Overall I think we did a good job

Vet ni? Idag avslutades min första kurs på sjuksköterskeprogrammet. Gruppuppgiften är inlämnad, hemtentan är färdigskriven och ska lämnas in så fort jag skrivit ut den. Det känns obeskrivligt skönt. Men det sorgliga är att min fantastiska grupp nu måste splittras. Vi intog den sista gruppfikan ute i sommarvärmen och det var faktiskt nästan lite vemodigt. Nästa kurs börjar på måndag och då blir det nya grupper. Hur ska det gå...?

Det är så lätt att gå på, det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen

Åh, en sådan ruskigt effektiv dag! (Märker ni att jag låter som de där hurtbullarna som alltid ska basunera ut både i bloggar och på facebook hur otroooligt duktiga de är som både har tränat och tvättat och storhandlat och bakat bröd och städat toaletten innan en annan ens har vaknat? Nå, så effektiv har jag inte varit, jag lovar.)

Men däremot är jag lite imponerad över mig själv. Imorse satt jag framför datorn med ungefär 3 skrivna rader på hemtentan och slet mitt hår över att jag inte fick grepp om frågorna. Jag tog en paus, gick med Vide till BVC för 1-årskontroll och plågade honom med elaka sprutor och skojfriska läkare. Gick sedan till högskolan och satte mig, förväntade mig att jag skulle bli flintskallig av allt hårslitande. Och så bara - poff! Hemtentan nästan klar, och det gick på ett par timmar när jag väl tog tjuren vid hornen. Sånt gillar jag!

-

(Men hej dagboksblogg! Har jag verkligen inget intressant att komma med?)

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement

Idag vaknade jag och trodde att jag skulle dö. Huvudvärk på den nivån är inte att leka med. Följaktligen spenderades den här tisdagen i huvudsak i sängen. Efter en promenad i eftermiddagssolen med världens finaste killar, kändes det dock något lättare att andas.

Nu sitter jag i köket och iakttar Jesper i smyg när han rör om i grytorna, lyssnar på Lars Winnerbäck (fick en nytändning efter helgens TV-program - jag har alltid tyckt att den mannen är fantastisk, men det var alldeles som att jag hade glömt och plötsligt blev påmind.) och ska väl alldeles strax ta tag i den där omöjliga hemtentan igen. (Hejvärldenslängstamening!)

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem

Där är himlen lite närmre för mig

Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt

Dit kan jag gå och sakna dig

Dit kan jag gå och sakna dig

Lite slit är jag värd, några fraser är jag värd

Oj. Det blev visst en liten oplanerad bloggpaus.
Livet kom väl litegrann emellan och jag kan inte klaga precis.

Det har varit en fantastiskt fin helg.
Jag har promenerat i höstsolen, druckit vin med tre galna (men fina) norrlänningar, letat mig galen efter vetenskapliga artiklar, stickat halsdukar och benvärmare istället för att plugga, men pluggat litegrann ändå såklart, kramats med Vide, tittat på finafina Winnerbäck på svt och slagits av hur fantastisk han är, hittat en vetenskaplig artikel till slut, svettats på Friskis, ätit alldeles för mycket onyttigheter, kramats med Jesper och haft ont i ryggen.

En vacker dag ska jag bli bättre på det här med bloggeriet. Lovar.

An argument with myself (Shut up! No, YOU shut up!)

Det är knappast första gången jag sitter vid köksbordet med en akademisk inlämningsuppgift framför mig, men jag hade faktiskt förträngt hur knepigt det kan vara att komma igång. Det är som ett stort garnnystan - allt hänger egentligen ihop, men lik förbaskat är det svårt att hitta en ände att börja nysta i. Men jag är ute i relativt god tid för en gångs skull. Alltid något.

-

Idag har jag för övrigt: lyssnat på programinformation och blivit lite småsugen på utlandspraktik, smitit från en huvudvärksframkallande föreläsning, fikat cheesecake med fina flickor, kramats med en glad liten videung, fått en begynnande hjärtattack när ovan nämnda videung tyckte att det var en fantastisk idé att ställa sig på soffarmstödet, motstått impulsen att tvinga ner honom därifrån, ätit världens godaste kebabrulle, diskat, lyssnat en massa på Jens Lekman och Shimmering Stars, sett Filip och Fredrik bli tokfulla i direktsänd tv, och... inte så mycket mer.

