I find it hard to tell you, I find it hard to take

Det finns inga ord. Ändå kan jag inte vara tyst.

I skrivande stund är dödssiffran på norska Utöya uppe i 84.
84 ungdomar som samlats på ett läger, förenade av viljan att göra världen bättre. Viljan att se till att just den här sortens hat inte ska existera. 84 ungdomar som, trots att många inte ens hade rösträtt, ville engagera sig. Ville göra skillnad. Och så händer detta.

Jag har gråtit. Jag har mått illa. Jag har nästan tvångskramat min son när jag insåg att det skulle kunna vara han, om 15 år. Mina tankar har gått till alla stackars föräldrar som förlorat sina älskade barn. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen. Orkar inte föreställa mig. Börjar gråta bara av tanken.

Idag kommer jag att krama min son ännu mer än vanligt.