När jag faller, orkar du för två?

Efter en jobbnatt där precis allt som möjligtvis kunde gå fel gjorde det... då vill man inte komma hem till två sjuka karlar. Det vill man bara inte.

Fast egentligen handlar det nog inte om just den här natten. Livet just nu - ett jävla pussel där någon har slarvat bort för många bitar. Inget går ihop. Jag är så trött, så ledsen och så uppgiven att jag bara vill sätta mig ner i ett hörn och gråta (och jag gör det nog, alldeles för ofta). Jag fungerar inte som jag ska just nu.
Jag ska resa mig. Det gör jag alltid. Men jag kan behöva din hjälp.

Stå ut med mig, jag behöver dig.

Klagosång

Den här tisdagen kan ju gå och dra något gammalt över sig.

Jag är trött och arg och panikstressad, det äckelsnöblaskar ute, vårt hem är upp&ner på grund av hantverkare och golvläggning, kvalitativ metodteori är en jävla skitkurs och någonstans mitt i allt elände så ska jag hämta Vide på förskolan och han kommer att vara arg för att han vill stanna kvar och leka med plastdjuren och vägra klä på sig ytterkläder och i vanliga fall kan jag hantera sånt men inte idag, bara inte idag!

Men köksgolvet har ju gått från att vara kräkgult till en lite trevligare elefantgrå färg i alla fall. Alltid något.

En långfredag

Den här påsken blev ju kul. Inställd Norrköpingsresa, äckelsnöväder, intensivplugg till vansinnets gräns, ett barn som plötsligt får fyra nya tänder samtidigt och följaktligen drabbas av en jäkla massa feber och gnäll och sömnsvårigheter och fan och hans moster. Det är tur att det finns barn-alvedon, och det är en himla tur att vi har ett helt påskägg fullt med godis och en hel box med Gilmore Girls (som vi precis börjat titta på från början igen, älskar det!), hur skulle det annars se ut?

Glad påsk, alla!

-

(Tack ni som svarade på frågorna förresten, så himla roligt att läsa!)

Du har gåshud för du fryser, är det här det bästa livet hade att ge?

Idag brände tårarna under ögonlocken och jag var en hårsmån ifrån att bryta ihop av trötthet.  Jag har inte känt såhär tidigare. Jag trivs, det gör jag. Jag får så himla mycket glädje varje dag från alla fina patienter, och jag utvecklas något enormt, både i arbetet och som privatperson. Ni anar inte hur mycket det är värt, hur lycklig jag är över att äntligen känna att jag hamnat rätt.
Men något är inte som det ska. Mina värden är åt skogen och jag kan inte anta annat än att det beror på stress. Jag har bara tre arbetspass kvar och det känns nästan övermäktigt. Tur att det är så roligt och givande, annars skulle jag aldrig stå ut med den fysiska och mentala påfrestningen.

Nog klagat. När jag kom hem lade jag mig och sov i två timmar, och ikväll hörde jag något riktigt fint. Kents nya singel hörrni. Jag är lite blown away. Jag har inte gillat deras senaste tre skivsläpp något vidare, och har verkligen känt mig lite ledsen över detta faktum. Men nu känner jag mig lite hoppfull igen. Ser fram emot nya albumet. Mycket.

Kanske har det något att göra med att jag fick lite Krunegård-känsla? Det kan ju liksom aldrig vara fel.

-

Åh baby var har du varit
vi har redan tänt på grillen
vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer
och som aldrig kommer att hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet
Längre har vi inte kommit

Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med thinner

1. Utmattad praktikant.
2. Hemtentaplugg.
3. Smutsig spegel. (Symboliserar hur jag varken har tid eller ork att städa.)
4. Vide vårstädar på balkongen.
5. Mina första egenhändigt planterade balkonglådor.

