emma&Harry på besök (Det är så fantastiskt roligt att se de små killarna interagera. Vide var dock lite väl brutal och gav Harry ett rivsår på kinden. Framtida slagskämpe? I hope not.), och efter att ha pluggat en lång stund tog jag och Jesper ut Vide till en lekpark så att han fick gunga lite.

Den senaste tiden har varit påfrestande för oss alla, men det känns litegrann som om livet börjar komma tillbaka nu. Vide är sitt vanliga gamla solstråle-jag, och det gör mycket. Själv är jag inte riktigt där än, men jag misstänker att det blir många gånger lättare att ta sig upp igen med en glad unge.

I saw your face in front of me
It was perfect clarity
I saw a light in the end of the tunnel
And it was you

This charming man

Ibland, när jag inte riktigt känner igen min son, så får jag lite lätt psykbryt. VARFÖR ska han krångla med sömnen när han inte gjort det på evigheter? VARFÖR ska han ge ifrån sig öronbedövande illtjut titt som tätt? VARFÖR går det inte att ta vagnpromenader med honom längre? VARFÖR ska varje blöjbyte bli en lång och svettig brottningsmatch? Och VARFÖR blir han så ruskigt arg så ofta helt plötsligt?

Men så tar jag en titt på "utvecklingsschemat" och inser att han befinner sig i ett stort åskmoln. Då känns det lite bättre. Min son är verkligen text book när det gäller utvecklingsfaserna. 37 veckor gammal. Och titta:

Känns rätt skönt att veta att han inte håller på att bli ett monster, utan att det helt enkelt bara är så det ska vara. Och det slår aldrig fel heller. Han håller sig till schemat, till punkt och pricka.

(Men VEM är det som skriver "sannorlikt??)

Confessions of a drunken mind

(Fast vet du,
jag vill ju
egentligen
säga så mycket mer men
kanske skulle du
misstycka
generas
så jag låter bli.)

And I won't let the little things get me depressed

I enlighet med mitt beslut att sluta gnälla:

• Min älskade är äntligen hemma. Det gör mig glad.
• Vi bestämde oss för att beställa hämtmat. Det var gott och det gjorde mig glad.
• Imorgon är han ledig och kan kramas med mig hela dagen. Det gör mig glad.
• Vide har varit världens mysigaste idag.Vi har busat och sovit och skrattat och dansat hela dagen. Det gör mig glad.
• Jag har bestämt mig för att inte ta det där med sockerförbudet på så stort allvar. Jag har en tendens att driva saker på tok för långt när jag får idéer, och det vill jag faktiskt inte när det gäller detta. Följaktligen har jag både ätit choklad och druckit läsk idag. OCH DET VAR VÄRT DET! Det gör mig glad.
• Jag har världens finaste Madeleine som lyckas med konststycket att göra mig glad även när jag inte är glad, så att säga. Hon säger så fina och kloka saker och får mig att känna mig bra igen. Det gör mig glad.
• Waste of time med Elias and the Wizzkids (lyssna här!) är nog, rent objektivt sett, ingen fantastisk låt MEN... Den gör mig glad.

Loneliness is better when you're not alone

Missförstå mig inte nu. Det är underbart att karln får jobba delad tur när han egentligen bara skulle jobba förmiddag. Det är bra för hans anseende på jobbet, det är bra för vår ekonomi (söndags-OB!), det är bra för att jag får kvalitetstid med min son.

Men det är så förbaskat tråkigt när jag ställt in mig på att han ska vara ledig och tillsammans med oss större delen av dagen. Det är förbaskat tråkigt när jag mår så illa att jag vill kräkas, men ändå måste försöka hålla ögonen på Vide så att han inte av en olyckshändelse slår ihjäl sig på ett av sina små äventyr. Det är förbaskat tråkigt när jag bara vill ha min bättre hälft här, så att jag kan krama honom och känna att allting blir bättre snart. Jag behöver honom, behöver hans lugn.

Men jag ska inte klaga. Det har varit ett förbaskat klagande här den senaste tiden. Det är fantastiskt att han har jobb. Och när han kommer hem om 4 timmar så kommer det att vara värt allt jobbigt. Sådetså.

