Det finns få saker som berört mig så starkt som föreställningen gjorde igår. Jag skulle vilja skriva spaltmetrar om ljussättningen, gitarriffen, koreografin, MUSIKEN, gåshuden, dethärfårintetaslut-tankarna och Ola, herregud, Ola. Ansiktsuttrycken, falsettrösten, Judaskyssen och törnekronan. Hur jag satt där på femte bänkraden, tog mitt 14-åriga jag i handen och deklarerade för henne att Ola Salo-förälskelsen har återuppstått, 10 år senare. (I en något mindre hysterisk version, möjligtvis).
Men ord kan ju aldrig göra upplevelsen rättvisa.
Fem plus. Helt klart. Eller tio. Eller sjuhundrafemtioelva.