Bara för att alla ville veta liksom.

Another Wednesday evening...

Det är onsdagkväll och jag är lite uttråkad. Följaktligen kommer en sån här lista igen. Och just det, jag snodde den härifrån.

 

Vad är den äckligaste mat du vet?
Jag börjar misstänka att jag har en något störd relation till mat, för jag vill äta ungefär jämt och all mat är god! Men okej, ärtsoppa framkallar barndomsminnen som jag inte är helt tillfreds med. Och smaksatta nudlar har jag förätit mig på någon gång när vi hade lite ekonomisk kris.

 

Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet)
I jobbet? Jag har bara säsongsarbetat hittills, så jag tror jag väljer att byta ut ordet "jobb" mot "utbildning". Okej. Jag är glad att jag valde att gå samhäll-media på gymnasiet, trots att jag hade kunnat få gå musik. Jag är ganska nöjd över att jag lyckades få ihop bra gymnasiebetyg. Jag är glad över att jag bestämde mig för att hoppa av informationsdesignprogrammet på högskolan, stolt över att jag vågade välja en annan väg. Jag är överlycklig över att jag valde just sjuksköterskeprogrammet till slut.

 

Vad ångrar du i livet (om något)?
Jag ångrar alla gånger jag sårat. Medvetet eller omedvetet, jag tycker inte om att såra folk. 

Vad är det sjukaste rykte du hört om dig själv?
Jag tror inte att jag hört så många rykten om mig. Antingen är jag ointressant att skvallra om, eller så är folk duktiga på att hålla undan det. Men jag har fått höra att jag är bortskämd vid något tillfälle, och det stämmer verkligen inte.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?
Ungefär samma som alltid, skulle jag tro. Jeans och långlinne och kofta eller strumpbyxor och kjol/klänning. Och knästrumpor. Såklart.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?
Jag köper aldrig dyra kläder.

Har du någon oanad talang?
Talang? Nja. Men en sak som överraskade mig var hur bra det gick att föda barn. Jag hade väntat mig att jag skulle bryta ihop av smärta, att jag skulle få panik och skrika och be om att få kejsarsnitt, att jag skulle vara en riktig ragata mot stackars Jesper. Men det gick som en dans och jag tror att till och med Jesper blev överraskad.

Vad gjorde du i helgen?
Mina föräldrar kom hit på spontanbesök. Det var mysigt. Och så kulturnattade jag mig lite med en gammal högstadiekompis som råkade vara i Västerås just då. Det var också mysigt!

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?

Hitta en vårdvetenskaplig artikel. Påbörja individuella inlämningsuppgiften. Bjuda Anna på försenat födelsedagsfika. Läsa en himla massa kurslitteratur. Kanske träna lite om jag får tid.

Vad har du på dig just nu?

Randig tröja, alldeles för stora jeans, nitbälte, röda strumpor.

Senaste låt du lyssnade på?
Shimmering Stars - Let it be me
Bästa skönhetsknep?

Tvätta håret en gång i veckan! Seriöst, mitt hår har aldrig mått så bra som när jag slutade tvätta det hela tiden.

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?
Tänk Seth Cohen i OC ungefär.

Och fulast?
På tok för stora T-shirtar med något vedervärdigt metal-tryck på. Och bandana! Usch.

Vem saknar du?
Ingen just nu. Är mest trött och vill sova.

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?
Att alla jag bryr mig om ska få vara friska och vid liv. Jag vill aldrig behöva vara med om att förlora någon närstående.

Vilka tre personer inspirerar dig mest?

Min syster, Mia Skäringer och Haruki Murakami. Och några fler.

Bästa filmen nånsin?
Men åh, jag vet inte. Juno?

Bästa boken nånsin?
Norwegian Wood. (Haruki Murakami, the one and only)

Vilka tidningar läser du?
Aftonbladet på nätet (sporadiskt), diverse musiktidningar som Sonic, NME och Mojo, och numera får jag hem Vårdfokus i brevlådan, så den läser jag också.

Vad önskar du att du var bättre på?
Att prata med folk. Att spela gitarr. Att ta tag i saker. Att springa. Att tycka om mig själv.

Är du religiös?
Ja och nej.

Vad är din största rädsla?

Att förlora någon jag bryr mig om. Särskilt Jesper och Vide.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?

