Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund och ett litet tag? Vi kan låtsas att vi två är ensammast i hela världen

Ibland undrar jag om det någonsin ska ta slut. Om videungen någonsin ska få vara frisk längre stund än en vecka, och om vi andra någonsin ska kunna uppbåda något slags motståndskraft mot eländet. Nu ligger både barnet och pappan däckade i någon form av influensahistoria. Lyckligtvis har jag sluppit undan än så länge (pepparpeppartaiträ).
Jag skulle dock gissa att jag trillar dit snart. När en liten sjukling kommer och vill pussas för första gången på en månad eller så, så tackar man inte nej precis, hur stor smittorisken än är. (Nej, jag pratar inte om Jesper, han brukar lyckligtvis vilja pussa mig lite oftare än så).

-

Annars har jag idag blivit godkänd på mikrobiologitentan (heja mig!) och träffat min Amanda (För jag äger ju henne...?! Undrar vad hon tycker om den saken) för första gången på vad som kändes som en halv evighet. Vi promenerade och fikade och diskuterade om huruvida det egentligen är en vidare bra idé att tvätta sig i de nedre regionerna med bilschampoo. Precis som vanligt, med andra ord.

Virrvarr

Den där känslan av att gå omkring i sjuksköterskekostym hela dagarna, se ut som om jag kan något, vet något... och ändå vara så totalt maktlös när min son blir sjuk för tredje gången bara de senaste två veckorna. Den där känslan av att vara en enda stor bluff. Den känslan.

Jo jo. Kräk hemma, kräk på jobbet, det vore väl själva fan om jag inte blev av med min kräkfobi nu.

-

(Annars: jag har fått en känslomässigt tuff praktikplats - på gott och ont. Jag är övertygad om att det är rätt plats för just mig, att jag kommer att gå stärkt ur detta, att det är här jag lägger grunden för min framtida sjuksköterskeroll - men vägen dit är allt annat än problemfri och det finns så otroligt mycket som skrämmer livet ur mig. Men jag utmanar mina rädslor varje dag och det är faktiskt något jag är stolt över - även om jag absolut inte är i mål än. Inte på långa vägar.)

Inte nu igen...

Okej. Läget just nu:
- Sent igårkväll gick vi in till barnet och möttes av en stor mängd tårar och en nerkräkt säng.
- Det blev en väldigt lång natt.
- Imorgon är det meningen att jag ska skriva tenta. Om bakterier och virus. Det vill säga, om jag får vara frisk från just bakterier och virus tills dess. Ödets ironi.
- Mina två tidigare erfarenheter den här vintern säger mig att risken är ca 100% att både jag och Jesper blir sjuka inom två dagar. Fina odds va?
-  Idag ligger jag mest i fosterställning och har kräkfobi-panik och tänker att om jag inte blir sjuk innan tentan så kommer säkert MINA JÄVLA TANKAR att orsaka, om inte en kräksjuka så åtminstone en saftig panikattack i tentasalen.

Om jag bara kunde vara lite mindre neurotisk, bara liiite mindre.
Då skulle livet bli så otroligt mycket enklare för mig.

Del #2

Jag glömde visst att ta i trä igår, för endast två timmar efter att föregående inlägg publicerats så brakade helvetet löst för både mig och Finaste. För andra gången den senaste månaden har vi alltså sprungit i skytteltrafik mellan toaletten och sängen halva natten och jag tror inte att det blir mer ironi än så. Ska det verkligen vara på det här viset? Är det ens värt att ha barnet på förskola? Jag kan stå ut med förkylningar och feber, men magsjuka? Nej, det är för vidrigt. Nu får det vara nog med sådant ett tag tycker jag.

I can't believe it's happened to me

Mjaha. Sedan i måndags har vi haft lite sjukstuga hemma IGEN. Jag är minst sagt trött på det här med förskolebaciller. Än så länge har det dock bara varit videungen som mått dåligt, så jag hoppas på att vi andra slipper undan den här gången.

På tal om sjukdom: i februari börjar jag min praktik på en avdelning som minst sagt framkallar blandade känslor hos mig. Jag är både förväntansfull och fullständigt livrädd.

När det äntligen är över

Det finns så otroligt många ställen där jag hellre skulle spendera min tid än på badrumsgolvet. Men man får visst inte alltid välja?

Nu tänker jag lägga de senaste dagarnas hemskheter bakom mig och försöka få i mig något ätbart. Om magen tillåter, vill säga. Jag är 3 kg smalare och under andra omständigheter skulle jag väl vara överlycklig. Men nu vill jag bara att det ska vara över så att jag får äta igen.

Och just det: vitpepparkorn fungerar inte. Bara så att ni vet.

Du sa rädslan den går över, men den där oron stannar kvar

Jag har kräkfobi. Den har varit värre, en gång i tiden förstörde den nästan mitt liv. Nuförtiden har jag oftast rädslan under kontroll. Ända tills någon i min närhet börjar kräkas okontrollerat. Då kommer paniken tillbaka. Som idag.

Älskade barnet har kräkts konstant i ungefär 4-5 timmar nu och jag kämpar mot alla mina inre instinkter som fullkomligen skriker åt mig att fly fältet. För jag vill inte vara med om detta. Mammahjärtat klarar inte av det, emetofoben i mig klarar inte av det... Men av någon anledning flyr jag inte. Jag gråter av panik, jag har svalt 15 vitpepparkorn, men jag flyr inte. Ett litet steg för människan, ett enormt steg för Sandra.


(Vilken sjuksköterska jag kommer att bli va? Men jag vet att jag kommer att bli kvitt den här irrationella rädslan. Jag är redan på god väg.)