En dimmig himmelsdröm

Det finns få saker som berört mig så starkt som föreställningen gjorde igår. Jag skulle vilja skriva spaltmetrar om ljussättningen, gitarriffen, koreografin, MUSIKEN, gåshuden, dethärfårintetaslut-tankarna och Ola, herregud, Ola. Ansiktsuttrycken, falsettrösten, Judaskyssen och törnekronan. Hur jag satt där på femte bänkraden, tog mitt 14-åriga jag i handen och deklarerade för henne att Ola Salo-förälskelsen har återuppstått, 10 år senare. (I en något mindre hysterisk version, möjligtvis).

Men ord kan ju aldrig göra upplevelsen rättvisa.

Fem plus. Helt klart. Eller tio. Eller sjuhundrafemtioelva.

And you said hey hey ho, you know this is the way to go

Den här helgen har varit den finaste på länge. Det har bara varit han och jag, och det behövdes verkligen. Ni vet, ibland behöver man bara få ta det lugnt, ladda batterierna, ta hand om varandra, äta räkmackor i sängen, ta promenader mitt i natten, sova länge och umgås, inte som föräldrar utan som ett par. Jag tror att det är lätt att glömma bort varandra (och sig själva) om man inte får göra sådant ibland.

Hursom. Imorgon blir en läskig dag och hade jag inte haft den här fina helgen i ryggen så hade jag nog varit på bristningsgränsen vid det här laget. Men nu ligger jag på en positiv frekvens, så det här ska nog gå som en dans. Hoppas jag.

Där livet är utan refränger känner jag igen mig

Jag och livet har inte riktigt varit sams de senaste veckorna. Jag har varit konstant låg sedan den där misslyckade tentan ungefär, och tyckt att skolan och januari och livet i största allmänhet har varit ungefär hur tråkigt som helst. På extra dåligt humör var jag igår när jag skulle göra cellprovskontroll och lite annat gyn-tjafs och fick fläka upp benen för en människa som inte ens var min barnmorska. Jag var måttligt road.

Men! Idag gick startskottet för nya kursen - medicinsk mikrobiologi och vårdhygien - och plötsligt känns precis allting roligt igen. Det här är verkligen en kurs där jag känner att jag vill lära mig allt allt allt och helst på direkten. Och av någon underlig anledning känns även livet i övrigt som en trevlig grej helt plötsligt. Tänka sig!

Det är ett stort liv

Jag måste bara berätta att jag och Vide har haft en helt fantastisk kväll tillsammans. Efter veckor av extremt påfrestande trotsfasoner från den unge herrns sida, var jag inte överdrivet pepp på att vara ensam förälder just ikväll - särskilt inte med tanke på att jag låg och huttrade i något slags febertillstånd strax innan Jesper gav sig iväg till jobbet. Men istället blev det en av de där dagarna som kommer att leva kvar hos mig för alltid.

Vi har haft så roligt ihop. Vide har varit jättemysig, vi har sjungit och kramats och tittat på Kalle och chokladfabriken. Jag dog Stora Sötdöden flera gånger när han först låtsades att han satte en fluga på min näsa, för att därefter klappa mig fint över håret (vanligtvis brukar de där hårklapparna snarare vara nu-drar-jag-mamma-i-håret-så-hårt-jag-kan, så det var definitivt en förbättring). Han lät mig till och med klä på honom pyjamas utan att det blev en brottningsmatch (tro mig, det är sensationellt). När det var läggdags somnade han utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip. När Jesper kom hem ikväll hittade han en helt annan flickvän än den han lämnat hemma på eftermiddagen. Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...

Det är sådana här dagar som gör föräldraskapet så himla fantastiskt. En enda kväll som denna kan verkligen väga upp flera veckor av trots. Och nu blev det en hel uppsats om att jag haft en fin kväll med min son - hur sorgligt låter det inte? Men det är så lätt att glömma bort sådana här vardagsguldkorn, så lätt att låta livet gröta ihop sig till en enda stor sörja av slentrian. Så lätt att glömma bort att det som verkligen betyder något - det finns här hela tiden. Och det är sådan där sak som jag verkligen inte vill glömma.

Men då ser jag i min älskades öga en skönhet större än allting som jag vet

Nog kan väl de flesta av oss enas om att det inte finns sådär överdrivet många saker som är sötare än en ettåring som tultar omkring i en alldeles för stor overall och bollmössa?

