tisdag 27 september 2011

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement

Idag vaknade jag och trodde att jag skulle dö. Huvudvärk på den nivån är inte att leka med. Följaktligen spenderades den här tisdagen i huvudsak i sängen. Efter en promenad i eftermiddagssolen med världens finaste killar, kändes det dock något lättare att andas.




Nu sitter jag i köket och iakttar Jesper i smyg när han rör om i grytorna, lyssnar på Lars Winnerbäck (fick en nytändning efter helgens TV-program - jag har alltid tyckt att den mannen är fantastisk, men det var alldeles som att jag hade glömt och plötsligt blev påmind.) och ska väl alldeles strax ta tag i den där omöjliga hemtentan igen. (Hejvärldenslängstamening!)


Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
Där är himlen lite närmre för mig
Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
Dit kan jag gå och sakna dig
Dit kan jag gå och sakna dig

3 kommentarer:

Fifi sa...

Helt underbara bilder!
Och gosiga, gosiga kinder på Videungen :)

Hoppas du mår bättre idag!

Emeli sa...

Hjälp vilken gullunge du har! Stor kram.

Marina sa...

åh vad fina ni är! Blir helt varm och lycklig.