Idag tröttnade jag på november. Jag klädde mig i hjärtmönstrade strumpbyxor och röd kappa, slängde den kycklinggula Kånken-ryggsäcken på ryggen och gjorde promenaden mot högskolan lite färggladare.
Där blev det tentaplugg med Amanda och ett gäng skönsjungande pojkar i bakgrunden (som bland annat sjöng om fladdrande tyllgardiner). Ganska trevligt må jag säga! Mats Paulson skulle varit stolt. Fast i ärlighetens namn blev det nog inte så mycket tentaplugg gjort. Det var mer några timmar av åh-nu-har-vi-inte-setts-på-en-vecka-så-vi-har-massor-med-prat-att-ta-igen. Ungefär. Leininger och de andra sköna vårdteoretikerna kan man ju alltid prata om en annan dag.
Imorgon hoppas jag för övrigt på att Vide äntligen kan få komma tillbaka till förskolan för första gången på sisådär 10 dagar. Vi behöver verkligen få ordning på rutinerna igen. Frågan är hur den unge herrn kommer att reagera på det nu när han varit hemma så länge. Återstår att se...
4 kommentarer:
Vad skönt att ni är friska nu. Håller tummarna för att lämningen går bra imorgon, kan ju vara lite sisådär när man varit borta ett tag och dom vant sig vid att vara hemma.
Leininger kan sannerligen vänta! Jag gillar förresten dina spam-mejl:
"Hola friend!
don't ever worry about not being able to pay bills ever again."
Visste inte att du snackade spanska Sandra?!?!
På tal om Leininger liksom.
Hjärtmönstrade ben är en riktig humörhöjare!
Hoppas Videungen kan börja på dagis igen och att det går bra!
Skicka en kommentar