Ni vet hur jag brukar vara den där kufiska typen i hörnet som aldrig säger ett ljud om jag inte blir tillfrågad, oavsett hur mycket jag egentligen har att säga? Nåja, alla kanske inte vet, men det är så jag brukar vara. Jag har väl aldrig öppnat munnen på ett seminarium tidigare, utom möjligtvis för att säga "mmm, jag håller med". Tills idag, vill säga.
Vet ni hur fantastiskt det känns? Jag hade saker att säga. Jag sa dem. Utan att rodna/stamma/halvdö/må allmänt dåligt. Vet ni vad jag tror att det beror på? Jag känner mig hemma här. Jag har hittat rätt. De här studierna känns - till skillnad från allt jag provat på tidigare - meningsfulla för mig. Det handlar om människor. Och nej, jag trodde aldrig att jag var en sådan som skulle jobba med människor. Men jag märker nu att jag har varit fel ute. Jävligt fel. Och det faktum att jag kan sitta här och säga så efter bara en vecka på sjuksköterskeprogrammet... Det kan inte betyda något annat än att jag har hamnat rätt till slut. Pretty goddamn amazing, om jag får säga det själv.
Och jag är medveten om att det kommer att komma tuffa perioder, jag är medveten om att jag kommer att vara panikslagen inför första praktiken och kanske tvivla över mina egna val både en och flera gånger. Men jag kommer att fixa det. Jag vet det.
8 kommentarer:
Blir så glad av att läsa sånt här! Och visst, klart det säkert kommer perioder som är tuffa och fulla av frågetecken men konstigt vore väl annars. Måste vara fantastiskt att känna att det är helt rätt, heja på det!
Jag blir så glad för din skull. Det är en skön känsla det där, att hitta rätt! <3
Vad skönt att du vågar dig fram ur ditt skal!
Jag är så glad för din skull! Och klart att du kommer fixa det!
åh så känner jag också. sjuksköterskeprogrammet känns liksom rätt för mig. jag har ju varit lite smått panikslagen över den här första kursen och trott att jag skulle faila hela programmet, men efter seminariet känner jag mig riktigt säker! jag kanske inte kan allt nu, men jag kommer kunna och det känns himla tryggt!
Detta är ju faktiskt ganska sjukt (och fint och roligt!). I det senaste inlägget skrev du om gula löv och att du mår bra trots dem, och i det här inlägget skriver du om hur du aldrig klarat av att prata inför människor men att du känner dig trygg nu - och exakt så är det för mig också. Under vårt första seminarium (som var i går) fick jag varken hjärtklappning eller domningar i händer och fötter. Jag kallsvettades inte och det svartnade inte framför ögonen. Jag sa inte mycket, men jag sa någonting av egen vilja och jag kände mig helt och hållet lugn. Det har ALDRIG hänt förut. Det känns verkligen som en vinst! Dock kommer jag ju, precis som du skriver, bli panikslagen både en och två och kanske hundra gånger, men det får man ta då. Just nu är det bara lugn och trygghet och glädje över att ha hittat rätt. Det är det finaste. Vad glad jag blir för vår skull nu! Heja oss!
Härligt att läsa :) Kram!
Det låter härligt! Själv har jag inte riktigt klivit ur mitt skal i skolan än...
Skicka en kommentar