-

Idag har vi haft en riktig familjedag. Vide var inte på förskolan, jag var inte på högskolan och Jesper jobbade inte. Det kändes alldeles för länge sedan sist. Fler sådana dagar, tack! Vi har lekt utomhus, tittat på Musses Klubbhus (ny TV-favorit) och haft det allmänt mysigt. Precis vad depp-Sandra behövde tror jag!

I get a feeling when I look at you, wherever you go now I wanna be there too

Jag vaknade till ett meddelande om ett finfint tentaresultat. VG närmare bestämt. Jag tjöt rakt ut av lycka, och skrämde nog livet ur min stackars son när jag svängde honom i luften, runt runt i någon form av segerdans. Nej, särskilt rädd blev han nog inte. Han skrattade nästan lika mycket som jag. Knasig morsa. Men det var en fantastisk känsla.

De där fantastiska känslorna verkar för övrigt avlösa varandra på löpande band just nu. Jag måste ha hamnat på världens mest positiva frekvens (lagen om attraktion, försök motbevisa det, den som kan!) och nog tusan känns det som att det måste vara en bra utgångspunkt för ett nytt år.

På tal om det nya året: jag filar lite på en årskrönika över det gamla. Och vi får väl se, någonstans mellan anatomiplugg, familjemys och rödvinsfläckar borde den kanske kunna bli klar. Hoppas kan man alltid.

I thought I knew you, what did I know?

(Bild lånad från http://beatlesmagazine.blogspot.com)

Nu har jag försökt forma orden i mitt huvud sedan i lördagskväll, men det finns faktiskt ingen möjlighet för mig att försöka förklara hur det var, hur jag kände. Inga ord kan göra upplevelsen rättvisa och ingen kommer någonsin att förstå (utom möjligen Marina och Moa) men jag tänker försöka ändå. För det finns inte en chans i världen att jag tänker låta den där kvällen  passera obemärkt i den här bloggen.

Paul McCartney. Ni vet, när folk frågar vem som är ens favoritbeatle (obligatorisk fråga i musiksammanhang verkar det som) har jag nog ändå alltid svarat John. Inte för att Paul på något sätt varit dålig (verkligen inte, han har alltid kommit på en väldigt god andraplats) men för att jag alltid upplevt att han har varit en aning intetsägande medan John alltid hade... mer att säga. Om man ska överdriva lite (för det är ju trots allt så att jag alltid haft svårt att bestämma mig i den där frågan. Det har nog aldrig varit klockrent enkelt.).

I lördags andades vi plötsligt samma luft. Visserligen tillsammans med sisådär 13000 andra människor, men ändock... Samma luft. Endast sisådär 50 meter emellan oss. Ingenting hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle känna när han, Sir Paul McCartney, äntrade scenen och drog igång Magical Mystery Tour med sin Hofner-bas. Hur jag skulle gråta när han berättade om 60-talskonflikterna i USA, om kampen om de svartas rättigheter, och sedan spelade Blackbird (möjligtvis kanske världens vackraste låt, och ännu vackrare efter att ha fått veta vad den handlade om). Hur hela Globen började vibrera av applåder och golvstamp när han hyllade sina vänner John och George. Hur jag skrek av lycka när han spelade I'm looking through you. Hur jag drabbades av akut feberfrossa och rös av välbehag när A day in the life gick över till Give peace a chance samtidigt som ett gigantiskt peace-tecken uppenbarade sig bakom honom. Hur han fick en arenakonsert att kännas lika intim som en liten pubspelning. Hur han, trots sina nästan 70 år, sjunger ännu bättre än han gjorde på 60-talet. Hur mitt hjärta gick sönder när jag insåg att 2 timmar och 45 minuter av ren och skär lycka slutligen var över. Hur jag gått omkring i ett konstant rus av förälskelse i 2 dygn.

Och favoritbeatle idag?
Men gissa tre gånger...

You are the apple of my eye

Det blev en hemskt suddig och konstig bild men jag älskar den. Känslan.
Det finns inget finare sätt att bli välkomnad på.

Tell me why I don't like Mondays

Jag är egentligen inte en arg människa. Inte heller har jag egentligen några som helst samarbetssvårigheter. Men idag gick något lite överstyr och jag blev så arg att jag kokade, för att sedan brista ut i ett uppgivet gapskratt. Det finns faktiskt gränser för vad jag kan stå ut med när det gäller andra människor.

