Tell me why I don't like Mondays

Jag är egentligen inte en arg människa. Inte heller har jag egentligen några som helst samarbetssvårigheter. Men idag gick något lite överstyr och jag blev så arg att jag kokade, för att sedan brista ut i ett uppgivet gapskratt. Det finns faktiskt gränser för vad jag kan stå ut med när det gäller andra människor.

Lyckligtvis blev den här dagen ganska fin ändå. Jag tog en sväng på stan och hittade fina randiga vantar till både mig och Vide, små söta lila Videtofflor, och - hör och häpna - jag ramlade visst in på bokhandeln och köpte några pocketböcker också. (Det var faktiskt längesedan sist! Jag lovar!)

- I närheten av solen av Hanna Wallsten
- Gåvan av Cecilia Ahern
- Det är så logiskt, alla fattar utom du av Lisa Bjärbo
- Som om av Ulrika Kärnborg

Har dessutom bevittnat hur min älskade lilla pyjamaspojke dansat runt, steppat och gjort piruetter på bästa Fred Astaire-manér (den lilla 1-åringen har en lovande karriär inom showbiz framför sig må jag säga) OCH nu har jag precis satt i mig en bit av Jespers kyckling-fetaost-oliv-paj som var helt gudomligt god.
Jamen ni hör ju. Vem kan fortsätta vara arg efter en sådan dag liksom?

Oktober och jag håller din hand för hårt

Idag har jag promenerat, diskat, gått omkring i extas över en fantastisk idé, lyssnat på en ganska fin playlist, planerat in en preliminär Norrköpingsresa och totalt ignorerat det faktum att jag borde läsa om vårdteoretiker och försöka förstå mig på deras flummiga begrepp inför torsdagens seminarium.

Dessutom har jag suttit med Vide i famnen och bara kramats (gissa om han är i världens mysigaste ålder just nu?) och läst Just Kids av Patti Smith och blivit besviken för att jag trodde att den skulle vara bättre. Jag hatar när sådant händer.

Dead leaves and the dirty ground when I know you're not around

Vad händer? Jag har alltid (nåja, de senaste 8-10 åren eller så) sett bloggande/nätdagboksskrivande som en naturlig del i min vardag. Mitt sätt att bearbeta mina tankar. Jag har alltid varit mån om att ha ett arkiv att bläddra tillbaka i, för att inga minnen/tankar/vardagstramserier ska gå förlorade. Och plötsligt går det inte längre. Jag får inte fram något alls, och bloggen förblir ouppdaterad. Det känns sorgligt. Jag vill inte att den här hösten ska gå förlorad i mitt minne, det händer alldeles för mycket värdefulla saker just nu och jag vill minnas dem!

Så hej&hå, bort med allt vad prestationsångest heter! Nu skriver jag bara, oavsett om det blir intressant att läsa eller inte. Sådetså.

Idag har jag lyssnat på en fantastiskt intressant föreläsning om barn och vårdande av barn, nästan börjat gråta mitt framför ögonen på föreläsaren (öh, föräldrahormoner, räcker det inte nu?), ätit en halv kexchoklad efter att ha trånat efter den i ungefär två veckor eller så, försökt läsa Bilbo - en hobbits äventyr men somnat i soffan, pratat bort en timme i telefon med mina fina föräldrar, lyssnat på White Stripes, läst årets stora nyhet och nästan slutat andas, tyckt synd om Vide som håller på att få fler tänder (besvärliga den här gången), kramat honom lite extra mycket, kramat Jesper lite extra mycket, och gillat livet helt enkelt. Måndagströttheten till trots.

Close your eyes and think of England

Jag är lite avundsjuk på Den Unge Herrns förmåga att somna hur som helst.

-

Annars:

- har jag blivit förälskad i Sedative med Babyshambles.

- läser jag John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna och slås återigen av hur jag beundrar den människans språk. Det är egentligen inget speciellt, och ändå är det precis vad det är. Speciellt.

- funderar jag över hur det kan komma sig att engelsmännen är så mycket mer benägna att göra uppror än vi. Tycker att det är lite småsorgligt. Inte för att jag vill ha en massa upplopp här, absolut inte. Men är det inte lite tragiskt att vi svenskar är så förbaskat nöjda att vi inte ens förstår när det faktiskt är dags att säga ifrån, för vårt eget bästa?

- gråter jag en liten skvätt över att Lars Ohly avgår som partiledare.

- letar jag efter nappar hela dagarna.

- hittar jag plötsligt nappar i våra skor och skrattar lite över det oförutsägbara i att ha ett barn som plötsligt går för egen maskin.

- beundrar jag min sons enorma viljestyrka och undrar vem han egentligen fått den ifrån...

- tänker jag att det här med bloggeriet var bättre förr. Men skam den som ger sig!

The sound of silence

Jag vill inte läsa om Beck och Wallander. Jag vill inte läsa om vampyrer. Jag vill inte läsa en av mina favoritböcker som slaktats till oigenkännlighet genom att något stolpskott har fått för sig att slänga in en massa zombier all over the place. Jag vill inte!

Jag kan ha tagit mig lite vatten över huvudet när jag bestämde mig för att läsa tre litteraturkurser samtidigt, varav en på engelska. Det är roligt, och relativt lättintjänade högskolepoäng. Men jag har nästan aldrig tid att läsa nuförtiden, så när jag väl får den tiden vill jag ju inte slösa bort den på rent skräp. Hmpf.

-

Imorgon åker Jesper och Vide till Norberg över dagen. Jag ser verkligen fram emot att få vara själv en hel dag. Plugga järnet. Promenera planlöst. Njuta av tystnaden. Jag kan verkligen sakna tystnaden.

Parenting never ends

Idag betedde sig Jesper och Vide mycket hemlighetsfullt. Ut på stan skulle de, och jag fick för allt i världen inte följa med. När de kom hem igen blev jag firad på min allra första Mors Dag med pusskalas, böcker av Erica Jong och Bob Hansson, en Daim-strut (jag vet, jag vet, sockerförbud var det, men jag sa också att jag inte tänkte vara nitisk) och ikväll får jag välja helt fritt vad jag vill äta. Men först en morsdagsfika hemma hos Jespers mor.

Sämre dagar kan man ju ha.

Take these broken wings and learn to fly

Jag har lite svårt för det här med barndop, upptäckte jag idag. Jag har alltid tyckt att det har varit en fin tradition, men när jag satt och lyssnade på vad prästen egentligen sa till mina små systerdöttrar idag blev jag förskräckt. Renas från synd? Befrias från mörkrets krafter? Varför skulle en liten bebis behöva renas från synd? Vaddå för synd? Nej fy.

Men om man bortser från själva andemeningen så var det en fin tillställning. Pappa och syster framförde Beatles Blackbird och syster framförde också en egenkomponerad låt till småflickorna som jag bara inte kunde låta bli att gråta till. Tänk att allt blev så bra till slut, trots att den där decemberdagen förra året fick oss alla att tro det värsta. Tänk att alla tre kom hem.

Jag och Aina.

När vi skulle åka hem tog vi den sedvanliga vändan in på Pocket Shop. (Jag vet, jag måste sluta köpa pocketböcker hela tiden, jag hinner ju aldrig läsa dem längre. Men jag kunde inte låta bli). Det blev 3 böcker:

• Louise Boije af Gennäs - Högre än alla himlar
• Beate Grimsrud - En dåre fri
• John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna

Enbart svenska författare idag. Heja!