Inte nu igen...

Okej. Läget just nu:
- Sent igårkväll gick vi in till barnet och möttes av en stor mängd tårar och en nerkräkt säng.
- Det blev en väldigt lång natt.
- Imorgon är det meningen att jag ska skriva tenta. Om bakterier och virus. Det vill säga, om jag får vara frisk från just bakterier och virus tills dess. Ödets ironi.
- Mina två tidigare erfarenheter den här vintern säger mig att risken är ca 100% att både jag och Jesper blir sjuka inom två dagar. Fina odds va?
-  Idag ligger jag mest i fosterställning och har kräkfobi-panik och tänker att om jag inte blir sjuk innan tentan så kommer säkert MINA JÄVLA TANKAR att orsaka, om inte en kräksjuka så åtminstone en saftig panikattack i tentasalen.

Om jag bara kunde vara lite mindre neurotisk, bara liiite mindre.
Då skulle livet bli så otroligt mycket enklare för mig.

I'm the kind that sees sun and brings an umbrella

Jag och min hypokondri alltså. Här har jag gått i en vecka och haft dödsångest för att jag varit övertygad om att jag har cancer i de nedre regionerna (som vi så fint kan kalla det eftersom det här är en offentlig blogg och det finns gränser för vad man får skriva här tydligen) och LÄTTNADEN som infann sig när jag fick förklarat för mig att jag inte alls har cancer utan en helt vanlig... Det behöver vi inte gå in på. Men den känslan. Åh.

Och så blev jag lite sur. En veckas dödsångest. Varför gör jag alltid såhär mot mig själv? Varför antar jag alltid att det värsta har drabbat mig? Tänk vad mycket lidande jag skulle kunna slippa om jag bara kunde sluta måla fan på väggen hela tiden. Nu slutar jag med det. Sådetså.

-

Nu tänker jag strunta i det enorma diskberget ute i köket och läsa en bok istället. Den här måndagen blev visst väldigt fin till slut...

Alla dansar och jag tänker: är du också själv? Var är du ikväll?

Nej. Ibland blir mina känslor och tankar okontrollerbara och hur mycket logiken längst bak i huvudet än skriker "Sandra, lägg ner, du är dum i huvudet!" så kan jag inte bete mig normalt, kan inte tänka normalt, kan inte känna normalt. När ska jag någonsin bli vuxen? När ska jag sluta vara dark and twisty? När ska jag släppa taget om krokbensläggande hjärnspöken?

Det finns ju inte ens något att obsessa över längre. Allt har löst sig, allt är precis som det ska vara. Livet är tamigtusan helt fantastiskt justprecisnu. Så varför går jag omkring med känslan av att leva men vänta på smällen?

Idiotsandra. Nu ska jag sova.

Har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på? Är det verkligen du?

Ett ögonblick av svaghet, ett ögonblick av tvivel. Klarar jag att sätta mig i skolbänken igen? Klarar jag att balansera en tuff högskoleutbildning plus påbyggnadsutbildning plus familj? Har jag självdisciplin nog? Ska verkligen en människa med lite lätt social fobi arbeta med andra människor?

Men så några löjligt värmande rader från en stad som är hemma:
"Om någon kan klara det här så är det du. För att du kan göra allt. Du är smart, kärleksfull, ambitiös, tillgiven, envis, rättvis, vacker, vänlig och helt, HELT jävla oövervinnerlig!"

Och då insåg jag två saker.
1. Varför tvivlar jag? Det här är ju min dröm. Klart som fan att jag fixar det!
2. Jag är trött på att ha vänner på distans. Är det inte Spanien så är det min hemstad. Varför kan inte alla vara där jag är? Hela tiden? Jag tycker vi kör på det. Alla flyttar hit! Bra!

Jag är rädd för er.

Ibland tänker jag mig att första steget mot att bli mer social kanske skulle kunna vara att kommentera fler bloggar. Det är inte i första hand det jag menar med att jag vill bli mer social, men det kunde ju vara ett steg på vägen mot att bli social på riktigt.

Men vet ni? Jag tror att jag på allvar har lite social fobi även i bloggvärlden.

Jag försöker ibland. Bestämmer mig för att "nu ska jag minsann kommentera varenda blogg jag hamnar på med genomtänkta smarta kommentarer", men oftast finner jag bara att jag inte har något jag vill säga. Jag känner mig enbart obekväm. Stora bloggar med flera hundra bloglovin-prenumeranter skrämmer mig. Ofta är de blogginnehavarna antingen arroganta eller överpretentiösa, och sådant klarar jag mig faktiskt utan.