Lyckligtvis blev den här dagen ganska fin ändå. Jag tog en sväng på stan och hittade fina randiga vantar till både mig och Vide, små söta lila Videtofflor, och - hör och häpna - jag ramlade visst in på bokhandeln och köpte några pocketböcker också. (Det var faktiskt längesedan sist! Jag lovar!)

- I närheten av solen av Hanna Wallsten
- Gåvan av Cecilia Ahern
- Det är så logiskt, alla fattar utom du av Lisa Bjärbo
- Som om av Ulrika Kärnborg

Har dessutom bevittnat hur min älskade lilla pyjamaspojke dansat runt, steppat och gjort piruetter på bästa Fred Astaire-manér (den lilla 1-åringen har en lovande karriär inom showbiz framför sig må jag säga) OCH nu har jag precis satt i mig en bit av Jespers kyckling-fetaost-oliv-paj som var helt gudomligt god.
Jamen ni hör ju. Vem kan fortsätta vara arg efter en sådan dag liksom?

Walking aimlessly

Och efter en överjävlig dag måste det självfallet komma en fin dag, hur skulle det annars se ut?

Idag har jag och Amanda powerpointat oss, kapat ett grupprum av Markus & co, ätit Happy Meal på McDonalds, flanerat planlöst, köpslagit om halsdukar och haft det allmänt fint. Sådana dagar behövs också såhär i novembermörkret.

Imorgon ska jag, helt ensam, lämna Vide på förskolan för första gången. Hej Sandra med separationsångesten liksom, hur ska detta gå? Hur ska jag kunna hantera om han blir ledsen när jag går? Det här med att bara vinka hej då och sedan vända ryggen till... Det har aldrig varit min grej.

Mitt hjärta.

Everybody gonna dance around tonight

JAG SKA SE PAUL MCCARTNEY!

Jag har inte vågat ta ut något i förskott (med rätta, för biljetterna sålde väl slut på bara några minuter) men min största levande legend kommer till Sverige i december och jag kommer att vara där!

Som ni kanske förstår är jag i chocktillstånd. Återkommer när mitt hjärta har slutat dansa lindyhop bakom mina revben.

Inte bra men helt okej

Jag har tandvärk, är stel i hela kroppen och håller på att sakta frysa ihjäl.
Men det gör inte så förbaskat mycket.

Det läskiga seminariet är nämligen avklarat (och det var inte så läskigt ändå), nya insikter kommer på löpande band, jag har spinnat (och förundrats över vilka konstiga ställen på kroppen som kan producera svett. Trevliga observationer, må jag säga), oooch nu tar jag helg (och jag älskar att det har blivit lite av ett internskämt).

Tack och bock!

Dead leaves and the dirty ground when I know you're not around

Vad händer? Jag har alltid (nåja, de senaste 8-10 åren eller så) sett bloggande/nätdagboksskrivande som en naturlig del i min vardag. Mitt sätt att bearbeta mina tankar. Jag har alltid varit mån om att ha ett arkiv att bläddra tillbaka i, för att inga minnen/tankar/vardagstramserier ska gå förlorade. Och plötsligt går det inte längre. Jag får inte fram något alls, och bloggen förblir ouppdaterad. Det känns sorgligt. Jag vill inte att den här hösten ska gå förlorad i mitt minne, det händer alldeles för mycket värdefulla saker just nu och jag vill minnas dem!

Så hej&hå, bort med allt vad prestationsångest heter! Nu skriver jag bara, oavsett om det blir intressant att läsa eller inte. Sådetså.

Idag har jag lyssnat på en fantastiskt intressant föreläsning om barn och vårdande av barn, nästan börjat gråta mitt framför ögonen på föreläsaren (öh, föräldrahormoner, räcker det inte nu?), ätit en halv kexchoklad efter att ha trånat efter den i ungefär två veckor eller så, försökt läsa Bilbo - en hobbits äventyr men somnat i soffan, pratat bort en timme i telefon med mina fina föräldrar, lyssnat på White Stripes, läst årets stora nyhet och nästan slutat andas, tyckt synd om Vide som håller på att få fler tänder (besvärliga den här gången), kramat honom lite extra mycket, kramat Jesper lite extra mycket, och gillat livet helt enkelt. Måndagströttheten till trots.