Och han ringer och säger 'Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer'

Idag har det regnat, i sann höstruskanda. 13 grader och så mörkt att jag fått gå runt och tända lampor inomhus mitt på dagen. Det passade min sinnesstämning alldeles utmärkt.

Nej, jag mår inte bättre. Men jag kan hitta små ljusglimtar här och där trots mitt allmäntillstånd, så det känns rätt okej ändå. Det tråkigaste är när Jesper måste jobba och jag helt enkelt måste rycka upp mig, för Vides skull. Helst av allt vill jag ju bara gömma mig under täcket och äta glass direkt ur paketet hela dagarna. Men det finns inte längre. Den sortens beteende tillhör en annan tid. Och egentligen är det nog bra. Det faktum att jag måste rycka upp mig får mig faktiskt att hitta de där små ljusglimtarna. Det måste ju ses som en positiv sak. För hur konstruktivt är det egentligen att gräva ner sig i sin egen mentala skit? Nej precis.

Men idag har Jesper varit hemma, så jag har fått tid till att läsa lite inför sommarkurserna (nu: Stolthet och Fördom. Jag kan läsa den hur många gånger som helst.), inhandla nödvändigheter som blöjor och barnmat, titta på Gilmore Girls (sista säsongen nu, buhu), prata med pappa i telefon, dricka ett glas rödvin och faktiskt, för en liten stund, fått känna mig lite bra igen. Jag tar mig ur det här också, det gör jag alltid.

Om inte annat så blir jag ju lycklig av detta.

Dörrmattan är en fantastisk sak! Gott smakar den också...

Innan mörkret faller

Jag känner att jag borde lämna ifrån mig någon liten rad. Problemet är att jag inte har något att säga. Börjar det bli tjatigt? Det är det för mig också. Jag känner inte riktigt igen den här tomheten, den är liksom inte jag.

Men jag kan ju i alla fall nämna något om hur otroligt glad jag blev för de peppande kommentarerna jag fick efter inlägget om mitt lilla (milt uttryckt) sammanbrott. Ibland behöver man få höra att det inte är något fel med att vara mänsklig. Tack snälla för den påminnelsen!

Jag skulle också kunna nämna att vi har påbörjat en storstädning från grunden idag. Det innebär att lägenheten ser ut som tredje världskriget för tillfället. Sådant ger mig panik! Men jag tröstar mig med att det kommer att vara värt det i slutändan.

Nej förlåt mig. I ärlighetens namn mår jag inte överdrivet bra just nu. Det beror inte på något särskilt, det mesta känns bara allmänt tufft och jobbigt. Jag återkommer när jag har något att säga igen.

We did the best we could, I think we did the best we could

Idag har jag nått en milstolpe i mitt föräldraskap. För första gången någonsin har jag faktiskt på fullt allvar, om än bara för ett ögonblick, önskat att man kunde reklamera sin bebis. "Ursäkta, det blev visst lite fel, var det ett års garanti på den här? Jag tar pengarna tillbaka, tack så mycket!"

Det låter hemskt, men jag tror att ni alla förstår att det var ett ögonblicks svaghet som utlöste tankarna, att jag inte på allvar vill lämna tillbaka min son. (Tänkte att jag måste förtydliga detta, så att ingen får för sig något annat). Idag har mitt älskade barn förvandlats till ett monster och jag har varit arg som aldrig tidigare och dessutom brutit ihop så många gånger under kvällen att det inte borde vara möjligt. 4 timmars skrikfest, sedan kom Jesper hem vid halv tio och ungen blev lugn som en filbunke. Själv blev jag ännu mer hysterisk, när jag insåg vilka hemska tankar jag hade tänkt under kvällen, hur arg jag faktiskt varit (det är inte likt mig att tappa humöret på det där viset) och det blev totalt psykbryt för min del. Det gick inte över förrän jag hade tagit en promenad ensam i kvällsluften och rensat bort alla jag-är-världens-sämsta-mamma-tankar.