Det är ingenting jag vill skriva här. Någon måtta får det ju vara på öppenheten, även här. Det är tillräckligt smärtsamt att jag aldrig får ut orden ur huvudet, utan att jag dessutom ska behöva se dem framför mig, svart på vitt varje gång jag blickar tillbaka i arkivet... Nej ni. Så roligt ska vi inte ha.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?
En Vide har jag ju redan. Blir det fler barn så blir namnletandet ett senare problem.

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?
Åh jag vet inte. Den ska vara fin och inte gå sönder. Annars bryr jag mig inte så mycket.

De tre finaste sms du fått i år?
Jag brukar inte hänga kvar vid sms. Jag läser dem, blir glad och går vidare. Ungefär.

I like your sundress

En sak som är lite... underlig:
Man tror att alla relationer man har är så jäkla speciella. Man tror att "det finns iiiinga andra som är som vi, vår relation är helt unik" och man är så himla självgod och tycker att man är så alternativ och så vidare, i all oändlighet.

Sedan läser man något kapitel gruppsykologi, och inser att alla gruppkonstellationer jag någonsin varit en del av, har varit skolboksexempel på grupprocesser. Så unikt var det!

Hursomhelst. Min fina grupp i skolan befinner sig i smekmånadsfasen, och följaktligen är de helt underbara just nu. Jag har haft sådan sjuk tur. Förlåt om jag tjatar, men jag kan inte sluta förundras över hur löjligt mycket jag trivs med den här utbildningen, redan. Det är roligt att gå till skolan. Det är roligt att plugga. När har jag någonsin känt så tidigare?

Och som jag har utvecklats som människa, efter bara tre veckor! Jag tar plats (inte på det där irriterande självhävdande viset, utan bara min plats helt enkelt, den plats jag förtjänar att ta men som jag aldrig gjort anspråk på tidigare för att jag varit för feg) och jag känner mig inte ens särskilt osäker inför det.

Kan ni tro det?
Det kan knappt jag.
Ändå känner jag i varenda liten beståndsdel av min lilla kropp att det faktiskt är sant. Och det är inte ett resultat av smekmånadsfasen (även om det såklart inte alltid kommer att vara en dans på rosor, självklart förstår jag det). Det är på riktigt. Jag gör något helhjärtat för första gången. Och jag älskar det!

(Och ja, jag är medveten om hur psykotisk jag låter. Jag har velat länge fram och tillbaka om huruvida jag verkligen ska publicera det här äckelpositiva uppsatsinlägget, men jag kom fram till att jag sprängs om jag inte gör det. Och då är ju valet ganska självklart. Dessutom gnäller jag så mycket i vanliga fall, så den här bloggen är nog i behov av en positivitetsbomb. Kanske.)

Och just det!
Ben Kweller borde ni lyssna på, om ni inte redan gjort det.

I want to start going on a morning walk
What about the days when we used to talk?
I don't need a smile from a mannequin
I just want to hold you in my hands

I do everything you want me to

Fall is just something grown-ups invented

Ni känner väl mig. Ni vet väl att jag aldrig varit någon höstromantiker. Men tro på fan - jag kanske håller på att bli en. Åtminstone fina höstdagar som denna. Jo, jag törs nog faktiskt säga att de fina dagarna är mycket finare på hösten än på sommaren. Sådetså.

Vi tog en oförskämt underbar promenad idag, alla tre. Det är så sällan vi hinner göra sådant nuförtiden. När jag inte pluggar så jobbar Jesper, och när vi båda väl är hemma samtidigt en stund så orkar ingen av oss göra någonting överhuvudtaget. Men det är något jag tänker prioritera i framtiden, för det är ju så fantastiskt att bara vandra runt planlöst och prata om allt mellan himmel och jord. En välförtjänt andningspaus, helt enkelt.

-

Den här helgen ska för övrigt ägnas åt plugg, städning, en välbehövlig hårfärgning, kulturnatt och kanske eventuellt något litet äventyr som inkluderar en bil. Det vore ju onekligen dumt att inte utnyttja det faktum att vi har en sådan där plåtburk till förfogande hela helgen. Kan man tycka.

It's like rain on your wedding day

Det här med Gud. Jag vet inte vad jag tror, det är ett knepigt ämne och jag känner inte att det finns bloggutrymme nog för att jag ska kunna klargöra vad jag egentligen tror på. Men det jag i alla fall aldrig har trott på, är en gubbe som sitter bland molnen och får saker att hända nere på jorden. Löjeväckande tanke.

