If you want to see the world that's in me, you should know I'll always need him.

För en tid sedan efterfrågade fina Emeli en liten video på mig och gitarren. "Yeah right" tänkte jag och lät självkritiken flöda. Skulle jag verkligen visa alla hur hopplöst dålig jag är på att spela gitarr? Fy så pinsamt. Men så gick veckorna, och så tänkte jag att... Äsch. Det är lika bra att vara ärlig från början, så att ni inte får någon slags bild av att jag är bättre än jag egentligen är. Det kan ju bli ännu pinsammare. Dessutom är det kul att spela, och varför ska jag egentligen bry mig om vad andra människor tycker?

Och så, mina vänner, kommer det sig att ni (och särskilt Emeli) får en liten glimt av hur det kan se ut när jag försöker spela Laurel Musics No One Wants Forever. (Ursäkta kvaliteten och såvidare).

If you want to be alone here with me
You must understand my weakness
It's the way that he left me
And bereft me of my love without a warning
Without mourning, almost yawning


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


If you want to see the world that's in me
You should know I'll always need him
It's the way that I met him
There's no way that I could possibly forget him
Like he got me (and forgot me)


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


No one wants forever anymore
And no one wants to be there like I know I might have been
No one wants endeavour like before

Ett tomt fodral, för ingen frågar nånsin mig om min gitarr som är så tung, den ger mig blåsor och den plågar mig, påminner mig om att jag aldrig har gjort rätt för mig, att jag aldrig lärt mig spela på den

Jag sa ju mer eller mindre att det skulle bli en liten bloggpaus här, förutsatt att det inte hände något radikalt. Och vet ni? Det gjorde det idag. Idag har jag nämligen dammat av gitarren!

Det här med mitt gitarrspelande - jag spelar ungefär aldrig längre. Mest för att jag blir less på mig själv. Det är helt enkelt inte roligt att spela när man aldrig utvecklas. Å andra sidan kan man kanske inte förvänta sig att man ska utvecklas om man aldrig spelar. Det har blivit något av en ond spiral över det hela. Så gitarren har mer eller mindre stått och samlat damm de senaste två åren. Tills idag.

Jag tog upp den. Dammade av den lite. Spelade Damien Rices Cannonball och ska jag berätta en sak? Det var så himla roligt! Jag vidhåller fortfarande bestämt att jag inte kan spela - men för första gången på länge så gjorde det ingenting! Nu ömmar mina fingrar (mina förhårdnader har försvunnit under mitt långalånga uppehåll), men det är en trevlig smärta. Det här vill jag verkligen återuppta.

Bild från senaste gången jag spelade. Ungefär ett år sedan tror jag bestämt, att döma av storleken på mina enorma amningsbröst (ursäkta olämplighetsgraden i denna bildtext för övrigt, men jag är lite fascinerad själv).