Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund och ett litet tag? Vi kan låtsas att vi två är ensammast i hela världen

Ibland undrar jag om det någonsin ska ta slut. Om videungen någonsin ska få vara frisk längre stund än en vecka, och om vi andra någonsin ska kunna uppbåda något slags motståndskraft mot eländet. Nu ligger både barnet och pappan däckade i någon form av influensahistoria. Lyckligtvis har jag sluppit undan än så länge (pepparpeppartaiträ).
Jag skulle dock gissa att jag trillar dit snart. När en liten sjukling kommer och vill pussas för första gången på en månad eller så, så tackar man inte nej precis, hur stor smittorisken än är. (Nej, jag pratar inte om Jesper, han brukar lyckligtvis vilja pussa mig lite oftare än så).

-

Annars har jag idag blivit godkänd på mikrobiologitentan (heja mig!) och träffat min Amanda (För jag äger ju henne...?! Undrar vad hon tycker om den saken) för första gången på vad som kändes som en halv evighet. Vi promenerade och fikade och diskuterade om huruvida det egentligen är en vidare bra idé att tvätta sig i de nedre regionerna med bilschampoo. Precis som vanligt, med andra ord.

Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin

Idag tröttnade jag på november. Jag klädde mig i hjärtmönstrade strumpbyxor och röd kappa, slängde den kycklinggula Kånken-ryggsäcken på ryggen och gjorde promenaden mot högskolan lite färggladare.

Där blev det tentaplugg med Amanda och ett gäng skönsjungande pojkar i bakgrunden (som bland annat sjöng om fladdrande tyllgardiner). Ganska trevligt må jag säga! Mats Paulson skulle varit stolt. Fast i ärlighetens namn blev det nog inte så mycket tentaplugg gjort. Det var mer några timmar av åh-nu-har-vi-inte-setts-på-en-vecka-så-vi-har-massor-med-prat-att-ta-igen. Ungefär. Leininger och de andra sköna vårdteoretikerna kan man ju alltid prata om en annan dag.

Imorgon hoppas jag för övrigt på att Vide äntligen kan få komma tillbaka till förskolan för första gången på sisådär 10 dagar. Vi behöver verkligen få ordning på rutinerna igen. Frågan är hur den unge herrn kommer att reagera på det nu när han varit hemma så länge. Återstår att se...

Det är ingen vanlig dag

Nej det är verkligen ingen vanlig dag, för idag fyller nämligen världens finaste Frank 1 år! Tillsammans med Vide är han den charmigaste och sötaste unge jag vet. Grattis finaste! <3

You and I hadn't even met 24 days ago, I must have been so low and I didn't even know

Det var en fin kväll igår. Amandas lägenhet med några av de finaste sjuksköterskorna-to-be, ganska mycket vårdprat, en del politikprat, poänglös humor, A Hard Day's Night (apropå poänglös humor), intressanta spotifylistor, julmusik, eventuellt något glas vin för mycket... Åh. Vad jag tycker om dem!

-

Idag har jag tonvis med plugg att ta itu med, så om en stund byltar jag på mig the infamous lårstrumpor, Jespers stickade storkofta med alvluvan (världens bästa!), en gigantisk halsduk och drar mig genom höstluften mot högskolan. Och eftersom det är lördag och min nyupptäckta favoritgodisaffär råkar ligga så lägligt på vägen, så blir det kanske eventuellt något litet stopp där också.

Och ja, meningarna blir ovanligt långa idag, men vissa dagar är det ju bara så.

I was definitely made for these times

Förlåt om jag upprepar mig. Men de här människorna är kanske de finaste, sötaste och mest jordnära människor jag vet, så det tål helt enkelt att upprepas.

Igår spenderade vi dagen hos Madeleine, Christoffer och Frank, och det var en av de där dagarna som man aldrig vill ska ta slut. Vi gjorde egentligen inget särskilt, men kanske var det precis det som var så underbart. Vi pratade och åt god mat och tittade på våra 10-månadersyrväder som lekte som små pojkar och förfasade oss över Teletubbiesarna på tvn. En perfekt dag helt enkelt.

Det gör ganska ont i mitt hjärta att vi inte kan träffas oftare än vi gör.

Vackraste Madeleine och en ljuvlig liten Frank.

Vide ville göra Christoffer sällskap i köket.

Det är inte helt lätt att få två små yrväder på bild samtidigt...

Jag längtar redan tills nästa gång.

-

(Och TACK till finaste Emeli som redde ut det här med bildstorlekarna.)

The last of the English roses

Största nackdelen med den här bloggen är att bilderna blir så små. Det är väl lätt ordnat, säger ni då. Bara att göra bloggen lite bredare. Men jag vill inte ha den bredare än såhär. Däremot önskar jag att jag kunde använda hela det utrymmet som faktiskt finns. Jag vill inte ha förinställda bildstorlekar, jag vill kunna välja själv exakt vilken storlek bilderna ska ha. Så, det var dagens irritationsmoment.