Idag däremot. Idag har jag verkligen haft känslan av att det sitter en gubbe däruppe bland molnen och hånskrattar åt mig. Jävla skitdag.

Först gick skosnörena upp. Två gånger på min 10 minuters promenad till skolan. Allt börjar här. Med de förbannade jävla skosnörena.

Därefter följde en förvirrande föreläsning med irriterande kursare som frågade irrelevanta saker och bara rörde till det som redan var krångligt nog. Redan där var jag irriterad.
Sedan gick jag till biblioteket för att plugga, men där var folk allmänt högljudda.
Gick därifrån till en datorsal där folk var ännu mer högljudda.
Irritationen visste nu inga gränser.
Gick ut och satte mig i ett hörn för att läsa. De högljudda jävlarna kom ut från datorsalen och ställde sig och pratade 2 meter från mitt hörn.
Jag gav upp. Smällde igen böckerna och skulle gå hem, tänkte att "till och med mitt 11-månader gamla yrväder för mindre oväsen."
Gick alltså ut genom dörren. Regnet började ösa ner.
Jag äger fortfarande inget paraply.

På hemvägen gick skosnörena upp igen.

-

Lyckligtvis blev kvällen fin och mysig i alla fall.
Med andra ord: Det kunde ha varit värre.

Men jag behöver dig, kom hit och rör om, jag behöver något att skriva om

(Himla blogger, såhär såg då inte bilden ut innan den hamnade i inlägget)

Måndag. Jag lyssnar på Melissa Horns nya album och känner mig lite sådär lagom duktig efter att ha låtit fina Anna släpa iväg mig till Friskis efter skolan. Där konstaterade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag utan tvekan måste vara en av jordens klenaste människor. Men skam den som ger sig, tänker jag då, och känner mig rätt nöjd ändå. En vacker dag ska mammamagen bort. Fast å andra sidan... Vad ska då Vide använda som huvudkudde när vi soffmyser? Jag börjar försonas med nallebjörnsformerna faktiskt. Nej, det här tål att tänkas på. Under tiden rör jag på mig för att jag mår bra av det, helt enkelt. Det är väl så det ska vara?

Blås lite här där det gör ont, det kanske ger sig

Ibland kan jag verkligen njuta av ensamdagar. Man hinner så mycket mer när man inte kan bli distraherad av de fina karlarna som i vanliga fall springer runt här hela dagarna. Idag jobbar Jesper monsterpass (igen) och Vide är hos sin farmor och leker slut på sig med kusinerna. Så idag har jag städat och diskat och seminarieförberett mig, men jag har också följt 10-årsdagssändningarna om 11septemberattackerna på tv, promenerat, lagat mat (!) och spelat lite wordfeud. Helt okej.

Nu längtar jag mest bara efter att få pussa sönder mina fina karlar igen.
En dag utan dem räcker gott och väl.

We were in heaven for five or six minutes, and then we passed out

Nej. Att gå på toaletten och plötsligt finna sig själv liggande på badrumsgolvet, blek som ett lakan och inte fatta någonting - det är ganska obehagligt. Jag förbannar mitt låga blodtryck och spenderar härmed resten av den här lördagen i sängen för att undvika fler svimningsattacker.

Det fina i kråksången är att jag har en alldeles ypperlig anledning att ligga och läsa Bob Hanssons Vips så blev det liv och äta lördagsgodis. Enda kruxet är väl att jag inte riktigt orkar/vågar släpa iväg min spagettikropp för att köpa det där förbannade godiset. Vilka problem man kan ha...

I'm lost, I'm lost, I'm lost.

Jag har klantat mig.
Någon gång under alla dessa vändor i kodmallarna har jag lyckats flytta ner bården högst upp på sidan så att den ser komplett cp ut. Det har ni säkert märkt.

Mitt problem:
Jag lyckas inte återställa det, för jag har irrat mig totalt vilse.

Kul. Hysteriskt roligt. Verkligen.

September skies

Pluggafton i köket med vitt hallonte och en liten spellista i högtalarna.