525600 minutes, how do you measure, measure a year?

För ett år sedan låg jag i en sjukhussäng med ett litet knyte på bröstet och fattade ingenting. Jag var totalt utmattad efter 9 timmars värkarbete, men lyckligare än någonsin tidigare.

Det var helt enkelt den vackraste stunden i livet. Åtminstone fram tills dess. Kärlek i dess renaste form, på en nivå jag aldrig hade kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar.

Och idag är det ett helt år sedan. Mycket har hänt sedan vi låg i den där sjukhussängen. Många lika underbara stunder har passerat. Det där lilla knytet har blivit tre gånger så stort. Han går, han springer, han säger sitt eget namn. Han gosar, han busar, han skrattar (världens renaste, finaste skratt). Och om två veckor börjar han förskolan. Min lilla bebis har blivit en liten pojke, en liten person. Det är ofattbart och så himla himla stort.

Grattis på 1-årsdagen, min älskade lilla Vide!

"Tårtan var väl fin, men den smakade ju inte kalops precis..."

Lite slit är jag värd, några fraser är jag värd

Oj. Det blev visst en liten oplanerad bloggpaus.
Livet kom väl litegrann emellan och jag kan inte klaga precis.

Det har varit en fantastiskt fin helg.
Jag har promenerat i höstsolen, druckit vin med tre galna (men fina) norrlänningar, letat mig galen efter vetenskapliga artiklar, stickat halsdukar och benvärmare istället för att plugga, men pluggat litegrann ändå såklart, kramats med Vide, tittat på finafina Winnerbäck på svt och slagits av hur fantastisk han är, hittat en vetenskaplig artikel till slut, svettats på Friskis, ätit alldeles för mycket onyttigheter, kramats med Jesper och haft ont i ryggen.

En vacker dag ska jag bli bättre på det här med bloggeriet. Lovar.

I like your sundress

En sak som är lite... underlig:
Man tror att alla relationer man har är så jäkla speciella. Man tror att "det finns iiiinga andra som är som vi, vår relation är helt unik" och man är så himla självgod och tycker att man är så alternativ och så vidare, i all oändlighet.

Sedan läser man något kapitel gruppsykologi, och inser att alla gruppkonstellationer jag någonsin varit en del av, har varit skolboksexempel på grupprocesser. Så unikt var det!

Hursomhelst. Min fina grupp i skolan befinner sig i smekmånadsfasen, och följaktligen är de helt underbara just nu. Jag har haft sådan sjuk tur. Förlåt om jag tjatar, men jag kan inte sluta förundras över hur löjligt mycket jag trivs med den här utbildningen, redan. Det är roligt att gå till skolan. Det är roligt att plugga. När har jag någonsin känt så tidigare?

Och som jag har utvecklats som människa, efter bara tre veckor! Jag tar plats (inte på det där irriterande självhävdande viset, utan bara min plats helt enkelt, den plats jag förtjänar att ta men som jag aldrig gjort anspråk på tidigare för att jag varit för feg) och jag känner mig inte ens särskilt osäker inför det.

Kan ni tro det?
Det kan knappt jag.
Ändå känner jag i varenda liten beståndsdel av min lilla kropp att det faktiskt är sant. Och det är inte ett resultat av smekmånadsfasen (även om det såklart inte alltid kommer att vara en dans på rosor, självklart förstår jag det). Det är på riktigt. Jag gör något helhjärtat för första gången. Och jag älskar det!

(Och ja, jag är medveten om hur psykotisk jag låter. Jag har velat länge fram och tillbaka om huruvida jag verkligen ska publicera det här äckelpositiva uppsatsinlägget, men jag kom fram till att jag sprängs om jag inte gör det. Och då är ju valet ganska självklart. Dessutom gnäller jag så mycket i vanliga fall, så den här bloggen är nog i behov av en positivitetsbomb. Kanske.)

Och just det!
Ben Kweller borde ni lyssna på, om ni inte redan gjort det.

I want to start going on a morning walk
What about the days when we used to talk?
I don't need a smile from a mannequin
I just want to hold you in my hands

I do everything you want me to

Fall is just something grown-ups invented

Ni känner väl mig. Ni vet väl att jag aldrig varit någon höstromantiker. Men tro på fan - jag kanske håller på att bli en. Åtminstone fina höstdagar som denna. Jo, jag törs nog faktiskt säga att de fina dagarna är mycket finare på hösten än på sommaren. Sådetså.

