Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med thinner

1. Utmattad praktikant.
2. Hemtentaplugg.
3. Smutsig spegel. (Symboliserar hur jag varken har tid eller ork att städa.)
4. Vide vårstädar på balkongen.
5. Mina första egenhändigt planterade balkonglådor.

Jag börjar tro att min trötthet inte riktigt är normal, att den börjar likna något åt fatigue-hållet. Jag är liksom trött ända in i själen. Den här monsterjobbhelgen tog slut på den lilla energi jag hade kvar, och nu har jag ingen aning om hur jag ska orka den här sista veckan med både praktik och hemtenta. Men det går ju. Det gör det ju alltid.

Idag är jag i alla fall ledig. Det är en sanning med modifikation, för egentligen måste jag skriva hemtenta hela dagen. På fredag ska den vara inlämnad och jag förbannar mig själv för att jag inte har mer framförhållning än såhär.

Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund och ett litet tag? Vi kan låtsas att vi två är ensammast i hela världen

Ibland undrar jag om det någonsin ska ta slut. Om videungen någonsin ska få vara frisk längre stund än en vecka, och om vi andra någonsin ska kunna uppbåda något slags motståndskraft mot eländet. Nu ligger både barnet och pappan däckade i någon form av influensahistoria. Lyckligtvis har jag sluppit undan än så länge (pepparpeppartaiträ).
Jag skulle dock gissa att jag trillar dit snart. När en liten sjukling kommer och vill pussas för första gången på en månad eller så, så tackar man inte nej precis, hur stor smittorisken än är. (Nej, jag pratar inte om Jesper, han brukar lyckligtvis vilja pussa mig lite oftare än så).

-

Annars har jag idag blivit godkänd på mikrobiologitentan (heja mig!) och träffat min Amanda (För jag äger ju henne...?! Undrar vad hon tycker om den saken) för första gången på vad som kändes som en halv evighet. Vi promenerade och fikade och diskuterade om huruvida det egentligen är en vidare bra idé att tvätta sig i de nedre regionerna med bilschampoo. Precis som vanligt, med andra ord.

Bara jag och plogbilen är vaken (och mina tvivel)

Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö och födas igen
Så länge du hör musiken

-

 Ni. Borde. Lyssna.

(Och jag älskar att jag återigen börjat känna saker när jag hör musik. Jag trodde att den delen av mitt liv var borta för alltid.)

-

För övrigt:
- Min son pekade på en uggla och jamade. Först tänkte jag att ungen gått och blivit lite förvirrad, men han är visst klyftigare än jag - det var ju naturligtvis en kattuggla han såg!

- På tal om förvirring - det här med att plugga inför två olika tentor samtidigt... Inte världens bästa koncept va? Blandar ihop hemostas med homeostas (INTE samma sak, försök att komma ihåg det hädanefter, Sandra?) och tänker att jag behöver sova.

- Idag gick jag ut i klänning och kavaj och (visserligen dubbla) strumpbyxor och kände att om det ska vara vinter i en månad till så får den gärna vara som idag, tack.

- Jag har känt mig fin idag. Vilken oerhört fånig sak att säga! Men det händer så sällan och jag tror att jag behöver påminna mig själv om att tillfällena faktiskt dyker upp emellanåt, även om det kan vara svårt för mig att tro det ibland.

- Jag tycker nog att Vides lilla kusin skulle kunna ta och äntra världen nu. Vi längtar ju! <3

Then we tried to name our babies but we forgot all the names we used to know

Vet ni? Jag är så kär i min nya iphone att jag nästan överväger att ge den ett namn, ungefär som i ettan på gymnasiet när jag prompt skulle döpa alla mina käraste ägodelar (gitarren Sigurd, halsduken Iris, elefanten Ernst-Hugo och så vidare, jag tror att ni förstår konceptet). Men så känner jag att... nej. Någon måtta får det faktiskt vara. Om två veckor ska jag trots allt föreställa 24 år. Vem går omkring och ger sina (icke-levande) ägodelar namn vid 24 års ålder?

Skämt åsido. Jag är faktiskt sjukt överraskad över hur förtjust jag blev i den lilla prylen. Den största nackdelen är väl att den redan (trots att jag bara haft den i min ägo i sisådär 6 timmar) har stulit lite för mycket tid ifrån mig, tid som jag egentligen borde använt till att plugga inför två (!) tentor den kommande månaden. Men äsch. Det hinns nog med, det också.