Det värsta var ju, som ni kanske förstår, inte att unge herrn betedde sig som en illbatting, utan det faktum att jag inte kunde behärska mitt humör. Att jag tänkte vidriga tankar om att jag ville säga upp mig från hela mamma-grejen. Det dåliga samvetet. Åh, det där jävla dåliga samvetet! Det äter upp mig inifrån. 
(Och nu får jag ju dåligt samvete för att jag skrivit om det i bloggen dessutom. Tar det någonsin slut?)
Hur orkar man vara förälder ett helt liv när allt man gör och tänker genererar så fruktansvärt dåligt samvete?

Nåja, nu sover den lilla videungen och vi skildes för natten som vänner. Älskade lilla barn, förlåt för att mitt tålamod inte alltid räcker till... Förlåt förlåt förlåt.

<3

Is it really so strange?

Oh yes, you can kick me
And you can punch me
And you can break my face
But you won't change the way I feel
'Cause I love you
Oh


And is it really so strange?
Oh, is it really so strange?
Oh, is it really so, really so strange?
I say no, you say yes
(but you will change your mind)

/The Smiths

Jag har alltid hållit hårt om dem jag inte orkat med

Åh vad jag älskar sommaren. Jag är verkligen en sådan där knasboll som tycker att det är härligt att gå omkring och svettas utomhus, känna solen bränna mot naken hud, nästintill förgås i värme. Jag får aldrig nog! Inomhus vill jag dock gärna ha det svalt, så om någon råkar ha en liten fläkt som ligger och skräpar någonstans så kan ni väl hojta?

-

Förutom att nästan bli överkörda av världens längsta studentflaksfölje (det tog verkligen aldrig slut!) (och just det, grattis till alla er som tar studenten förresten!), har den här lilla familjen uppdaterat sina sommargarderober idag. Jeansshorts, linnen och underkläder till mamman, jeansshorts och skjorta till pappan och en hel massa fint till Vide. Bland annat en 70-talsdress i velourmaterial från en skum källarbutik som egentligen var på tok för dyr men som jag bara inte kunde motstå (och där blev det syftningsfel, men jag orkar inte omformulera mig). Bild kanske kommer vartefter. (Men herregud, blev det ännu ett ytligt inlägg? Jaja, så går det).

Ikväll är det jag och Greve Dracula på balkongen, fredagsmat och eventuellt lite vin efter att Vide har somnat. Och så ska jag lyssna på Melissa Horns nyaste singel Innan jag kände dig på repeat och känna texten som ett slag i magen. Jag måste varit någon annan innan jag kände dig.

I vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort, och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Note to self:
Det är en idé av tveksam karaktär att få för sig att man ska börja jogga när man redan är totalt slut som människa. Extra dålig idé blir det när det är 25 grader och kvav innan-åsk-luft ute. Hej-jag-är-grisrosa-i-ansiktet-och-kunde-inte-springa-längre-än-en-kilometer! Inte i form, inte i form...

Men så kom jag hem, tog en dusch, kunde andas igen. Och möttes av glädjebeskedet att skatteåterbäringen äntligen har trillat in på kontot. Den hade inte kunnat komma lägligare! Nu ska det inhandlas sommarkläder till Vide så att han klarar sig ett tag. Kanske lite sommarkläder till mamman också - det var längesen. (Säkert innan jag blev gravid. Och nya kroppen efter graviditet och allt är inte riiiktigt vad den var innan. Känner mig som en michelingubbe i alla tighta linnen jag envisades med att köpa förr.)

Ojojoj vilket ytligt självömkande inlägg det här blev. Så mycket bryr jag mig inte i vanliga fall. Wellwell, man ska väl ha sådana dagar ibland också.

...

Trötthet. Förbannade jävla trötthet, tänk om du ville lämna mig ifred?
Kan någon berätta för mig hur man lyckas vara en bra mamma/flickvän/syster/dotter/vän/människa när man är så trött att man inte vet vad man heter? Jag vill hemskt gärna veta. Hur man lyckas med ovan nämnda alltså. Vad jag heter känns mindre viktigt, faktiskt.

Ask me, I won't say no, how could I?

