onsdag 15 juni 2011

Innan mörkret faller

Jag känner att jag borde lämna ifrån mig någon liten rad. Problemet är att jag inte har något att säga. Börjar det bli tjatigt? Det är det för mig också. Jag känner inte riktigt igen den här tomheten, den är liksom inte jag.

Men jag kan ju i alla fall nämna något om hur otroligt glad jag blev för de peppande kommentarerna jag fick efter inlägget om mitt lilla (milt uttryckt) sammanbrott. Ibland behöver man få höra att det inte är något fel med att vara mänsklig. Tack snälla för den påminnelsen!

Jag skulle också kunna nämna att vi har påbörjat en storstädning från grunden idag. Det innebär att lägenheten ser ut som tredje världskriget för tillfället. Sådant ger mig panik! Men jag tröstar mig med att det kommer att vara värt det i slutändan.

Nej förlåt mig. I ärlighetens namn mår jag inte överdrivet bra just nu. Det beror inte på något särskilt, det mesta känns bara allmänt tufft och jobbigt. Jag återkommer när jag har något att säga igen.

3 kommentarer:

Fifi sa...

Elly är 9 veckor, så det kan säkert vara en tillväxtfas. Fast idag har hon haft en sovdag istället för en matdag, det var så smidigt att resa med henne och jag har fått en hel del gjort här hemma medan hon låg och sov, hon som inte brukar sova några längre stunder på dagarna förutom under promenader!

Hoppas du känner dig bättre snart! Personligen tycker jag att tomhetskänslorna är de värsta, jag är hellre arg eller förtvivlad än att bara känna mig tom.

kram

Anja sa...

Hang in there tjejen! Hoppas det känns bättre snart!!! Det gör det säkert...ibland behöver man bara en liten paus från bloggandet. Kram kram

Emeli / lovely chaos sa...

Och det är okej, att känna sig låg och att allt är jobbigt.