-

(Efter dagens föreläsning kommer jag för övrigt aldrig mer att kunna äta på en buffé. Bara för att alla ville veta.)

Där livet är utan refränger känner jag igen mig

Jag och livet har inte riktigt varit sams de senaste veckorna. Jag har varit konstant låg sedan den där misslyckade tentan ungefär, och tyckt att skolan och januari och livet i största allmänhet har varit ungefär hur tråkigt som helst. På extra dåligt humör var jag igår när jag skulle göra cellprovskontroll och lite annat gyn-tjafs och fick fläka upp benen för en människa som inte ens var min barnmorska. Jag var måttligt road.

Men! Idag gick startskottet för nya kursen - medicinsk mikrobiologi och vårdhygien - och plötsligt känns precis allting roligt igen. Det här är verkligen en kurs där jag känner att jag vill lära mig allt allt allt och helst på direkten. Och av någon underlig anledning känns även livet i övrigt som en trevlig grej helt plötsligt. Tänka sig!

13

Det är fredagen den trettonde, barnet hade skrikmaraton från 21-02 inatt och SJÄLVKLART gick tentan käpprätt åt skogen. Men jag har bara mig själv att skylla. Jag har legat på världens sämsta frekvens den senaste veckan (The Secret-dravlet igen, förlåt, men jag tror på det) och det kunde helt enkelt inte sluta på något annat sätt.

Menmen. Jag laddar för omtenta och äter pizza och choklad, för det är sådant man ska göra när man bryter ihop. Imorgon åker vi till Norrköping över dagen och jag ska äntligen få visa mina fina vänner vart jag kommer ifrån. Det ska bli så fint. Nu väntar ljusare tider!

Bland lungalveoler och djungelvrål

Vet ni? Det är bara fem dagar kvar tills jag ska skriva en tenta som med 99% säkerhet kommer att bli min första underkända. Jag tror inte att jag kommer att kunna tänka på så mycket annat innan det är över, och handen på hjärtat nu - visst finns det roligare saker att läsa om än sena kvällar på högskolan och hälsovådliga överintag av djungelvrål och njurfunktioner och sjuhundrafemtioelva latinska namn på kroppens alla blodkärl?

Följaktligen gör vi som sist: en liten bloggpaus tills jag är mig själv igen. (Med reservation för att jag eventuellt ändrar mig och bara måste tänka på något annat en stund. Men det märker ni nog.)

Hjärta

- Det är en ytterst tveksam idé att skjuta upp största delen av tentapluggandet till sista veckan. Ytterst tveksam idé. (För att inte säga idiotisk.)

- Hjärtat och cirkulationssystemet är dock vansinnigt intressant och får mig att tvivla på att någonting här i världen har kommit till av en slump.

- Jag sitter i en datorsal och blir raggad på av en afrikan som tror att jag pluggar till läkare. Stackars liten. Det går inget vidare bra för honom.

- Purkinjefiber ger mig bara associationer som purjolök, gurka, purken och feber i någon slags salig blandning. Det går visst inget vidare bra för mig heller.

- Det skulle för övrigt också kunna vara en ytterst tveksam idé att bjuda hem vänner på tacomiddag med tillhörande rödvin och andra trevligheter mitt i tentapluggveckan. Men vet ni? Jag tror att det är sådana saker som håller mig ovanför ytan när allt annat känns hopplöst. Så det var nog mest en ytterst tveksam idé att kalla det en ytterst tveksam idé. Sådetså.

Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen

Det är nytt år och jag begraver mig i tentaplugg. Idag har jag gottat ner mig i det här med hjärnan och nervsystemet i ett ganska stort antal timmar - frågan är väl egentligen om jag verkligen lärt mig något. Det visar sig snart. Jag har svårt att fokusera för tillfället, trots att allt är så sjukt intressant. Jag kommer på mig själv med att gå runt med något slags det-löser-sig-mentalitet och det gör mig lite rädd. Jag vet att jag inte kommer att klara den här kursen om jag inte börjar plugga ungefär dygnet runt från och med NU, för så mastig är den. Så sjukt mycket är det jag måste kunna. Men hur gör man när hjärnan bara vill irra vidare till andra (högst icke-skolrelaterade) grejer?

Jag bara undrar.