Vilka roliga frågor ni ställde! Frågor som gick att svara mer än ja eller nej på - flera av mina svar blev kortare uppsatser. Kul! Nu har jag sammanställt frågorna och svaren, here it comes:

Vill du ha fler barn?

Oj, här går vi ut hårt. Ja det vill jag. Men det ligger några år framåt i tiden. Först vill jag utbilda mig till mitt drömjobb och hinna jobba ett tag (för helt ärligt, att leva på föräldrapenningens lägstanivå är inget jag rekommenderar någon) och samtidigt vill jag kunna ge Vide den odelade uppmärksamheten han förtjänar så länge det bara är möjligt.

På tal om vardagslyx, vad mer är vardagslyx för dig? Kan du beskriva hur en dag full av vardagslyx skulle se ut?

Åh, en hel dag full med vardagslyx… Jag skulle vakna och känna mig utvilad. Bara en sådan sak! Sedan skulle jag bli serverad en god frukost, helst bestående av ägg, en smörgås med ost, tomat och gurka på och ett glas O’boy eller juice. Mmm! Sedan skulle jag leka och sjunga med en glad Vide hela förmiddagen.
Vid lunchtid skulle exempelvis hans farmor eller mormor hämta honom för att ta hand om honom under dagen, och samtidigt lämna en bil till mig och Jesper. Vi skulle få tid till att storstäda lägenheten, åka och handla och fylla frysen med mat. Någonstans däremellan skulle vi äta sushi, eller möjligtvis Burger King. (Jag har ett osunt kärleksförhållande till just Burger King).
När allt det där var avklarat skulle jag sätta mig på balkongen i solskenet och läsa en bok i lugn och ro. Kanske skriva lite. Ta en promenad. Någonstans på eftermiddagen/kvällen skulle Vide komma tillbaka, han skulle vara på solskenshumör och äta sin gröt utan att kasta den på sin mamma. Sedan skulle han somna klockan 19 utan minsta lilla skrik och sova hela natten. Då skulle jag och Jesper äta någon god mat (som ni märker är god mat en av de största grejerna jag önskar mig när det handlar om att lyxa till det), dricka ett varsitt glas vin kanske, titta på någon bra film och sedan sitta på balkongen med tända ljus och prata halva natten. Det vore en mysig dag, det!

Hur går det med skrivandet och målandet? Hinner du med det mitt i allt mammeri? :)

Jodå, jag försöker! Målandet blir lite bökigt nu när Vide är så pass stor att han börjar bli nyfiken på precis allt jag gör. Ögon i nacken är det som gäller, så att han inte får för sig att äta upp en färgtub till exempel. Men skrivandet går lite bättre! Häromveckan gjorde jag en tavla med dikt och layout (i Indesign såklart ;) ) till mina systerdöttrar i doppresent. Det blev uppskattat och kändes roligt. Annars skriver jag mest noveller och ostrukturerade tankar åt dikthållet. Om jag hinner med det? Knappt. Men man får ta sig tid. :)

Också får du gärna berätta om var ”Regnsjuk” kommer ifrån, eller hur du kom på det.

Åh, egentligen är jag lite motvillig till att förklara hur jag tänker när det gäller ord. Jag tycker om att låta folk få ha sina egna tolkningar. Dessutom är det lite tvetydigt även i mitt huvud. Men okej.

Till att börja med har jag en dragning till själva ordet. Det brukar användas för att beskriva att ”jodå, just nu kanske det är uppehåll, men där borta tornar några moln upp sig och snartsnart kommer de hit och då bryter helvetet löst”. En slags bristningsgräns, på flera nivåer. Det tycker jag om.

Dessutom beskriver ordet hur jag mår under gråa regniga söndagar. Jag är en sådan som emellanåt låter hela världen rasa samman när världen utanför är grå. Jag blir regnsjuk. Samtidigt finns det en liten liten del av mig som någonstans njuter av melankolin i ett ihållande regn, som tycker att det är vackert. Helt friskt är det ju inte. Så det är också... regnsjukt.

Var kommer dina rubriker ifrån?