Det gör mig faktiskt inte så mycket att det är september och att löven gulnar på träden utanför. En annan femma blir det nog om ni frågar mig i november. Då är jag gissningsvis inte lika pepp på vinterhalvåret. Men det är ju långt dit, eller hur?

If this is not called happiness, I don't know what it is

Ni vet hur jag brukar vara den där kufiska typen i hörnet som aldrig säger ett ljud om jag inte blir tillfrågad, oavsett hur mycket jag egentligen har att säga? Nåja, alla kanske inte vet, men det är så jag brukar vara. Jag har väl aldrig öppnat munnen på ett seminarium tidigare, utom möjligtvis för att säga "mmm, jag håller med". Tills idag, vill säga.

Vet ni hur fantastiskt det känns? Jag hade saker att säga. Jag sa dem. Utan att rodna/stamma/halvdö/må allmänt dåligt. Vet ni vad jag tror att det beror på? Jag känner mig hemma här. Jag har hittat rätt. De här studierna känns - till skillnad från allt jag provat på tidigare - meningsfulla för mig. Det handlar om människor. Och nej, jag trodde aldrig att jag var en sådan som skulle jobba med människor. Men jag märker nu att jag har varit fel ute. Jävligt fel. Och det faktum att jag kan sitta här och säga så efter bara en vecka på sjuksköterskeprogrammet... Det kan inte betyda något annat än att jag har hamnat rätt till slut. Pretty goddamn amazing, om jag får säga det själv.

Och jag är medveten om att det kommer att komma tuffa perioder, jag är medveten om att jag kommer att vara panikslagen inför första praktiken och kanske tvivla över mina egna val både en och flera gånger. Men jag kommer att fixa det. Jag vet det.

Hopelessly, endlessly

Idag har det bara varit jag och min lilla regnbåge hemma. Vi har lekt i hans nya rum, sjungit sånger om grodor, lyssnat på My Latest Novel och haft det allmänt mysigt. 

Jag kan fortfarande bli förundrad över hur man kan älska en annan människa såhär mycket. Fortfarande kan jag bli så överväldigad av kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen med mig själv. Idag log han mot mig på ett sätt som fick luften att gå ur mig. Ett lyckligt tandleende, köttfärssås på kinden och ett hisnande skratt som skulle kunna smälta polarisarna... Och jag var inte förberedd. Trots att jag känt såhär i 11 månaders tid så var jag inte förberedd. Han är fantastisk. Han får mig att göra saker som jag aldrig annars skulle göra, han får mig att känna saker som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat tro att jag skulle känna.

Det är det största.

Får jag gå precis så nära att din axel stryker vid min hals

Från början hade jag kanske, eventuellt, tänkt något i stil med "Åh vad skönt med helg, då kan jag återhämta mig mentalt efter första skolveckan, det kan ju behövas". Eller något liknande.

Men vet ni vad? Det blev inte riktigt så.
Istället har vi ägnat fredagen och lördagen åt ommöblering, storstädning, storhandling och att skruva ihop en ny IKEA-möbel. Och lite finbesök från Norberg också, men det var ju bara mysigt. Imorgon ska Jesper jobba monsterpass från 08 till 19 så det blir inte riktigt någon tid för återhämtning där heller. Fast jag klagar inte direkt. Det känns obeskrivligt skönt att ha fått åtminstone lite ordning igen. Jag har minst sagt varit lat på senare tid...

-

När jag är med dig blir min röst så gäll.

Music sounds better with him

Det här med musiktips och youtubevideor känns rätt mycket som att det tillhör min förra blogg. Det var ett medvetet val att jag skulle tona ner allt sådant i den här bloggen. Men vet ni vad? Jag känner faktiskt att jag saknar det. Ni gör det säkert inte, för helt ärligt, vem klickar någonsin igång dessa videoklipp? Men jag saknar det. Så härmed tänker jag återinföra det. Inte tvångsmässigt som förr, bara när jag känner för det helt enkelt.

Acid House Kings. Har ni lyssnat på dem? Om inte - gör det! Det är väl egentligen inget särskilt. Inget direkt nyskapande. Men det är sötpop som det ska låta. Som en glass i solen, som en barfotadans i daggvått gräs, som att känna ett skratt bubbla i halsen, likt kolsyra. Ungefär så.

Den här låten heter Heaven Knows I Miss Him Now. Oemotståndligt va? (Jag tröttar aldrig på The Smiths-referenser. Det bara är så.)