Observera att Vide har Cheap Monday-jeans på sig. Mammas pojke!

Oh well. Idag ska jag i alla fall ta hand om den där förbannade disken (någon måtta får det ju vara på latmaskeriet) och imorgon åker vi till Stockholm och hälsar på finaste Madeleine, Christoffer och Frank. Jag längtar halvt ihjäl mig! Nu har det ju gått alldeles för lång tid igen...

Har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på? Är det verkligen du?

Ett ögonblick av svaghet, ett ögonblick av tvivel. Klarar jag att sätta mig i skolbänken igen? Klarar jag att balansera en tuff högskoleutbildning plus påbyggnadsutbildning plus familj? Har jag självdisciplin nog? Ska verkligen en människa med lite lätt social fobi arbeta med andra människor?

Men så några löjligt värmande rader från en stad som är hemma:
"Om någon kan klara det här så är det du. För att du kan göra allt. Du är smart, kärleksfull, ambitiös, tillgiven, envis, rättvis, vacker, vänlig och helt, HELT jävla oövervinnerlig!"

Och då insåg jag två saker.
1. Varför tvivlar jag? Det här är ju min dröm. Klart som fan att jag fixar det!
2. Jag är trött på att ha vänner på distans. Är det inte Spanien så är det min hemstad. Varför kan inte alla vara där jag är? Hela tiden? Jag tycker vi kör på det. Alla flyttar hit! Bra!

Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras?

Jaha. Då var guldperioden över. Bebishumöret verkar vara ännu mer svängigt och oförutsägbart än mitt, och det säger en hel del... Pjuh! Dagar som denna, när det varit konstant skrikfest från morgon till kväll, då vill jag verkligen bara säga upp mig från föräldraskapet. Ett litet tag i alla fall. (Jag försöker febrilt intala mig själv att det inte är så hemskt, att alla föräldrar tänker såhär någon gång ibland, att jag inte är en dålig mamma och så vidare och så vidare. Det går... sådär.)

-

Gårdagen var i alla fall himla fin. Tacokväll helt enligt tradition. Typ.

Det var så himla gott och fint. När jag tittade igenom kameran idag blev jag alldeles full i skratt. Mina vänner är finast och knäppast i världen och jag älskar dem för det. <3

Dagens citat:

madeleine säger:
jag älskar när du går från sittande till stående
och det knappt blir någon längdskillnad.

<3

Det är ingen vanlig dag

Idag skjuter vi upp hundratals imaginära grattisballonger i luften och önskar finaste Madeleine en helt fantastisk födelsedag! All kärlek till henne! (Och till Frank som fick vara med på bild pga akut bildbrist på min dator. Men det gör inte så mycket, för han är så söt.)

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake

Igår när vi stod och väntade på att The Ark skulle inta scenen, kom en tant i 70-årsåldern fram till mig och sa att "förlåt mig men jag måste bara säga att jag tycker att du ser så himla söt ut, det tycker jag." och jag tror aldrig att en främlings ord har kommit vid en mer lämplig tidpunkt. Alldeles som om hon visste att jag duckar eller flyr fältet varje gång jag ser en spegel nuförtiden. Alldeles som om hon visste att jag ofta känner mig för ful och värdelös för att överhuvudtaget vistas bland andra människor. Alldeles som om hon förstod.

Tänk om människor visste vilken enorm skillnad de kan göra.

Gårdagen var för övrigt riktigt fin. The Ark var något av en besvikelse (sist jag såg dem var 2005 och de var gudar. Igår kändes de mest... trötta.) men Marina var världens finaste och efter konserten satt vi uppe och spelade vinylskivor, drack vin och pratade tills natten övergick i morgon. Det blev inte många timmars sömn och idag är jag mer död än levande men det var värt det, alltihop.

Ikväll är Jesper och Vide barnvakter hos kusinerna, så jag har lägenheten för mig själv hela kvällen. Jag hade tänkt att jag skulle skriva, plugga och kanske till och med ta några ackord på gitarren, men nu funderar jag på om jag inte ska ta en tidig sänggång istället. Välbehövligt, men fy så tråkigt...

I saw a light in the end of the tunnel and it was you

Fin dag.

Jag har strukturerat upp sommarens plugg ordentligt (Jäklarimej vad jag kommer ha att göra. Men jag ska klara det!), haft Emma&Harry på besök (Det är så fantastiskt roligt att se de små killarna interagera. Vide var dock lite väl brutal och gav Harry ett rivsår på kinden. Framtida slagskämpe? I hope not.), och efter att ha pluggat en lång stund tog jag och Jesper ut Vide till en lekpark så att han fick gunga lite.

Den senaste tiden har varit påfrestande för oss alla, men det känns litegrann som om livet börjar komma tillbaka nu. Vide är sitt vanliga gamla solstråle-jag, och det gör mycket. Själv är jag inte riktigt där än, men jag misstänker att det blir många gånger lättare att ta sig upp igen med en glad unge.

I saw your face in front of me
It was perfect clarity
I saw a light in the end of the tunnel
And it was you