Inläggrubrikerna antar jag att du menar? För det mesta är det låttexter, låttitlar, något som på ett eller annat vis hänger ihop med det jag skriver, även om kopplingen egentligen bara finns i mitt huvud. Ibland hänger det bara ihop med att det är den låten jag lyssnar på för tillfället, men oftast finns det en koppling, som sagt. Men ibland får jag idétorka och då kan rubrikerna bli lite vad som helst.

Vad anser du om vänsterpartiets förslag att man ska lagstadga om att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten?

Jag är väldigt kluven i den frågan. Jag förstår absolut poängen. Om vi ska uppnå mer jämställdhet på arbetsmarknaden så behöver vi få bukt med problemet att kvinnor oftast tar ut mer föräldraledighet än männen. Dessutom tror jag att det kan vara bra ur anknytningssynpunkt att båda föräldrarna får lika mycket tid hemma med sina barn. Men jag känner också att det vore fel att lagstadga om det. Männen ska VILJA vara hemma med sitt nyfödda barn, de ska vilja det så mycket att den ekonomiska biten inte spelar någon roll. Men det är ju inte så lätt alla gånger. Någonstans känner jag att man måste få avgöra själv vad som fungerar bäst för ens egen familj.

Om jag ska dra upp min och Jespers situation, så hade det aldrig fungerat för oss att dela lika på föräldraledigheten. Jag har inte haft något jobb eller studier att gå tillbaka till förrän nu till hösten, och Jesper har ändå kunnat vara hemma nästintill precis lika mycket som jag, eftersom han pluggat på distans. Eftersom han ändå varit hemma så har den logiska lösningen varit att jag tagit föräldrapenningen och han sitt studiemedel. Nästa gång vi får barn så kommer vi dock att dela lika på föräldraledigheten, för det ÄR trots allt det jag vill att man ska göra, rent principiellt.

Men jag måste säga att en VIKTIGARE reform vad gäller föräldraförsäkringen, är ju att se till att både föräldrarna får vara hemma SAMTIDIGT bra mycket längre än 10 dagar efter förlossningen. Gärna ett par månader. Det tror jag är enormt viktigt för att den arbetande föräldern (oftast papporna som det ser ut idag) ska kunna få en bra anknytning till sitt barn. Jag hör ofta om mammor som klagar på att papporna inte tar tillräckligt med ansvar för barnen. Med dagens regler – är det konstigt?

Av de länder du besökt (om du varit utomlands), vilket vill du absolut inte besöka igen och varför? Och vilket land kan du inte vänta på att få besöka igen?

Oj. Hm. Jag måste säga att Turkiet inte känns så lockande att besöka igen. Tillfälligheter har gjort att jag varit där tre gånger, så det känns ganska gjort. Dessutom fick jag lite avsmak när jag dels blev sjuk i någon salmonellahistoria, och dels blev utskälld av en skoaffärsinnehavare som nästan höll på att ge mig en örfil för att jag ångrade mig och inte ville köpa en sko som jag hade provat. Kändes inte så värst gästvänligt.

Ett land som jag VERKLIGEN vill besöka igen är svårt att välja bland de underbara platser jag varit på. England, Irland och USA känns som att jag verkligen vill komma tillbaka till.

Berätta om hur du och the man in your life träffades :) Love-stories är aldrig någonsin fel :)

Åh, den här historien känner jag mig av någon anledning aldrig riktigt bekväm med att berätta. Lite skämsfaktor att vi träffades över Internet kanske. Men okej, historien:

 Jag och en kompis var på Where The Action Is i Göteborg 2004. Där såg jag en kille som var söt. Det skulle egentligen inte ha så mycket med saken att göra, om det inte vore för att jag ett halvår senare tittade in på en profil på helgon.net (kommer ni ihåg den hemska communityn?) och såg samma människa där. Trodde jag. Vi började prata. Men det visade sig ju ganska snabbt att han inte alls hade befunnit sig i Göteborg vid den tidpunkten. Vi pratade ändå vidare. Ingen av oss hade någon som helst tanke på att träffa Vårt Livs Kärlek då. Jag bodde i Norrköping, han i Norberg. Jag tyckte han var en dryg översittare, han tyckte nog att jag var lite småkorkad. Och jag tror att de där första intrycken kanske stämde till viss del? Jag fällde så många dumma kommentarer att jag fortfarande inte kan förstå att han tyckte att jag var värd att prata med. Kanske tänkte han att jag var rolig att driva med, på typiskt Jesper-vis. Som ni märker - inga romantiska tankar whatsoever.