Jag börjar tro att min trötthet inte riktigt är normal, att den börjar likna något åt fatigue-hållet. Jag är liksom trött ända in i själen. Den här monsterjobbhelgen tog slut på den lilla energi jag hade kvar, och nu har jag ingen aning om hur jag ska orka den här sista veckan med både praktik och hemtenta. Men det går ju. Det gör det ju alltid.

Idag är jag i alla fall ledig. Det är en sanning med modifikation, för egentligen måste jag skriva hemtenta hela dagen. På fredag ska den vara inlämnad och jag förbannar mig själv för att jag inte har mer framförhållning än såhär.

In your sleep I heard you speak something about trust and doubt and getting out

Okej. Har vi lärt oss något idag?
- Jag är en sådan där människa vars skosnören alltid går upp, oavsett hur hårt jag knyter dem.
- Jag och Amanda kan bara inte plugga ihop. Vi börjar bara prata om mat.
- Bara för att termometern visar på plusgrader så betyder det INTE nödvändigtvis att det är varmt och skönt ute. Blåsten talar ett eget språk, uppenbarligen.
- Det är en idé av tveksam karaktär att lyssna på musik som man VET framkallar sentimentala känslor, särskilt när man redan är tillräckligt instabil som det är.
- Det är INTE OKEJ att sno andra människors tvättid. Särskilt inte min. Särskilt inte idag.
- Min son är så pappig just nu att han skriker och gråter och vrider sig i enorma plågor vid blotta åsynen av mig.  Kul. Verkligen vansinnigt roligt. Jag gillar särskilt hur roligt det kommer att bli när han vuxit till sig och blivit en obstinat tonåring. Om det ska börjas redan nu, menar jag. Oh, the joys of motherhood...

Mvh / DetÄrEttHårtLiv_88.


(Och nej, listbloggandet verkar bara inte gå att komma ur. Jag är besatt av listdjävulen. F'låt mä!)

13

Det är fredagen den trettonde, barnet hade skrikmaraton från 21-02 inatt och SJÄLVKLART gick tentan käpprätt åt skogen. Men jag har bara mig själv att skylla. Jag har legat på världens sämsta frekvens den senaste veckan (The Secret-dravlet igen, förlåt, men jag tror på det) och det kunde helt enkelt inte sluta på något annat sätt.

Menmen. Jag laddar för omtenta och äter pizza och choklad, för det är sådant man ska göra när man bryter ihop. Imorgon åker vi till Norrköping över dagen och jag ska äntligen få visa mina fina vänner vart jag kommer ifrån. Det ska bli så fint. Nu väntar ljusare tider!

Del #2

Jag glömde visst att ta i trä igår, för endast två timmar efter att föregående inlägg publicerats så brakade helvetet löst för både mig och Finaste. För andra gången den senaste månaden har vi alltså sprungit i skytteltrafik mellan toaletten och sängen halva natten och jag tror inte att det blir mer ironi än så. Ska det verkligen vara på det här viset? Är det ens värt att ha barnet på förskola? Jag kan stå ut med förkylningar och feber, men magsjuka? Nej, det är för vidrigt. Nu får det vara nog med sådant ett tag tycker jag.

There is a light that never goes out

Jag har haft mina fina föräldrar på besök här idag. Underbara dag.
Vi har bland mycket annat lyssnat på julmusik, fått lite adventsordning på lägenheten OCH - och här kommer det något riktigt sensationellt - vi har äntligen hittat en taklampa till vardagsrummet, efter ungefär två års halvhjärtat letande.

Det är en fin gräns mellan gräslig och charmig, men jag vill bestämt hävda att mitt nya fynd tillhör det sistnämnda. Om inte annat så blev vardagsrummet en betydligt mysigare plats att vistas i, och det var ju liksom huvudsaken.

Det var ovanligt jobbigt när de åkte hem dock, så nu vill jag mest bara sova bort min separationsångest. Men det vill uppenbarligen inte min son göra. Krångelnätter, javisst. Grr.

Four strong winds that blow lonely, seven seas that run high

Jag fick en Fröken Söt-skjorta av Finaste idag.
Jag blev obeskrivligt glad och överraskad.

