(Himla blogger, såhär såg då inte bilden ut innan den hamnade i inlägget)
Måndag. Jag lyssnar på Melissa Horns nya album och känner mig lite sådär lagom duktig efter att ha låtit fina Anna släpa iväg mig till Friskis efter skolan. Där konstaterade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag utan tvekan måste vara en av jordens klenaste människor. Men skam den som ger sig, tänker jag då, och känner mig rätt nöjd ändå. En vacker dag ska mammamagen bort. Fast å andra sidan... Vad ska då Vide använda som huvudkudde när vi soffmyser? Jag börjar försonas med nallebjörnsformerna faktiskt. Nej, det här tål att tänkas på. Under tiden rör jag på mig för att jag mår bra av det, helt enkelt. Det är väl så det ska vara?
3 kommentarer:
Ja, skam den som ger sig! När jag började på Friskis var jag en klen spinkis, men med tiden fick jag både muskler och kondition!
Min första mammamage försvann av sig själv trots att dieten typ bestod av fikabröd. Tror att jag var rätt uppstressad och att det gjorde sitt. Jag trodde ju dock att den här mammamagen skulle bete sig likadant, men den sitter tusan där den sitter. Och det får den väl göra så länge den känner för det, jag håller med dig - det bästa är nog att röra på sig för att må bra.
just så
Skicka en kommentar