Men efter ett tag insåg vi väl båda två att de där långa nätterna på MSN var något slags tecken på att vi tyckte om varandra. Så vi träffades en dag i Stockholm. Gick i skivaffärer, satt på café och pratade. När jag satt på tåget hem till Norrköping igen lyssnade jag på Chans med Kent och kände att jag ville träffa honom igen, så mycket att jag nästan grät. Jag skickade ett sms där jag skrev att 'hoppsan, jag håller nog på att bli kär i dig.' Jag fick ett svar där han skrev att 'hoppsan, jag håller nog på att bli kär i dig också.' Vi var 17 år då. Nu är vi 23 och hoppsan, vi är nog fortfarande kära.

Om jag tar och bokar en resa för att se The Ark i Västerås, skulle du då ha lust att träffas och kanske ta en fika någonstans i vimlet?

Skojar du? Ja ja ja! Kom kom kom!

Har du några favoritböcker, favoritförfattare?

Jag har många! Jag skulle kunna rabbla favoritböcker och författare i all evighet, det tar nästan aldrig slut. Men min absoluta favoritförfattare är utan tvekan Haruki Murakami, (särskilt  Norwegian Wood och Fågeln Som Vrider Upp Världen.) Annars älskar jag Johanna Nilsson (Rebell Med Frusna Fötter, Konsten Att Vara Ela), Erlend Loe (Naiv. Super.) och Maria Sveland (Bitterfittan, Att Springa). Bland många många andra.

Sången ekar från himlen sänd, det är ett stort liv

Åh vad jag älskar dagar som idag. Bokläsning, långpromenad i solen, och Vides första erfarenhet av att gunga. Det var så roligt! Han tyckte verkligen att det var fantastiskt, och jag kände mig nästan lite elak när jag blev nojig över solstrålarna och kände mig tvungen att lyfta bort honom ur gungan.
Hursomhelst. En riktigt fin dag har det varit. Mer sånt i sommar, tack!

(Pssst! Några utav er ställde lite frågor, kul! Jag svarar på dem imorgon kväll, så passa på tills dess om det är något ni undrar över! Här kan ni göra det i så fall.)

I look at the world and I notice it's turning

Jag har så lite att säga. Jag vet inte om det beror på att jag fortfarande inte riktigt känner mig hemma med den här bloggen, eller om det helt enkelt är så att livet står still just nu. Men det gör det ju verkligen inte. Kanske är det mitt huvud som står still, snarare.

Jag skulle kunna berätta om att vi har lånat en bil och storhandlat idag (för alla andra verkar en sådan utflykt vara vardagstråk, för oss är det vardagslyx när den är som bäst) men det är ju ganska ointressant. Jag skulle kunna nämna något om att barnet sovit exemplariskt den senaste veckan, bara för att idag krångla igen, men det skulle kanske vara lite för mammabloggigt. Åh åh åh, någonting om SOMMARVÄRMEN kanske? (som om det skulle ha undgått någon. HA!)

Undrar ni något? Det skulle kännas bra patetiskt med en sån där frågestund som alla bloggare slänger upp titt som tätt, för det är ju inte som att det kryllar av läsare härinne. Det skulle kännas lite som att bli vald sist på idrotten, att skylta om frågestund och sedan inte få en enda fråga.
Men vi behöver ju inte kalla det frågestund, utan kanske snarare någon form av inspirationsdialog? För att få igång bloggeriet igen liksom. Ni kan fråga något eller klaga på något eller tipsa om något eller ja, vad som helst? Blir det något av det så kan jag ju sammanställa det senare.

Ja vad roligt! Det kör vi på! Fire away!