Sedan gick jag till skolan och tentapluggade i en datorsal tillsammans med ett gäng illaluktande killar som tyckte att det var en fantastisk idé att sitta och rapa, trumma med händerna i bordet på det där irriterande jag-är-så-rastlös-så-därför-ska-alla-andra-också-lida-sättet, samt skrika till varandra på någon vedervärdigt dålig variant av engelska.
Då blev jag inte lika glad.

(Men det gör inte så mycket, för jag har ju åtminstone en fin skjorta. Och en fin pojkvän. Och Neil Young. Inte fy skam!)

You can't put a price on comedy

Hos barnläkaren:
 - Åhå! Har mamma en bebis i magen?
- Eh, NEJ DET HAR HON INTE HON ÄR SÅHÄR TJOCK ÄNDÅ!

(Publicerar detta  i hopp om att jag en vacker dag ska kunna bläddra tillbaka i arkivet och skratta hjärtligt åt eländet. Kanske en dag. Vem vet?)

Tell me why I don't like Mondays

Jag är egentligen inte en arg människa. Inte heller har jag egentligen några som helst samarbetssvårigheter. Men idag gick något lite överstyr och jag blev så arg att jag kokade, för att sedan brista ut i ett uppgivet gapskratt. Det finns faktiskt gränser för vad jag kan stå ut med när det gäller andra människor.

Lyckligtvis blev den här dagen ganska fin ändå. Jag tog en sväng på stan och hittade fina randiga vantar till både mig och Vide, små söta lila Videtofflor, och - hör och häpna - jag ramlade visst in på bokhandeln och köpte några pocketböcker också. (Det var faktiskt längesedan sist! Jag lovar!)

- I närheten av solen av Hanna Wallsten
- Gåvan av Cecilia Ahern
- Det är så logiskt, alla fattar utom du av Lisa Bjärbo
- Som om av Ulrika Kärnborg

Har dessutom bevittnat hur min älskade lilla pyjamaspojke dansat runt, steppat och gjort piruetter på bästa Fred Astaire-manér (den lilla 1-åringen har en lovande karriär inom showbiz framför sig må jag säga) OCH nu har jag precis satt i mig en bit av Jespers kyckling-fetaost-oliv-paj som var helt gudomligt god.
Jamen ni hör ju. Vem kan fortsätta vara arg efter en sådan dag liksom?

One of those days

Ungefär såhär känns det idag...
(Och hade jag hittat en video till låten så hade ni fått den, men det ville sig visst inte. Ungefär som allt annat idag.)

Tired of impressing, tired of proving
myself to people that I thought already knew me
Tired of showing off, tired of trying
Nothing's for sure and nothing's for granted
Tired of taking back instead of having
Tired of giving with you, never sharing
Tired of coming home after working
To an empty house with no one to talk to

Tired of nights with none of us sleeping
I'm tired in the mornings, tired in the evenings
Tired of telling myself "you can do it"
Talking to myself just as if I knew things

Tired of spending time with my cellphone
And messages you sent me ages ago
Nostalgia strikes with strange powers
Step by step and hour by hour
Things I used to know ain't easy no more
Step by step is how I go on
I try to remember how I thought
How I did when I was on top of things

Relieved to see another morning sun
Day by day is how I go on
Night by night they come to me
The demons to remind me of great grief
Of how I earned all this
Of how the reason to all this is me me me
Even if I never disagree
Sometimes it's more than I can take
And I break and I break and I fall apart
After night comes light then another night
It starts again the poisoning of my mind
It starts again the slowing of time
The ease of things just happening
It's gone gone gone, It's never been more gone
Giving up, giving up, really giving up
Could stop all this but I can't

No matter how many times you tell me
No matter how hard you try to convince me
I can't stop, I can't stop, I can't stop, I can't
Oh tears tears tears, more worthless tears
They do nothing but tear down what I've built
I've always seen the end of all bad things
But this time is the first time
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
But I can't!