Men även små fina bloggar har jag svårt att kommentera. "Nej usch, kommer de tycka att jag tränger mig på nu? Jag har ju inget att komma med, lika bra att bara läsa och vara tyst". Idiotiskt? Klart som tusan att jag vet att det är idiotiskt. Alla blir väl glada av kommentarer liksom (så länge de inte är elaka såklart, men jag brukar inte ha för vana att slänga ur mig elaka kommentarer till folk.)

Det är bara att inse. Jag är folkskygg. Jag är rädd för er. Och varenda bloggkommentar jag lyckas åstadkomma är en inre kamp för mig. För att inte tala om hur det ser ut i verkligenheten. Det är ett problem, men det är ett problem jag har bestämt mig för att övervinna.

I augusti börjar jag på sjuksköterskeutbildningen. Det kommer att bli tufft på så många nivåer, men min största utmaning ligger faktiskt i att komma över min rädsla för andra människor. Men jag ska klara det. Och det ska bli så underbart skönt! För det här med att inte våga prata med folk... Det är ett jävla fängelse.

Ibland så dör jag litegrann när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn

Var var jag då jag behövdes?
Var var jag då hon var svag?
Var var jag då hennes livsvilja
tog ledigt för ett tag?

Var var jag då hennes gnista
tycktes slockna och dö ut?
Var är min olyckssyster?
Låt det inte vara slut...

/Lisa Ekdahl.

-

Lyssnar på Olyckssyster och läser gamla blogginlägg och känner det där hjärtsnörpet.
Jag skulle vara tyst, det lovade jag mig själv, men ibland orkar jag inte hålla mina egna löften. När jag tänker efter är det ytterst sällan jag håller löften som jag gett mig själv. Vid ännu närmare eftertanke... har det någonsin hänt?

Jag minns en av de första gångerna vi träffades. Någon av oss började nynna på en kent-låt, den andra började nynna med, och så vred vi oss på asfalten av skratt, inget kunde röra oss inatt, åtminstone var det något liknande vi sjöng, men jo, vred oss av skratt gjorde vi nog, och jag minns det som att människor vände sig om och stirrade och jag kunde inte bry mig för jag hade hittat min olyckssyster.

Jag skulle vilja skriva sida efter sida om hur allt förändras, hur vänskapsrelationerna förändras, när det här med barn kommer in i bilden. Men, jag är så rädd att mina avsikter skulle missförstås. Jag vill inte beskylla någon för något (det skulle vara mig själv i så fall) men jag är rädd att det skulle verka så. Som att jag anklagar. När det i själva verket är precis tvärtom. Du kan aldrig ana hur det egentligen ligger till. Du kan aldrig ana hur stor del av min tankeverksamhet som på ett eller annat sätt innefattar dig. Du kan aldrig ana hur väl jag tänker om dig. Hur mycket jag håller av dig. Du kan aldrig ana.

Nej för tusan. Nu blir det sådär sentimentalt igen. Och långt, så in i bängen.
Kanske blir det delete-knappen ändå. Såhär privat kanske man inte ska vara, egentligen.

Do you remember when I dreamed about witches?

Jag blir alltid lika barnsligt stolt över mig själv varje gång jag går ner till tvättstugan helt själv. Den ligger ju under markplan och det är alltid mörkt och kallt och läskigt därnere. Det kan tyckas löjligt och tragiskt och gudvetvad, men jag har alltid tyckt att källare har varit obehagliga.

Jag avskydde att gå ner på nedervåningen hemma när jag var liten och det var mörkt. När jag var tvungen så gick jag med klampande steg och uträttade mina ärenden fort som attan. Sedan skyndade jag mig alltid uppför trappen igen, det fortaste jag kunde, och hade alltid känslan av att vara jagad av någon läskig varelse som hade uppenbarat sig ur mörkret i källarutrymmet medan jag hade vänt ryggen till. Häxor, säkert. Jag drömde alltid mardrömmar om häxor.

Jag trodde att det bodde en häxa under min säng också. Varje gång jag skulle lägga mig trodde jag att en benig arm, full av leverfläckar, i sann Pomperipossa-anda (eller kanske häxan i Snövit), skulle ta tag i mitt ben och dra in mig under sängen. Så jag tog alltid sats från andra änden av rummet och sprang för att sedan hoppa upp i sängen innan häxan fick tag i mig.

-

Ehm. Ja. Tvättstugan var det ja. Inget att rapportera där. Inga häxor i mörkret eller i torktumlaren heller, för den delen. Det känns bra.