The world won't understand, it's left no time for us

För ett år sedan:

Och idag, ett år senare:



Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Det känns som alldeles nyss som jag gick runt med en jättemage, samtidigt som jag inte kan förstå att Vide inte alltid har funnits hos oss. Han är en så självklar del i våra liv nu, att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom. Vill inte tänka mig ett liv utan honom. Tanken gör mig kallsvettig, illamående, panikslagen.

Älskade lilla Videung. Idag är han 8 månader.

En lista.

Jag snodde den här listan av Madeleine. Dels för att jag hade tråkigt, och dels för att sådana här fyllerilistor är ett av mina största guilty pleasures. Pinsamt men sant.

BARA ALLMÄNT:

Namn:
Sandra

Piercingar:
Nej, smärtfegisen i mig skulle aldrig våga.

Tatueringar:
Jag skulle verkligen vilja, men tyvärr har smärtfegisen lite för mycket att säga till om, som sagt.

Längd:
153,5 cm. Den där halvan är väldigt viktig.

Skostorlek:
37 - 38. (37,5 passar perfekt!)

Hårfärg:
Svart/Mörkbrun-isch

Fräknar:
Jaa några stycken på näsan och lite under ögonen.

Motto:
Jag har nog inget motto direkt, men jag tror på att le och vara glad, vibrera på en positiv frekvens. Då löser sig det mesta.

Kärlek:
Himlastormande kär är jag.

Önskar du att du bodde någon annanstans:
Egentligen inte. Man kan längta efter en större lägenhet, en annan stad, men faktum kvarstår ju att det enda viktiga är att jag har mina älskade omkring mig. Sålänge jag har Jesper och Vide är jag lycklig, och ingenting annat spelar någon som helst roll. (Det skulle vara ett rum till då kanske.)

Tycker du att du är attraktiv:
Absolut inte. Jag vet att det är bland det ocharmigaste man kan säga, men jag tycker verkligen inte det.

Vilket schampo använder du:
Det är lite olika, jag tycker om att variera mig. Just nu använder jag Franck Provost.

Vilken parfym använder du:
Jag använder inte parfym. Folk brukar säga att jag luktar gott ändå, så det verkar inte behövas?

Vad är du rädd för:
Allt. Men jag har blivit mindre rädd för småsaker med åren. Nu börjar de stora rädslorna komma fram istället. Allra mest rädd är jag för att något ska hända Jesper eller Vide eller någon annan i min familj. Katastroftankar brukar kunna hålla mig vaken hela nätter. Fy.

Gillar du att tvätta:
Nej. Jag är lite rädd för tvättstugan, så för det mesta är det Jesper som tvättar. Jag står för disken dock!

Gillar du berg- och dalbanor:
Nej!

SENASTE:

Filmen du hyrde:
Oj, det var evigheter sedan jag hyrde en film.

Filmen du köpte:
Jag köpte faktiskt 3 filmer för 99 kr igår. Alla tre var fantastiska filmer som jag sett men inte ägde. ”A Beautiful Mind”, ”Forrest Gump” och ”American Beauty”. Det var ett himla bra köp tycker jag.

Låten du hörde:
The Crookes – More Blitz Than Ritz

Låten du laddade ner:
Jag laddar inte ner musik, jag är Spotify-besatt.

Personen du ringde:
Mamma tror jag.

Personen som ringde dig:
Någon marknadsundersökningssnubbe. Fy så tråkigt.

TV-program du såg:
Gilmore Girls! <3

Person du tänkte på:
Madeleine och hennes Frank som bara kan somna med hjälp av Josh Groban, haha! Det tyckte jag var roligt.

FAVORIT:

Låt:
Jag har alldeles för många för att kunna välja, och det ändras ju från dag till dag nästan.  Något med Winnerbäck säkert.

Sak att göra:
Massor! Umgås med familj och fina vänner, vinkvällar (även om det händer ytterst sällan nuförtiden), läsa böcker, skrivaskriva, promenera i sommarkvällsluft,  gå på konsert, lyssna på musik i hörlurar, diska (jo faktiskt), kramas, sjunga, fika, titta på TV-serier på DVD, läsa bloggar, köpa pocketböcker… och så vidare.

