I like your sundress

En sak som är lite... underlig:
Man tror att alla relationer man har är så jäkla speciella. Man tror att "det finns iiiinga andra som är som vi, vår relation är helt unik" och man är så himla självgod och tycker att man är så alternativ och så vidare, i all oändlighet.

Sedan läser man något kapitel gruppsykologi, och inser att alla gruppkonstellationer jag någonsin varit en del av, har varit skolboksexempel på grupprocesser. Så unikt var det!

Hursomhelst. Min fina grupp i skolan befinner sig i smekmånadsfasen, och följaktligen är de helt underbara just nu. Jag har haft sådan sjuk tur. Förlåt om jag tjatar, men jag kan inte sluta förundras över hur löjligt mycket jag trivs med den här utbildningen, redan. Det är roligt att gå till skolan. Det är roligt att plugga. När har jag någonsin känt så tidigare?

Och som jag har utvecklats som människa, efter bara tre veckor! Jag tar plats (inte på det där irriterande självhävdande viset, utan bara min plats helt enkelt, den plats jag förtjänar att ta men som jag aldrig gjort anspråk på tidigare för att jag varit för feg) och jag känner mig inte ens särskilt osäker inför det.

Kan ni tro det?
Det kan knappt jag.
Ändå känner jag i varenda liten beståndsdel av min lilla kropp att det faktiskt är sant. Och det är inte ett resultat av smekmånadsfasen (även om det såklart inte alltid kommer att vara en dans på rosor, självklart förstår jag det). Det är på riktigt. Jag gör något helhjärtat för första gången. Och jag älskar det!

(Och ja, jag är medveten om hur psykotisk jag låter. Jag har velat länge fram och tillbaka om huruvida jag verkligen ska publicera det här äckelpositiva uppsatsinlägget, men jag kom fram till att jag sprängs om jag inte gör det. Och då är ju valet ganska självklart. Dessutom gnäller jag så mycket i vanliga fall, så den här bloggen är nog i behov av en positivitetsbomb. Kanske.)

Och just det!
Ben Kweller borde ni lyssna på, om ni inte redan gjort det.

I want to start going on a morning walk
What about the days when we used to talk?
I don't need a smile from a mannequin
I just want to hold you in my hands

I do everything you want me to

I saw a light in the end of the tunnel and it was you

Fin dag.

Jag har strukturerat upp sommarens plugg ordentligt (Jäklarimej vad jag kommer ha att göra. Men jag ska klara det!), haft Emma&Harry på besök (Det är så fantastiskt roligt att se de små killarna interagera. Vide var dock lite väl brutal och gav Harry ett rivsår på kinden. Framtida slagskämpe? I hope not.), och efter att ha pluggat en lång stund tog jag och Jesper ut Vide till en lekpark så att han fick gunga lite.

Den senaste tiden har varit påfrestande för oss alla, men det känns litegrann som om livet börjar komma tillbaka nu. Vide är sitt vanliga gamla solstråle-jag, och det gör mycket. Själv är jag inte riktigt där än, men jag misstänker att det blir många gånger lättare att ta sig upp igen med en glad unge.

I saw your face in front of me
It was perfect clarity
I saw a light in the end of the tunnel
And it was you

This charming man

Ibland, när jag inte riktigt känner igen min son, så får jag lite lätt psykbryt. VARFÖR ska han krångla med sömnen när han inte gjort det på evigheter? VARFÖR ska han ge ifrån sig öronbedövande illtjut titt som tätt? VARFÖR går det inte att ta vagnpromenader med honom längre? VARFÖR ska varje blöjbyte bli en lång och svettig brottningsmatch? Och VARFÖR blir han så ruskigt arg så ofta helt plötsligt?

Men så tar jag en titt på "utvecklingsschemat" och inser att han befinner sig i ett stort åskmoln. Då känns det lite bättre. Min son är verkligen text book när det gäller utvecklingsfaserna. 37 veckor gammal. Och titta:

Känns rätt skönt att veta att han inte håller på att bli ett monster, utan att det helt enkelt bara är så det ska vara. Och det slår aldrig fel heller. Han håller sig till schemat, till punkt och pricka.

(Men VEM är det som skriver "sannorlikt??)