Laakso - I can't stop

Inte bra men helt okej

Jag har tandvärk, är stel i hela kroppen och håller på att sakta frysa ihjäl.
Men det gör inte så förbaskat mycket.

Det läskiga seminariet är nämligen avklarat (och det var inte så läskigt ändå), nya insikter kommer på löpande band, jag har spinnat (och förundrats över vilka konstiga ställen på kroppen som kan producera svett. Trevliga observationer, må jag säga), oooch nu tar jag helg (och jag älskar att det har blivit lite av ett internskämt).

Tack och bock!

It's like rain on your wedding day

Det här med Gud. Jag vet inte vad jag tror, det är ett knepigt ämne och jag känner inte att det finns bloggutrymme nog för att jag ska kunna klargöra vad jag egentligen tror på. Men det jag i alla fall aldrig har trott på, är en gubbe som sitter bland molnen och får saker att hända nere på jorden. Löjeväckande tanke.

Idag däremot. Idag har jag verkligen haft känslan av att det sitter en gubbe däruppe bland molnen och hånskrattar åt mig. Jävla skitdag.

Först gick skosnörena upp. Två gånger på min 10 minuters promenad till skolan. Allt börjar här. Med de förbannade jävla skosnörena.

Därefter följde en förvirrande föreläsning med irriterande kursare som frågade irrelevanta saker och bara rörde till det som redan var krångligt nog. Redan där var jag irriterad.
Sedan gick jag till biblioteket för att plugga, men där var folk allmänt högljudda.
Gick därifrån till en datorsal där folk var ännu mer högljudda.
Irritationen visste nu inga gränser.
Gick ut och satte mig i ett hörn för att läsa. De högljudda jävlarna kom ut från datorsalen och ställde sig och pratade 2 meter från mitt hörn.
Jag gav upp. Smällde igen böckerna och skulle gå hem, tänkte att "till och med mitt 11-månader gamla yrväder för mindre oväsen."
Gick alltså ut genom dörren. Regnet började ösa ner.
Jag äger fortfarande inget paraply.

På hemvägen gick skosnörena upp igen.

-

Lyckligtvis blev kvällen fin och mysig i alla fall.
Med andra ord: Det kunde ha varit värre.

We were in heaven for five or six minutes, and then we passed out

Nej. Att gå på toaletten och plötsligt finna sig själv liggande på badrumsgolvet, blek som ett lakan och inte fatta någonting - det är ganska obehagligt. Jag förbannar mitt låga blodtryck och spenderar härmed resten av den här lördagen i sängen för att undvika fler svimningsattacker.

Det fina i kråksången är att jag har en alldeles ypperlig anledning att ligga och läsa Bob Hanssons Vips så blev det liv och äta lördagsgodis. Enda kruxet är väl att jag inte riktigt orkar/vågar släpa iväg min spagettikropp för att köpa det där förbannade godiset. Vilka problem man kan ha...

Lagen om alltings jävlighet

Jag skulle verkligen inte vilja kalla första skoldagen för ett fiasko. Tvärtom var det ganska roligt och jag längtar efter att allt ska sätta igång på riktigt. Och lyssna här, lyssna här: Jag försökte prata med folk, jag gick runt med en vit namnsjal i håret och övade på att niga fint OCH jag pussade någons lilltå = pluspoäng till mig.

Men är det inte Murphys jävla lag att jag ska bli totaldäckad i årets helvetesförkylning samma dag som det är meningen att jag ska knyta kontakter inför de kommande tre åren som sjuksköterskestudent? Jag hade ju bestämt mig. Den här gången skulle jag tamejtusan vara med på alla halvlöjliga nollningsaktiviteter, dels för att utmana mig själv och min sociala fobi, och dels för att jag skulle släppa alla jävla pretentioner vad gäller sådant. (För jo, de finns där. Mot min vilja, kan tilläggas. Jag vill inte vara en tråkmåns med en pinne uppstucken därbak. Vill inte!) Men nej. Jag kom hem klockan 16 och var så paj i hela kroppen att jag lade mig och halvdog tillsammans med min lika halvdöda son. (Hej sjukstuga!) Samma son som, för övrigt, åt upp nollningsschemat. Visst tror man inte att det är sant? Det är helt enkelt inte meningen att jag ska vara socialt aktiv.