Vi tog en oförskämt underbar promenad idag, alla tre. Det är så sällan vi hinner göra sådant nuförtiden. När jag inte pluggar så jobbar Jesper, och när vi båda väl är hemma samtidigt en stund så orkar ingen av oss göra någonting överhuvudtaget. Men det är något jag tänker prioritera i framtiden, för det är ju så fantastiskt att bara vandra runt planlöst och prata om allt mellan himmel och jord. En välförtjänt andningspaus, helt enkelt.

-

Den här helgen ska för övrigt ägnas åt plugg, städning, en välbehövlig hårfärgning, kulturnatt och kanske eventuellt något litet äventyr som inkluderar en bil. Det vore ju onekligen dumt att inte utnyttja det faktum att vi har en sådan där plåtburk till förfogande hela helgen. Kan man tycka.

If this is not called happiness, I don't know what it is

Ni vet hur jag brukar vara den där kufiska typen i hörnet som aldrig säger ett ljud om jag inte blir tillfrågad, oavsett hur mycket jag egentligen har att säga? Nåja, alla kanske inte vet, men det är så jag brukar vara. Jag har väl aldrig öppnat munnen på ett seminarium tidigare, utom möjligtvis för att säga "mmm, jag håller med". Tills idag, vill säga.

Vet ni hur fantastiskt det känns? Jag hade saker att säga. Jag sa dem. Utan att rodna/stamma/halvdö/må allmänt dåligt. Vet ni vad jag tror att det beror på? Jag känner mig hemma här. Jag har hittat rätt. De här studierna känns - till skillnad från allt jag provat på tidigare - meningsfulla för mig. Det handlar om människor. Och nej, jag trodde aldrig att jag var en sådan som skulle jobba med människor. Men jag märker nu att jag har varit fel ute. Jävligt fel. Och det faktum att jag kan sitta här och säga så efter bara en vecka på sjuksköterskeprogrammet... Det kan inte betyda något annat än att jag har hamnat rätt till slut. Pretty goddamn amazing, om jag får säga det själv.

Och jag är medveten om att det kommer att komma tuffa perioder, jag är medveten om att jag kommer att vara panikslagen inför första praktiken och kanske tvivla över mina egna val både en och flera gånger. Men jag kommer att fixa det. Jag vet det.

Hopelessly, endlessly

Idag har det bara varit jag och min lilla regnbåge hemma. Vi har lekt i hans nya rum, sjungit sånger om grodor, lyssnat på My Latest Novel och haft det allmänt mysigt. 

Jag kan fortfarande bli förundrad över hur man kan älska en annan människa såhär mycket. Fortfarande kan jag bli så överväldigad av kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen med mig själv. Idag log han mot mig på ett sätt som fick luften att gå ur mig. Ett lyckligt tandleende, köttfärssås på kinden och ett hisnande skratt som skulle kunna smälta polarisarna... Och jag var inte förberedd. Trots att jag känt såhär i 11 månaders tid så var jag inte förberedd. Han är fantastisk. Han får mig att göra saker som jag aldrig annars skulle göra, han får mig att känna saker som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat tro att jag skulle känna.

Det är det största.

Tro och tvivel

Och jag gick hem efter en eftermiddag på högskolebiblioteket.
Solen i ögonen. Tro och tvivel i öronen.
(Är det bara jag som blir alldeles nipprig av den låten?)
Kanske är det bara nyhetens behag, men det var en känsla av oövervinnerlighet.
Jag är sjuksköterskestudent. Jävlar i min lilla låda, vad konstigt det känns.
Bra. Underbart, rentav. Men konstigt. 

-

Förresten har jag bildbrist på datorn, i vanlig ordning.
Men om ni vill gotta er i något riktigt groteskt så kan jag ju visa hur jag såg ut idag för ett år sedan.

Jag tappade andan när jag hittade den här bilden. Vecka 35 eller så. Hur är det möjligt? Och hur i helskotta kan hela den där klumpen komma UT därifrån? Trots att jag varit med om det och följaktligen vet att det går, så kan jag inte för mitt liv förstå. Det är faktiskt, utan tvekan, det coolaste som finns.