Och han ringer och säger 'Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer'

Idag har det regnat, i sann höstruskanda. 13 grader och så mörkt att jag fått gå runt och tända lampor inomhus mitt på dagen. Det passade min sinnesstämning alldeles utmärkt.

Nej, jag mår inte bättre. Men jag kan hitta små ljusglimtar här och där trots mitt allmäntillstånd, så det känns rätt okej ändå. Det tråkigaste är när Jesper måste jobba och jag helt enkelt måste rycka upp mig, för Vides skull. Helst av allt vill jag ju bara gömma mig under täcket och äta glass direkt ur paketet hela dagarna. Men det finns inte längre. Den sortens beteende tillhör en annan tid. Och egentligen är det nog bra. Det faktum att jag måste rycka upp mig får mig faktiskt att hitta de där små ljusglimtarna. Det måste ju ses som en positiv sak. För hur konstruktivt är det egentligen att gräva ner sig i sin egen mentala skit? Nej precis.

Men idag har Jesper varit hemma, så jag har fått tid till att läsa lite inför sommarkurserna (nu: Stolthet och Fördom. Jag kan läsa den hur många gånger som helst.), inhandla nödvändigheter som blöjor och barnmat, titta på Gilmore Girls (sista säsongen nu, buhu), prata med pappa i telefon, dricka ett glas rödvin och faktiskt, för en liten stund, fått känna mig lite bra igen. Jag tar mig ur det här också, det gör jag alltid.

Om inte annat så blir jag ju lycklig av detta.

Dörrmattan är en fantastisk sak! Gott smakar den också...