I get a feeling when I look at you, wherever you go now I wanna be there too

Jag vaknade till ett meddelande om ett finfint tentaresultat. VG närmare bestämt. Jag tjöt rakt ut av lycka, och skrämde nog livet ur min stackars son när jag svängde honom i luften, runt runt i någon form av segerdans. Nej, särskilt rädd blev han nog inte. Han skrattade nästan lika mycket som jag. Knasig morsa. Men det var en fantastisk känsla.

De där fantastiska känslorna verkar för övrigt avlösa varandra på löpande band just nu. Jag måste ha hamnat på världens mest positiva frekvens (lagen om attraktion, försök motbevisa det, den som kan!) och nog tusan känns det som att det måste vara en bra utgångspunkt för ett nytt år.

På tal om det nya året: jag filar lite på en årskrönika över det gamla. Och vi får väl se, någonstans mellan anatomiplugg, familjemys och rödvinsfläckar borde den kanske kunna bli klar. Hoppas kan man alltid.

Reconsider me baby come on

Barnet sover. Ljusen är tända. Vi dricker apelsinläsk ur vinglas och jag tänker att kanskekanske överlevde jag även den här veckan, trots allt. Ganska fin känsla ändå.

However. Man kan säga att jag legat på latsidan när det gäller pluggandet efter den senaste veckan av missade föreläsningar, så i helgen tänker jag försöka ta igen en del av det. Jag ser verkligen fram emot att försöka lära mig själv hur kroppens celler och nervsystem fungerar. Ohja.

Får du ro då och då bland alla tentor och poäng? Det är så lätt att gå på, det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen

Lite såhär har det sett ut de senaste dagarna. Men nu jäklar ger jag upp. Det jag eventuellt inte kan, det kommer jag ändå inte att lära mig ikväll. Sådetså.

Nu tänker jag äta fiskbullar och försöka sova ordentligt, för imorgon gäller det. (Tidigt som attan).

I wanna talk to you, I wanna shampoo you

Jamen se där! Praktisk examination avklarad och godkänd. Nog känner man sig lite fånig när man ska stå och "tvätta" någon med tvättlappar och borsta någons tänder och förklara hur, alltmedan lärarna antecknar och ett 10-tal personer sitter och observerar. Men det kunde varit värre.

Härmed isolerar jag mig och går in i tentaplugg-mode. Vårdteoretiker, metaparadigm, kulturanpassad vård och genusperspektiv. Allt är ett enda stort virrvarr. Om exakt en vecka kanske jag är vid socialt medvetande igen. Såvida inget radikalt händer så hörs vi då, om inte förr. Håll tummarna!

Lägesrapport

Hejjagbloggarintelängre.
Eller jo, det gör jag. Men inte så mycket som jag skulle vilja. Det känns som att jag spenderar ungefär all min vakna tid med näsan begravd i kurslitteratur (tenta om två veckor och jag är skräckslagen!) och övrig tid - ja den vill jag gärna spendera med att umgås med människor jag tycker om. Jag slåss dagligen med dåligt samvete över att jag inte får mer tid tillsammans med Vide. Men jag försöker intala mig att det kommer att bli lättare (och att de allra flesta föräldrar antagligen tampas med samma problem. Jag är inte sämre än någon annan, även om min bristande självkänsla protesterar högljutt varje gång jag tänker den tanken).

I skrivande stund sitter jag i en datorsal på högskolan och försöker banka in Barnkonventionen och Watsons 10 omvårdnadsfaktorer i huvudet. Nog för att jag älskar den här utbildningen, men just detta moment finner jag faktiskt inte överdrivet skoj. Just nu längtar jag bara efter de medicinska kurserna där allt är svart eller vitt, rätt eller fel. Jag är så djävulskt trött på gråzoner.

När jag kommer hem ska jag krama Vide, titta på fredagsbarnprogram (Hos Vicki är en oslagbar favorit hos den unge herrn i huset), äta hälsovådliga mängder godis och njuta av att det äntligen är helg.

Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin

Idag tröttnade jag på november. Jag klädde mig i hjärtmönstrade strumpbyxor och röd kappa, slängde den kycklinggula Kånken-ryggsäcken på ryggen och gjorde promenaden mot högskolan lite färggladare.

