måndag 13 juni 2011

We did the best we could, I think we did the best we could

Idag har jag nått en milstolpe i mitt föräldraskap. För första gången någonsin har jag faktiskt på fullt allvar, om än bara för ett ögonblick, önskat att man kunde reklamera sin bebis. "Ursäkta, det blev visst lite fel, var det ett års garanti på den här? Jag tar pengarna tillbaka, tack så mycket!"

Det låter hemskt, men jag tror att ni alla förstår att det var ett ögonblicks svaghet som utlöste tankarna, att jag inte på allvar vill lämna tillbaka min son. (Tänkte att jag måste förtydliga detta, så att ingen får för sig något annat). Idag har mitt älskade barn förvandlats till ett monster och jag har varit arg som aldrig tidigare och dessutom brutit ihop så många gånger under kvällen att det inte borde vara möjligt. 4 timmars skrikfest, sedan kom Jesper hem vid halv tio och ungen blev lugn som en filbunke. Själv blev jag ännu mer hysterisk, när jag insåg vilka hemska tankar jag hade tänkt under kvällen, hur arg jag faktiskt varit (det är inte likt mig att tappa humöret på det där viset) och det blev totalt psykbryt för min del. Det gick inte över förrän jag hade tagit en promenad ensam i kvällsluften och rensat bort alla jag-är-världens-sämsta-mamma-tankar.

Det värsta var ju, som ni kanske förstår, inte att unge herrn betedde sig som en illbatting, utan det faktum att jag inte kunde behärska mitt humör. Att jag tänkte vidriga tankar om att jag ville säga upp mig från hela mamma-grejen. Det dåliga samvetet. Åh, det där jävla dåliga samvetet! Det äter upp mig inifrån. 
(Och nu får jag ju dåligt samvete för att jag skrivit om det i bloggen dessutom. Tar det någonsin slut?)
Hur orkar man vara förälder ett helt liv när allt man gör och tänker genererar så fruktansvärt dåligt samvete?

Nåja, nu sover den lilla videungen och vi skildes för natten som vänner. Älskade lilla barn, förlåt för att mitt tålamod inte alltid räcker till... Förlåt förlåt förlåt.

<3

8 kommentarer:

Madeleine sa...

Fina, fina du. Det är ingenting fel med att tänka så där och jag tror att alla mammor och pappor gör det någongång, förmodligen flera gånger under sitt barns uppväxt. Det låter iallafall hemskt att inte kunna styra sitt humör och sina tankar och jag längtar inte tills det händer mig. Den dagen, den sorgen..

Och enda anledningen till att Vide blev lugn när Jesper kom hem är ju för att han har saknat sin pappa, som dessutom kommer hem med en ny dos energi och tålamod. Inte för att han inte tycker om sin mamma lika mycket. Bara så att du vet det. Kram <3

Emeli / lovely chaos sa...

Nice shit.
Det är ju så det är.
Oro. Dåligt samvete.
Men maaaaaasor av kärlek och skratt.
Kram kram

Lissie sa...

Håller med Madeleine ovan. Tankar är tankar och ibland styr man inte över dem.

Finns det någon förälder som inte tänkt så? Finns det något barn som inte tänkt så om sina föräldrar? Ändå älskar man varandra. För det handlar ju inte om att tålamodet tryter någon gång ibland, det är mkt, mkt djupare än så.

Du är finaste mamman. Don't forget!

Elvira sa...

(sv) Jag läser Fantasylitteratur mellan juni och augusti. Distans är det då.

Fifi sa...

Jag är helt övertygad om att alla föräldrar känner så, mer än en gång. Tyvärr kommer ju inte en ängels tålamod med barnet och det där skrikandet gör en lite konstig.

kram

Ida sa...

Jag längtar efter er också!
Hoppas Vide är gladare nu :)

Kristin - Lilla vicke Vide och hans knäppa morsa sa...

Så där känner vi alla ibland. jag har känt det många gånger men jag tycker inte att vi ska ha dåligt samvete för det. Alla gör vi så gott vi kan liksom Finns väl ingen supermama eller superpapa där ute eller?
Puss å kram!

killmamman sa...

alla tänker nog så minst en gång. jag har redan hunnit göra det fast henry bara är 3 veckor, och jag kände mig också som en hemsk människa och tog tillbaka det genast. sen var jag tvungen att pussa på henry extra mycket :)