Jag hoppas på en friskare dag imorgon helt enkelt.
(Och på att alla inte redan har bildat sina gäng ikväll så att jag blir ensam i tre år framöver. Fan.)

Livets ironi, hallonsmoothie och festivalplaner

På tal om att livet har en tendens att skratta mig rakt i ansiktet:
Idag fick Vide en förskoleplats till oktober. Men inte på den förskolan vi var på igår.

Jag är besviken. Och det stör mig, för jag vill vara GLAD för att det faktiskt har ordnat sig med barnomsorg, från exakt det datumet vi ville. Det är ju helt suveränt egentligen. Och egentligen är nog det här stället precis lika bra. Men det känns... jobbigt. Jag blev verkligen förälskad i Vildmarken igår. Började hoppas alldeles för mycket... Men äsch. I'll get over it. Nu ska jag vara glad över att det har ordnat sig istället. Sådetså.

-

Men en bra sak på riktigt:
Idag har jag träffat söta Åsa från vår föräldragrupp. Vi fikade (hallonsmoothie!) och tiden bara flög iväg, så trevligt var det. Olyckligtvis (för mig) bor hon och hennes familj i USA nu i några månader framöver. Men när de kommer hem hoppas jag att vi kan ses lite mer och att Vide och Ella får chansen att bekanta sig med varandra - det skiljer bara 4 dagar mellan dem!

-

(Och imorgon åker vi till Stockholm! ARCADE FIRE! Serenades. Säkert. Henrik Berggren. Those Dancing Days. Och en massa annat fint. Vet ni när jag var på festival senast? Arvika08. Det är på tok för längesedan.)

The last of the English roses

Största nackdelen med den här bloggen är att bilderna blir så små. Det är väl lätt ordnat, säger ni då. Bara att göra bloggen lite bredare. Men jag vill inte ha den bredare än såhär. Däremot önskar jag att jag kunde använda hela det utrymmet som faktiskt finns. Jag vill inte ha förinställda bildstorlekar, jag vill kunna välja själv exakt vilken storlek bilderna ska ha. Så, det var dagens irritationsmoment.

Observera att Vide har Cheap Monday-jeans på sig. Mammas pojke!

Oh well. Idag ska jag i alla fall ta hand om den där förbannade disken (någon måtta får det ju vara på latmaskeriet) och imorgon åker vi till Stockholm och hälsar på finaste Madeleine, Christoffer och Frank. Jag längtar halvt ihjäl mig! Nu har det ju gått alldeles för lång tid igen...

Kakbak, Bridget Jones och lite gnäll

It's a truth universally acknowledged, that when one part of your life starts going okay, another falls spectacularly to pieces.

/Helen Fielding, Bridget Jones's Diary

Ehm. 

Inte så att jag egentligen vill klaga, men jag orkar inte att min kropp alltid ska ställa till med en massa tokigheter. Nu är det med största sannolikhet ingen fara, det är antagligen lite kvarglömda mammahormoner som spökar, men faktum kvarstår att jag måste ringa diverse samtal och uppsöka läkare, och det tar på mina obefintliga krafter. Grrr.

-

Men en trevlig sak: idag fick jag tummen ur och bestämde mig för att baka. Ni som följt min blogg ett tag vet väl hur motvillig jag är till den sortens hushållsarbete - det blir kladdigt, stökigt och jobbigt och resultatet blir aldrig som jag tänkt mig eftersom jag är värdelös i köket - MEN jag gjorde det. Och det blev häpnadsväckande gott. American chocolate chip cookies. Helt klart värt att bli lite tjock för.