Där blev det tentaplugg med Amanda och ett gäng skönsjungande pojkar i bakgrunden (som bland annat sjöng om fladdrande tyllgardiner). Ganska trevligt må jag säga! Mats Paulson skulle varit stolt. Fast i ärlighetens namn blev det nog inte så mycket tentaplugg gjort. Det var mer några timmar av åh-nu-har-vi-inte-setts-på-en-vecka-så-vi-har-massor-med-prat-att-ta-igen. Ungefär. Leininger och de andra sköna vårdteoretikerna kan man ju alltid prata om en annan dag.

Imorgon hoppas jag för övrigt på att Vide äntligen kan få komma tillbaka till förskolan för första gången på sisådär 10 dagar. Vi behöver verkligen få ordning på rutinerna igen. Frågan är hur den unge herrn kommer att reagera på det nu när han varit hemma så länge. Återstår att se...

I don't wanna start complaining, but you know there's always rain in my heart

Den här jämngråa torsdagen har jag spenderat på högskolan. Först i biblioteket med Amanda där vi förfärades över litteratur från 1960-talet som var, låt oss uttrycka det milt, inte alltför snäll mot det romska folket. Hela eftermiddagen spenderades i ett metodrum, där jag lärde mig förflyttningsteknik och varvade mellan att leka vårdare och totalt invalid. Helt okej!


-


Är det tiden på året som gör mig sentimental för övrigt?
Lyssnar på Eldkvarns Konfettiregn igen och igen
och det finns ingen hejd på känslostormarna verkar det som.


Vårt korthus föll ihop
Vår tid en kort affär
Men jag hittar ännu bitar
Från vårt konfettiregn
Jag såg Karlavagnen klart inatt igen

Där ser du själv hur högt du når

Tjoho! Jag blev visst godkänd på första hemtentan och det känns så obeskrivligt skönt. Det ska jag fira genom att läsa Kulturgrammatik, titta på senaste Zeitgeist-filmen, dricka lite för mycket te och äta godis. Jag menar, det är ju ändå onsdag.

Mad world

Idag är jag upprymd för att jag klarat av ännu ett seminarium och dessutom råkat provocera någon genom att känna avsky mot Anders Behring Breivik. Fullkomligt logiskt? Nja?

Nu: sömn. Imorgon: Norrköping. Wiie!

You and I hadn't even met 24 days ago, I must have been so low and I didn't even know

Det var en fin kväll igår. Amandas lägenhet med några av de finaste sjuksköterskorna-to-be, ganska mycket vårdprat, en del politikprat, poänglös humor, A Hard Day's Night (apropå poänglös humor), intressanta spotifylistor, julmusik, eventuellt något glas vin för mycket... Åh. Vad jag tycker om dem!

-

Idag har jag tonvis med plugg att ta itu med, så om en stund byltar jag på mig the infamous lårstrumpor, Jespers stickade storkofta med alvluvan (världens bästa!), en gigantisk halsduk och drar mig genom höstluften mot högskolan. Och eftersom det är lördag och min nyupptäckta favoritgodisaffär råkar ligga så lägligt på vägen, så blir det kanske eventuellt något litet stopp där också.

Och ja, meningarna blir ovanligt långa idag, men vissa dagar är det ju bara så.

Sparkar höstlöv med min son, gud välsigne hans små fötter där de går

Som sagt. Hösten är fantastisk.

Efter att vi (äntligen) köpt ordentliga skor till Vide så kunde vi ge oss ut i gräset och skogsdungen utanför huset, sparka lite löv och känna doften av höst. Och den doftade för övrigt exakt som jag minns den från barndomen. Det förändras liksom inte. Jag tycker att det är fint.

-

Idag har jag för övrigt lyssnat på föreläsning om människa och hälsa, ätit kinabuffé med finaste pluggänget, skrattat nästan hälsovådligt mycket, fastnat i engelsk kurslitteratur och häpnat över detta faktum (engelska har alltid varit mitt paradämne, så döm om min förvåning när det tog över 20 minuter att läsa två sidor Nursing Theory. Inte okej.), nojat litegrann över eventuell hjärntumör (ett tag hann jag tänka att jag var hypokondrisk, men det stämmer inte riktigt, jag är bara jäkligt pessimistisk av naturen tror jag), äntligen fått tummen ur och köpt en liten mini-Kånken till Vide inför förskolestarten, samt dött Stora Sötdöden när han provade den på.

Så kan det vara.