Sport:
Jag är inget stort fan av sport. Handboll kan vara kul att titta på när Sverige spelar.

Dryck:
Kylskåpskallt vatten, Coca Cola eller vin vid speciella tillfällen.

Kläder:
Klänningar och kjolar är fint.

Film:
Åh, jag vet inte. Juno kanske?

Bil:
Min övningsbil på körskolan var underbar. Det var en Subaru.  Åh vad jag tyckte om den.

Serie:
Det är ett dött lopp mellan Gilmore Girls, Grey’s Anatomy, Vänner, The OC, House och The Office.

LITE MER ALLMÄNT:

Gråtit över en pojke:
Oh ja.

Gråtit över en flicka:
Oh ja.

Ljugit för någon:
No one is completely faithful. Det är väl klart att jag har.

Varit i slagsmål:
Nej, men jag tvingades titta på när Jesper blev oprovocerat nedslagen. Det var vidrigt.

Blivit arresterad:
Nej.

Träffat någon från internet IRL:
Ja.

ANTAL:

Gånger du varit kär:
Två. På riktigt. Sedan har jag varit förälskad fler gånger än jag kan räkna.

Gånger ditt hjärta brustit:
Det har nog hänt rätt många gånger.

Hjärtan brustet på grund av dig:
Inget tror jag? Hoppas jag.

Tjejer du kysst:
Tre.

Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med:
Knappt någon. Lite sporadisk kontakt med kanske två. Facebookgratulationer på födelsedagar känns inte som att det räknas.

Gånger ditt namn varit med i tidningen:
Det har väl hänt lite titt som tätt, något stipendium här, någon krönika där. Jag har inte hållit räkningen precis.

 

SENASTE:

Boken du läste:
Just nu läser jag ”Svart som natten” av Ann Cleeves, till en sommarkurs. (Jag läser inte deckare annars).

Personen du fick e-mail av:
Åh, eh… Jag vet inte.

Personen du fick brev av:
Luleå Tekniska Universitet med inloggningsuppgifter till sommarkurserna.

Personen du fick sms av:
Jesper.

Gången hela din familj åt middag tillsammans:
Ett par veckor sedan kanske? När vi var i Norrköping.

Saken du köpte:
Pocketböcker!

My mind's still June (eller?)

Juni är här. Nu är det officiellt sommar, och jag har inte hängt med överhuvudtaget. Jag kommer allt oftare på mig själv med att mentalt vara några månader efter. Kul.

-

Idag har Jesper jobbat delad (o)tur, vilket inneburit att jag och Vide har varit själva större delen av dagen. Vi har:
- Brottats vid matbordet (himla unge att vägra äta ordentligt),
- Skrattat vid matbordet (övertrött barn tyckte ikväll att det var så hysteriskt roligt att skvätta gröt över sin stackars mamma att han skrattade tills han inte fick luft. I ett sånt läge är det meningen att mamman ska hålla masken och visa att man inte gör så. Men jag kunde inte låta bli att skratta jag också. Typiskt.),
- Promenerat till Coop Forum och inhandlat barnmat (ni som vet hur liten jag är kan ju föreställa er hur jag försökte balansera både barnvagn och korg bland alla smala gångar i affären så får ni er kanske ett gott skratt ni också)
- Diskuterat monarkins vara eller icke vara (vi kunde inte bry oss mindre om kungens eventuella tveksamma aktiviteter, men hela hans agerande och uppsyn i intervjuer skriker OSANNING och helt ärligt, ska vi ha en statschef som ljuger oss rakt upp i ansiktet och går på strippklubbar och köper bilar för våra pengar? Nej, monarkin är förlegad, har spelat ut sin roll, men om vi tvunget ska ha den kvar så kan väl åtminstone den enda vettiga personen i kungafamiljen ta över tronen?)
- Sjungit "Jag heter Karl-Oskar, i kärret jag bor" ungefär 79364 gånger

Nu sover Videungen och Jesper kommer hem vilken sekund som helst. Uj vad jag saknar honom.